Vår Hedersmedlem i Harry Martinson-sällskapet Camilla Odhnoff påminde mig vid ett samtal nyligen om Maja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink". Maja Ekelöf är verkligen en som förstått något av de stora djupen hos Harry Martinson, framhöll för mig det tidigare statsrådet och landshövdingen Camilla Odhnoff.
Hon relaterade också till hur hon uttryckt något av Harry Martinsons storhet vid årshögtiden på Brunnsvik genom det som hon då som årsmötets ordförande, avslutade med att säga och som jag här citerar direkt från årsmötesprotokollet:
Protokoll fört vid årsmöte med Harry Martinson-sällskapet
2011-05-07
Plats: Brunnsviks folkhögskola
Tid:
Lördagen den 7 maj 2011
§ 22 Avslutning
Årsmötets ordförande Camilla Odhnoff konstaterar, att det
är en imponerande samling av personer, som i
styrelse och kommittéer samarbetar väl inom Harry Martinson-sällskapet.
Det är liv och lust i Sällskapet. För några år sedan hade Svenska
Handelskammaren ett möte i New York och hade där som devis ”Det är ont om
jordklot”. Våra främsta företrädare inom näringslivet hade alltså kapat åt sig
Harry Martinsons ord ur GYRO. Han tänkte nog inte på, när han själv i början av
1920-talet var i New York och stod i soppköerna utanför Frälsningsarmén, att
hans ord skulle göras till näringslivets flaggskepp. Men ord som har växtkraft
lever och frodas och de fortsätter att leva. Vi får alla försöka ge näring åt
detta, att ”ge doft i blomma”, avslutar årsmötets ordförande
Camilla Odhnoff och tackar alla som hjälper
till med att driva Harry Martinsonsandan vidare, samt
förklarar mötet avslutat.
Rapport från en skurhink är skriven av en städerska Maja Ekelöf, som läser akademisk historiekurs, och finner hjälp i sin egen livssituation genom Harry Martinsons diktning.
Boken kom i originalupplaga 1970 med grafisk formgivning av Bo Lindberg och den har kommit i flera upplagor. En angelägen bok, som några korta citat därur här vill visa:
12/9 -65
Jag har just läst ut Harry Martinsons "Vägen ut". I den boken talar han om ångest, och i synnerhet den fattiges ångest. Jag förstod det stycket så bra.
Höstterminen -66
Jag fortsätter att skriva dagbok. Jag inbillar mig inte att mitt liv kan intressera någon annan, men livet blir lättare om man får prata ur sig ibland.
De här raderna skriver jag till Dig Harry Martinson, för jag har ingen annan att tala med. Nu är det mörka tider. Både med väder och arbetsförhållanden. För Dig behöver jag inte ängslas, som väl är. Det var inte så länge sedan Du sprang barfota den här årstiden. Du avskydde de stora fula träskorna så att Du hellre frös om Dina fötter.
15/12-66
Din mamma åkte ifrån dig när du var sju år, Harry. Ja, Du kalla Inez för mamma sen, men hon dog ju ung och så blev Du helt ensam.
Avlöningsdag 29/3-68
Det är sant som Martinson säger: Den fattige oroas av så mycket. Han måste föra en daglig kamp för att överleva.
2/5-68
"allt blir som det blir", sa en av luffarfilosoferna i Martinsons "Vägen till Klockrike".
15/5-68
Harry Martinson skriver i boken "Vägen ut" något om varför den fattige blir bitter och ibland aggressiv. Han kallar det "Bristens ångest". Kanske nedärvd från tusenåriga missräkningr inför livslöftenas och idealens alltid lika tomma upplösning i intet.
"Den märkligaste och mest betydelsefulla bok en svensk romanpristävlan någonsin frambragt"
~ Karl Erik Lagerlöf i GHT.
"den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet"
~ Karl Vennberg i AB.
"fram stiger konturerna av en människa med jättekraft i anden"
~ Monika Tunbäck-Hanson i GP.
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar