Det gemensamma . . .

Ensamma vandringar

Livets skog hade höga granar. Mängder av livsträd.
De växte medan vi gick.
Våra fötter grävde stigar 
mellan våra dagars torn, våra års toppar.
Våra stigar försvann
men våra ögon och tankar var med.
Så var stigens tystnad
en gång en väg till ande,
kanske förtröstan.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

Harry Martinson kommer i en radiointervju under rubriken "Nutidsförfattare" i Radio Blekinge år 1952, bla in på frågan om det gemensamma, "upplysande krafter i världen som s.a.s lyfter människorna att bli tolerantare mot varandra". Han säger bla:  "Jag anser att vägen till människan och vägen från människa till människa, den går minst lika mycket genom naturen som den går genom staden. [...] Vi har de finaste exempel här i Norden på den verkligt fina gemenskapen i bondbyarna där de hjälpte varandra med jorden, där byalaget skötte jorden och när en bonde blev sjuk så hjälpte de denne bonde tills han blev bra igen med hans jord. Det var en verklig gemenskap och ändå betydde inte den gemenskapen att de skockade sig samman och trängde sig som en fårskock bara i en fålla utan de levde ganska långt ifrån varandra ändå och hade ändå denna gemenskap genom en sann och på naturen själv byggd common sense".

   Harry Martinson anser inte att våra dagars, statligt eller på annat sätt reglerade gemenskapsformer, har något med verklig gemenskap att göra.

Irene Wennemo, doktor i sociologi, ger i sin bok "Det gemensamma - Om den svenska välfärdsmodellen" (Premiss förlag 2014) en ingående analys av "välfärdssamhällets historiska rötter och om den krokiga vägen fram till dagens system". Irene Wennemo framhåller socknen som välfärdspolitikens vagga och hon går långt tillbaka i medeltiden för att visa på kollektivt handlande till stöd utanför familjen. Hennes tankar i boken och som hon också fört fram i intervjuer i massmedia, aktualiserar det som Harry Martinson menar om tolerans, mänsklig samlevnad och människors inbördes stöd. 

   Kommer den svenska välfärdsmodellen att bestå och kommer den att kunna ytterligare utvecklas? Detta är ofrånkomliga frågor vid läsningen av Irene Wennemos bok "Det gemensamma - Om den svenska välfärdsmodellen". 

   Rapporter om kris i den svenska välfärdsmodellen möter inte sällan i massmedia och i olika debattböcker.      

Sebastian Lönnlöv skriver i boken "Varje dag är en vårdskandal" (Bonniers 2016) "om sina erfarenheter från äldreomsorgen, en personlig debattbok om vardagen bortom de larm som skapar rubriker i tidningarna. En vårdskandal som pågår i det tysta, varje dag". Hans bok får frågorna vid läsningen av Irene Wennemos bok "Det gemensamma - Om den svenska välfärdsmodellen" att riktigt bränna till. 

Hustavla

Det måste finnas något mothåll i allt

inte bara medhåll och fall till vila.

Dumt att tänka sig bara lösta gåtor

mjuka tankenötter, bekvämlighetsvällingar,

floder ordnade bara för medströms laxar,

förlopp där det på förhand lyckliga slutet

slappt och lojt ser bort från sorgen och döden.

Det finns ett öde som inga planer kan ta ifrån oss,

verkligheter som dyker upp på nytt

ur tystnade men lurande drömmar.

Den som når långt i självbedrägeri

vinner till slut ett slags vanskapt tro.

Snart nog skaffar sig denna tro egna lagar,

till och med en sorts jämvikt, rentav harmoni.

Och vem kan svära sig fri.

Vi äger alla mer av gemensam förljugenhet

än av gemensam sanning.

Så blir vår gemenskap ofta falsk och ögontjänande

under vilken färg och fana vi än sökte den.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

Rune Liljenrud