Harry Martinson skriver i Nässlorna blomma om att vid Stora Ljunga bodde läsare:
[...]
Av metodisterna fick Martin låna John Bunyans "Kristens resa" med bilder.
- Du aktar den välan väl, sade metodisterna vänligt till hans själ.
- Jaaadå, sade hans själ.
- Bäst att klä den med papper, sade en själ som satt inne i en vrå av stugan.
- Ja, bäst, sade de andra själarna, och missen log vänligt mot Martin.
[...]
På väggen hängde tavlan med "människans åldrar". En tavla för mannen, en för kvinnan. Människan steg upp ur vaggan och började gå uppför en trappa. På nästa trappsteg var hon klädd i kortbyxor och småmössa och var tio år. På nästa trappsteg hade hon kavajkostym, på tredje gifte hon sig mustaschprydd och lycklig. Vid femtio år stod hon högst, klädd i hög hatt och med silverkryckan som ett frågetecken vid länden: är jag inte fin? Troligen hade hon också cigarr. Höll den bak ryggen och låtsades ickerökare eller om man ville: rökare; den punkten var alldeles neutral.
Stod hon så på livets alp. Sedan gick det neråt. Hon blev schabbigare och schabbigare. Till slut var det nästan bra att hon fick gå till Gud.
Detta var människan mannen. Om människan kvinnan fanns samma sak men med kjolar. Tavlan "skulle så vara". Människorna satt och tittade "fjärr", tvärs igenom glaset och bilden, tvärs igenom väggarna. Den "skulle så vara".
Och så var det med mycket. Kristina Nilsson skulle så vara på vykort och Gud skulle så vara i himmelen.
Nu gick han "hem" med "Kristens resa" i ett paket. Metodisterna satt och såg hur hans själ, hans av Gud älskade människosjäl försvann på stigen.
[...]
Av metodisterna fick Martin låna John Bunyans "Kristens resa" med bilder.
- Du aktar den välan väl, sade metodisterna vänligt till hans själ.
- Jaaadå, sade hans själ.
- Bäst att klä den med papper, sade en själ som satt inne i en vrå av stugan.
- Ja, bäst, sade de andra själarna, och missen log vänligt mot Martin.
[...]
På väggen hängde tavlan med "människans åldrar". En tavla för mannen, en för kvinnan. Människan steg upp ur vaggan och började gå uppför en trappa. På nästa trappsteg var hon klädd i kortbyxor och småmössa och var tio år. På nästa trappsteg hade hon kavajkostym, på tredje gifte hon sig mustaschprydd och lycklig. Vid femtio år stod hon högst, klädd i hög hatt och med silverkryckan som ett frågetecken vid länden: är jag inte fin? Troligen hade hon också cigarr. Höll den bak ryggen och låtsades ickerökare eller om man ville: rökare; den punkten var alldeles neutral.
Stod hon så på livets alp. Sedan gick det neråt. Hon blev schabbigare och schabbigare. Till slut var det nästan bra att hon fick gå till Gud.
Detta var människan mannen. Om människan kvinnan fanns samma sak men med kjolar. Tavlan "skulle så vara". Människorna satt och tittade "fjärr", tvärs igenom glaset och bilden, tvärs igenom väggarna. Den "skulle så vara".
Och så var det med mycket. Kristina Nilsson skulle så vara på vykort och Gud skulle så vara i himmelen.
Nu gick han "hem" med "Kristens resa" i ett paket. Metodisterna satt och såg hur hans själ, hans av Gud älskade människosjäl försvann på stigen.
[...]
De bilder av mannens och kvinnans åldrar som fanns hos metodisterna vid Stora Ljunga och som Harry Martinson skriver om i Nässlorna blomma, var vanligt förekommande oljetryck på slutet av 1800-talet. Bilderna inspirerade författaren och konstnären Elisabeth Bergstrand-Poulsen, Långasjö (1887-1955) till att skapa gobelängen "Kvinnans årstider". En kartong som mätte 3,2 x 5,6 m. utarbetades på 1930-talet och fanns med i sin helhet på en Bergstrand-Poulsenutställning i Växjö 1937. Denna kartong finns att se i sockenstugan i Långasjö, Elisabeth Bergstrand-Poulsens barndomshem.
Det skulle dröja ända fram till år 1953 med att få gobelängen färdigvävd på Barbro Nilssons ateljé i Stockholm. Det var tack vare engagerat intresse för saken från dåvarande landshövdingen Thorwald Bergquist som konstverket blev klart 1953 och då fick sin plats på Smålands Museum i Växjö med högtidlig invigning i närvaro av konstnären Elisabeth Bergstrand-Poulsen.
Under 40 år hängde gobelängen där, men därefter behövde den få kostsam restaurering och gobelängen kom att från år 1994 förvaras hoprullad i Kulturarvcentrets arkiv i Växjö. Efter 20 år var restaurering klar och gobelängen "Kvinnans årstider", 310 x 450 cm, finns nu efter återinvigning den 15 november 2014, åter upphängd i Smålands Museum, Kulturparken Småland i Växjö.
I boken Hök, får jag låna dina vingar, tolkar Elisabet Bergstrand-Poulsen sitt konstverk "Kvinnans årstider". Elisabeth Bergstrand-Poulsen har hedras bl.a med att få en gata uppkallad efter sig i stiftsstaden Växjö och Elisabeth Bergstrand-Poulsen Sällskapet arbetar för att hålla hennes livsverk levande, som författare och konstnär.
Det skulle dröja ända fram till år 1953 med att få gobelängen färdigvävd på Barbro Nilssons ateljé i Stockholm. Det var tack vare engagerat intresse för saken från dåvarande landshövdingen Thorwald Bergquist som konstverket blev klart 1953 och då fick sin plats på Smålands Museum i Växjö med högtidlig invigning i närvaro av konstnären Elisabeth Bergstrand-Poulsen.
Under 40 år hängde gobelängen där, men därefter behövde den få kostsam restaurering och gobelängen kom att från år 1994 förvaras hoprullad i Kulturarvcentrets arkiv i Växjö. Efter 20 år var restaurering klar och gobelängen "Kvinnans årstider", 310 x 450 cm, finns nu efter återinvigning den 15 november 2014, åter upphängd i Smålands Museum, Kulturparken Småland i Växjö.
I boken Hök, får jag låna dina vingar, tolkar Elisabet Bergstrand-Poulsen sitt konstverk "Kvinnans årstider". Elisabeth Bergstrand-Poulsen har hedras bl.a med att få en gata uppkallad efter sig i stiftsstaden Växjö och Elisabeth Bergstrand-Poulsen Sällskapet arbetar för att hålla hennes livsverk levande, som författare och konstnär.
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar