Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike” som fanns i bokhandeln den 2 december 1948, bjuder intressant läsning också med utgångspunkt från Parnass’ frågor om kläder mm. Bilden ovan av "Vägen till Klockrike" är från utgåvan 1955 med undertitel Roman. Bonniers folkbiblioteks 100:e bok och Lennart Grams omslagsbild för oss direkt in i Parnass’ frågeställning om kläder hos romanfigurerna i "Vägen till Klockrike".
Under pergolan stod en bänk. På den satt en ung kvinna. Hon bar en vid hatt vars brätten hängde ner, en mjuk panama. Hon läste i en liten bok.
Under tiden krattade mannen med krattan gången upp ända fram till henne. Han drog krattan efter sig för att få bort sina fotspår. Nu var den vackra kvinnan fast inhägnad av fin krattning.
Bolle uppfattade henne bara i en blink och stängde sedan medvetandet för att något så skönt fanns i omedelbar närhet av något så paddlikt som krattmannen.
- Hörde ni vad jag sa? På den grunden var det jag underströk att ni är en lus. Att ni aldrig har arbetat. Förstår ni det? Bolle vände den kinesiska sidan till.
Harry Martinson ger redan i inledningen till romanens avdelning ”Vägen till Klockrike” en beskrivning av luffarna, som håller genom hela den livsfilosofiska och symboliska skildringen.
Tegelbruksdammiga och med förtorkade skor satt de mittpå vägskälets triangel av dammigt gräs. Ur den grå klungan av luffare som satt i triangelns mitt reste sig vägvisaren i höjden likt en stelnad flöjel: Väg till Rosensjödal. Väg till Klockrike. Väg till Rök.
Inande mygg letade sig studsande mot kläderna upp till händer och panna, kom och stod pip stilla i luften vid örat.
Bolle tog av sig kläderna och började tankfull – ja, utan att släppa den långa svärm av tankar som likt ett knottmoln genomfor honom denna dag – att bada och två sig.
Globetrottern och luffaren Sandemar, som i sitt namn har en referens till Sand-gren och Mar-tinson, får av Harry Martinson en utförligare beskrivning.
Sandemars utseende, utrustning och klädsel skilde sig nästan i allt från andra luffares. Det syntes redan på utanskriften att han hade luffat vidare kosor än i härader, fylken och inriken.
Han hade kartor, cirkelbestick, ränsel och kokkärl. Skorna var grova för att tåla alla slags vägar och försedda med skoningar och besparingar. Han bar knäbyxor och fotbollsstrumpor. Knän och lår var bara, som på en skotte. På huvudet hade han en irländsk slokhatt med små brätten. Den liknade en lantmätarhatt, men var mörkblå, eller hade varit. Utanpå ränseln hade han en griffeltavla och några pappersrullar som kunde vara kartor. Alltsammans instucket under ett par extra remmar. Han bar en engelsk sportkavaj med många fickor i och i alla fickorna hade han papper, tidningsurklipp, pennor och grifflar. Och varje gång de rastade tog han fram en griffel och skrev på griffeltavlan. När han betraktat det skrivna någon minut strök han ut det med en tvättsvamp.
En läderpåse som Sandemar hade med sig i ränseln var mer än halvfylld av röda condorifrön från Brasilien och han medförde som bytesvara också de vackraste nålbrev från Sheffield.
När Bolle blivit tagen för lösdriveri av De ridande poliserna så lyckades han ändå fly från dem. Han var då så illa åtgången av alla strapatserna, där han inte olik en sårad kråka som doppats i en sjö flydde löjlig att skåda, men ståtlig att tänka sig. För sitt uppseende yttres skull, omringades han av några bönder på en åker. De trodde att den fågelskrämmeliknande skepnad som överträffade varje karikatyr i den vägen måste ha rymt från ett dårhus. Han skickades också raka vägen till ett sådant. Men läkarna där konstaterade ganska snart, att Bolles själ snarare närmade sig det friska än det sjuka. Och han skrevs ut sedan han först fått en avlagd, men för luffarförhållanden ytterst elegant kostym av en bland själsläkarna.
Luffaren fick ta sin kärlek där den fanns att få. Men tillfällena låg inte tätt. En trälande ödemarkskvinna, en trånande bupiga viftade med förklädet och ivrigt vinkade Bolle att komma in. Och vad som sedan hände och följde det stannade mellan honom och bupigan.
Hennes hud var slät och glatt. Hon var hudskön. Hennes ansikte var grovt och väderbitet. Solbrännan slutade tvärt vid nacken och gick sedan framåt som ett V-format hudområde slutande i en spets som nådde nästan ner till brösten. På händerna och till ett stycke över armbågen hade hon ett par långhandskar av solbränna. På benen och ett stycke upp på låren hade hon solbrännestrumpor.
Kunde man ta kvinnor med på luffen så skulle han ta henne med. Hon följer med honom ett stycke nedom tänsdeln. – Kom alla somrar, ropar hon efter honom. – Jag kommer alla somrar. Kom alla somrar. Kom. Somrar, Somrar, omrar, omra, omma. Sedan är det borta. Och bara skogarna hörs susa.
Harry Martinsons romanfigur Bolle förnordligades med åren. Från långt i norr matades aldrig Berget, som var straffplats för sådana som häktats för lösdriveri och rymning från De ridande. Poliserna - de om några visste värre bovar än luffare. Klädd i en omgjord poliskappa och ett par varma polisbyxor som han fått av kommissarien i Umeå, gick Bolle på senvintern umastråket till Mo i Rana. Det var vintervägarna genom Stensele i Västerbotten och Tärna. På Storumans is och Överumans is. Ödslig var den långa allén av utställd enbusk och grankvist mil efter mil över isen till Umbugta i Norge.
Där låg Lappväsendets härbärge, för luffare och forbönder lika, tjugo öre per bädd. Tre vintrar under sin långa luffartid kom han dessa vägar och trots att tiderna förändrades på annat håll och krig och svåra dyrtider kom, var priset för en plats på en liggbrits alltid lika på Lappväsendets härbärge. Det höll sig till tjugo öre så länge han levde.
Harry Martinson nämner klädsel också i samband med att han skriver om döden, såsom i kapitlet ”Begravningen”, där han med ett enda ord ”kyrkklädd” tolkar stämningen på en gård. Man förberedde begravning där och Bolle hade gått dit, fastän han av hänsyn till situationen inte ville det, men man hade inte satt några enar nere vid vägen för att visa gårdens allvar och därför mötte Bolle gårdsäldsten, som påtalade det opassande i luffarbesöket. Bolle förklarar sig med att säga, att nästa gång skall ni sätta enar nere vid vägen också. Gubben inser att man nog brustit i begravningsförberedelserna och så kommer den högtidliga upplösningen av denna episod i ”Vägen till Klockrike” när den gamle, ”kyrkklädd” säger: Jag lovar det, att nästa gång det sker skall det bli enar vid vägen. Det ska jag sörja för. Eller någon annan om det är min tur.
Bolle blev sjuk och hamnade på sanatoriet. Han trivdes där ända till sista dagen, intill sista fläkten liv. En dag kom sköterskan in med en vårhyacint. Hon log vänligt mot honom och ställde den på hans sängkommod. Den här ska Bolle ha, sade hon. Den är från Våren. Jag har haft den inne på mitt rum tills den kom igång. Men den är från Våren.
Så bjöd hon Våren själv att besöka honom. Och detta blev det vackra slutet på Bolles roman. En vänlig sköterska. En vårlig hyacint. Ty sent på kvällen samma dag som hyacinten hade börjat vissna, klev luffaren Kristofer Teodor Bolle över i den svarta trånga ekan och roddes bort från hälsans ö och ut på dödens hav.
Klädseln i den solennt avslutande dödsscen i ”Vägen till Klockrike” dröjer Harry Martinson med att nämna tills han beskriver hur Karon sitter vid svepningsseglet och ett stycke av svepningen hissas och i detsamma som båten skrapade mot strandstenarna var allt försvunnet.
Bomull, bomull, ditt snöfall över jorden!
din vita frid till våra svepningar!
dina vita fotsida kläder då vi vandra in i himmelen
frälsta av Booths jesusansikte i alla världshamnar.
Bomull, bomull, ditt snöfall:
svepande världen i ny nödtorfts fäll
höljde du oss, skymde du vår blick med ditt moln.
HARRY MARTINSON: Ur Nomad
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar