HARRY MARTINSON: "Jultiden, då nästan alla blev goda som i fabler och sagor"

VÄGEN TILL KLOCKRIKE

Harry Martinsons diktning handlar mycket om kampen mellan gott och ont, mellan ljus och mörker. 
I den livsfilosofiska Vägen till Klockrike tolkas detta gnomiskt, symboliskt. Det som händer i berättelsen visar till en högre sanning.  Så är det i skildringen av luffaren Bolle, som trots allt det yttre svåra i vinter och kyla, ändå anar Julbudskapets kärlek.

   "Om vintern när kölden bet blev det lakonismer,  som för kylans skull togs för goda även av annars kroniska tvivlare. De ville inte ha rumsvärmen utsläppt till kråkorna. Men momentant medlidande kunde också spela in om vintern, med olika motiveringar visserligen, men med i stort sett samma effekt. En del sade sig tro honom på hans ord just emedan det var så kallt ute och inte tid med några dörrhålsförhör. Andra fruktade att han skulle kunna bli liggande någonstans och frysa ihjäl för att sedan spöka. Återigen andra menade, att han, även om han ljög varje ord, dock knappast kunde bestraffas just nu när det var så förbannat kallt. Det fick stå över till längre fram när det blev mildare väderlek, men då skulle han få.
   Höst och vinter fick lögnerna således en viss licens, för att nu inte tala om jultiden, då nästan alla blev goda som i fabler och sagor, och då alla underlåtenhetssynder, även sådana som gällde höbärgning, blev välvilligt förlåtna, så att han kunde komma på sig själv med att gå och äta på pressyltesmörgås med rödbetor, tigga i gårdar där han om sommaren skulle ha blivit slagen med stör, ja, redan strax efter trettondagsafton avvisad eller direkt utkörd."

__________________________________

MÄNNISKAN MEDSKAPARE AV DET GODA

   Harry Martinson redogör i ett radiosamtal år 1952 
Om liv och diktande, med danske författaren och

 radiomannen Karl Bjarnhof,  för en  fantasiberättelse, 

som han länge "gått och ältat med"

   Harry Martinson föreställde sig en gudavärld, som på något sätt korresponderade med den underliga värld som vi lever i. Han tänkte sig en bok, som troligen aldrig skulle bli skriven, en gudasaga där man förflyttade sig i fantasien till en himmel någonstans i en närbelägen eller fjärran vintergata, ett gudahem. En övergud fanns som var över alla andra och han var den rena anden, den rena världssjälen, tendensernas och principernas gud, lagarnas gud. Denne gud hade skapat människan, men framförallt hade han skapat gravitationslagen och allt vad som lyder denna lag, alla de himmelska principerna och den celesta mekaniken.

   De övriga gudarna som fanns hade bara sin specialitet och de såg upp till den helige överguden. Det fanns också gudinnor, och blommorna såsom violen, blåklockan och maskrosen var alltid skapade av kvinnliga gudar. I ett slags gudakollegium värderades olika uppfinningar. Människan ansågs vara en så lyckad uppfinning att också alla i gudakollegiet antog mänsklig gestalt, var mycket vackra, fina, förnämliga, tankfulla, begåvade på alla sätt.

   Ondska smyger sig dock in i den goda gemenskapen genom maktbegär, som med komplicerade onda uppfinningar orsakar inferno på jorden. Den ansvarige straffas och måste bättra sig för att kunna få tillhöra den himmelska gemenskapen och med uppfinningar söka att hjälpa och främja godhet och hälsa på jorden. Överguden framhåller att "det är inte fråga om makt. Det är finare kvalitéer som gäller än makt". I den kris som råder mellan det onda och det goda, hoppas ändå gudarna på människan och ger henne fullmakt att fullfölja tankar som de själv hade givit henne makt att tänka från början.

   Harry Martinson framhåller att sagan var på något sätt mycket optimistisk. Universum försöker alltid förändra sig till något bättre och i denna process har människan sitt ansvar.

EN GÅNG 

En gång när maktens ondskefulla styrstång 

ej såsom nu all sanning förödmjukar

då skall den tunga maktens dumma tröghet 

ej längre som en bakslug luns beklämma

uppfinnarandens lysande bedrifter.

Den dagen ger sig gudarna tillkänna 

och maktens onda grepp om vetenskapen 

skall vara slut och själarna skall segra.

Den dagen kommer himmelen till jorden,

och forskaren skall se sitt mål och glädjas.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

Med önskan om

 God Jul 2015

och

 Gott Nytt År 2016

Rune Liljenrud

Bilden som inleder denna blogg:

Fondväggen på scenen i Klockrikegården, Klockrike 

som målarmästare Olof (Olle) Petersson, Klockrike,

född 1894, gav en konstnärlig utformning 1956