Väntsalarna som försvann

”Väntsalarna äro ju först och främst de fattiga folködenas sista oas, före avresan. Här har storasyster snyftat under skrattet, före avresan till Chicago. Här har drängen i Jonsbol spottat snus i skymningen, innan Värnamotåget kom och förde bort honom från denna trakt med dessa hökkfärdiga flecker. Och här har Malena suttit tåligt väntande in tågen var torgdag i trettio år, tills hon till slut blev så hemmastadd att hon helt familjärt gick in och drack ur karaffinen i andra klass. […]

O, ni höstdagar på ödsliga väntsalar sedan tågen gått! Man studerar turistföreningens karta. Man drar med pekfingret över Norrlands floder till Sylfjällets höjd. Man reser för sig själv härinne – en stor, underlig resa, som ingen rest, - och telegrafen pickar därinne på expeditionen, och stinsen hostar. […]

Jag för min del lärde mig mycket i väntsalarna, och alla de gånger de gett mig skydd i hemlösa decemberdagar kan jag inte räkna. Jag har lärt mig älska väntsalarna. Det låter underligt, men de ha hjälpt mig över mycket och lärt mig mycket.”

Så här skrev Harry Martinson redan 1930 i tidskriften Tidevarvet där han medverkade med en serie kåserier mellan den 7 juni och 25 oktober. Kåserierna publicerades 1984 av Bokvännerna i den lilla boken Kåserier på allvar, som också innehöll teckningar av Martinson.

Harry Martinson har också i andra sammanhang berättat om väntsalarnas betydelse, bl a i Vägen ut som Rune Liljenrud citerar i sin blogg. Det är med vemod och saknad vi i dag konstaterar att både stationsbyggnader och väntsalar i rask takt håller på att försvinna i Sverige. I stället för en värmande kamin bjuds vi nu på en vindpinad perrong under iskalla vinterdagar och den hostande stinsen har för länge sedan bortrationaliserats.

Alvesta är att gratulera som fortfarande får ha sitt imponerande stationshus kvar, ett stationshus som dessutom är öppet för resenärer alla veckodagar. Tyvärr är Alvesta ett undantag i ett alltmer väntsalslöst land.

Åke Widfeldt