Människors möten . . .

 

Alvesta järnvägsstation  

Ritad av Folke Zettervall och invigd år 1909 

År 2012 förändrad till modernt resecentrum

Utsmyckning av Olle Blad "Mot ljus och rymd"

 



Harry Martinson skriver i Vägen ut:

Det regnade. Det var höst. Landsvägarna sörjade sig.
[...]
I närheten av en by som hette Lerum men som kunde ha hetat Lersjö gick en ung luffare i ösregnet och mörkret. Han förbannade sig själv, världen och allting annat som kunde tänkas bli förbannat en sådan natt.
Men eftersom människan vid sådana ruggtillfällen klamrar sig intill det närmast liggande så kom nu också den unge luffaren att göra så.
Det närmast liggande blev "sista tåget".
Att låtsa sig vänta på sista tåget och så värma sig i väntsalen, det är det enklaste sättet som finns. Väntsalen är det överallt förhandenvarande och ett rum där illusionerna aldrig riktigt kunna dö. Nu gällde det bara att hitta den närmaste. Han gick ju järnvägen. Skulle han hinna fram till "sista tåget"? Den saken var av outgrundlig vikt och betydelse för den unge drivaren i regnet. Då med ens lyste det mellan stammarna. Ett stort stationshus reste sig i all sin stambaneglans. Snart satt han där inne och såg sina kläder ångryka i kaminvärmen.
Han satt länge. Till slut började han att undra. Bestämt måste han ha tagit fel på tiden. Ja, där hängde ju klockan.
Att han kunde vara så förkommet trött att han inte tänkt på det. Men så var det. Vägarnas indolens. Endast tidlöshetens klocka bär den med sig i sin drömska och förkomna avståndsmani.
Den var ju bara tio ännu. Det var alltså god tid till "sista tåget". Kläderna skulle hinna att bli så gott som fullständigt torra. Han anslog tolvtiden som troligt klockslag för "sista tåget".
Det tycks att han hade kunnat sett efter den saken på tabellerna, men det gjorde han inte. Saken föll honom inte in. Självbevarelsedriften hindrade saken från att falla honom in, ty "sista tåget" gick klockan elva och illusionen behövs. Den torkar de våta kläderna på sitt sätt.
Väntsalen hade två goda egenskaper i kväll. Den var varm och så var den tom.
Att den var varm var fysiskt bra. Att den var tom var andligt skönt, ty då kände man inga moraler i rummet, sådana där moraler, som inte vill kröka finger för att förstå en människa men bara vara moraler för de hämndlystna moralernas skull.
Och ändå tyckte han att han väntade på människor. För varje gren av imma som steg upp från hans ärmar kände han en besvikelse över att ingen kom. Människorna var i alla fall människorna.
När han av en händelse såg mot klockan var den gången till halv elva.
Han flyttade sig en liten bit från kaminen för att komma ur brännhåll, sedan sjönk huvudet ned mot ena axeln och han blundade till, alldeles omedveten om att han så långt det gick härmade en flyttfågels sömn, näbb under vingen.
Han visste inte hur länge han suttit så då han ryckte till för steg utanför.
Till att börja med var det bara "steg" och väntsalen bara ett sömnens "rum". Men medan han reste upp huvudet och så sakta vaknade förvandlades rummet till alla rum han känt i sitt liv, och först när han satt i dessa rums oupplösliga sammanflutenhet började han undra var han var.
Jo visst, han satt i en väntsal.
Stegen hördes nu närmare. Nu voro de på trappan. Med en spänning som knappast tillhörde väntsalen såg han mot dörren. Nu öppnades den och han såg av hänsyn för hänsynen själva åt ett annat håll en stund.
Det var en dam som hade kommit in. Säkert skulle hon resa med "sista tåget".
[...]

I sin självbiografiska roman Vägen ut har Harry Martinsson skildrat hur han på järnvägsstationen träffade en dam som hjälpte honom som femtonåring till arbete och bostad. Harry Martinsson glömde henne aldrig.

Kulturtidningen Zenit utgav år 2004, i samband med 100-årsfirandet av Harry Martinsons födelse, ett värdefullt specianummer om Harry Martinson i Göteborg, där episoden med damen i väntsalen finns med.

 

 

  



När nya Alvesta Resecentrum invigs den 1 november 2012 läser jag Vägen ut av Harry Martinson och tänker över människors möten.

 

Rune Liljenrud