Birger Sjöberg och Harry Martinson

Birger Sjöberg föddes 6 december 1885 i Vänersborg. Han avled 30 april 1929 i Växjö och inför Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 5-7 maj 2017 har fråga om Birger Sjöbergs betydelse för Harry Martinson aktualiserats. 

Inte minst är det intressant att jämföra Birger Sjöbergs diktsamling

Kriser och kransar (1926) och Harry Martinsons bidrag i 

5 unga (1929).

Birger Sjöberg-sällskapet bildades i Vänersborg 14 april 1961, och i stadgarna sägs bl.a att "Sällskapet har till syfte att vidmakthålla intresset och vidga förståelsen för Birger Sjöberg och hans verk samt att främja forskningen om honom." År 1970 erhöll Harry Martinson Birger Sjöberg-priset. 

Birger Sjöbergs Kriser och kransar (1926)

och 

 Harry Martinsons bidrag i 5 unga (1929)

ENSAM ÅLDRING

Jag ville vara god,

jag ville göra allt!

Jag ville göra provet om och om igen.

Jag ville vandra tusen mil med kost av bröd och salt

om bara någon enda var min vän.

Jag ville bära fram på hoppets gröna sammet

min brustna, hjälplöst brustna tros klenod.

Jag ville leta länge än i slammet

och köpa pärlor för mitt bleka blod.

Blott någon enda ville ge mig smycket,

det ädla smycket i en kärleksblick!

- Där kom en själ, den föll min själ i tycket,

men nej! men nej! den vände om och gick.

Så sitter jag med en gång givna tycken

och letar fåfängt, fåfängt efter smycken.

Jag vill bli god, bli ren,

vill bli en annan!

Blott du ger rätta svärdet skall jag slå,

och ingen fåfäng drömgud skall få gå

framför mig mer och stöta mig för pannan!

Men natten tiger, stjärnorna bele mig

och säga, hjälplöst svagt: vad ska vi ge dig?

"Gå ut och sätt dig under sju små stjärnor

och dröm om armar, barmar, ögon, tärnor

och älska livet för dess egen skull!

Sjung köttets lov med frukt, befrukta liven

förrän ditt givna jag dör bort i mull!

En tråd av liv blev även åt dig given.

Spinn hän på tråden för din egen skull!"

Så löd en stjärnas hjälplöst svaga röst

ur fjärran rymdhav. Ensamt i mitt bröst

slog hjärtats klockboj över blodets dyning,

slog ensamt, ensamt för ditt eget blod,

i moln gick månen - jordens nattklenod.

Och jag satt ensam spanande mot gryning.

                                   *

Visst vill jag leva, leva livets lov!

du dumma stjärna, lika dum som annat;

men sen är din sanning: bannlyst och fördömd

är jag av köttet jag en gång förbannat. -

Jag ville leva upp i barn och frö,

jag ville se en mening i att dö!

Men alltför sent! vad drömde jag en gång

vid Shelleys hav när herdeflickan dröjde,

som varje kväll när jag min båt förtöjde

sprang mot min stäv med röda läppars sång?

Jag drömde jag som mången fåvitsk ann',

jag ville vinna allt och intet vann.

Nu är jag här igen, nu får jag snyfta

min ensamhet för snäckor, sand och hav;

och ingen finns med vilken jag kan dryfta

den sista lugna vägen till en grav. -

Jag ville sluta mina hårda år

om någon, någon enda grät en tår.

Men ingen grät -

blott regnet grät i natten,

men ej för mig! för gräsen på min grav!

Det droppar, droppar, livets vatten.

Men mörkret ryter över Shelleys hav.

HARRY MARTINSON: Ur 5 unga (1929)

I Birger Sjöberg-sällskapets första publicerade volym 1962 finns en intervju med Harry Martinson om hans synpunkter på Birger Sjöberg och bygger på en bandupptagning av ett samtal som i december 1961 fördes mellan Harry Martinson och Ingemar Wizelius.

Fråga till Harry Martinson: När Du läste Kriser och kransar första gången, var det då någonting i formgivningen som föreföll Dig fruktbart och stimulerande?

H M: Ja, det var det, för att det var ju djärvheten i uppbyggnaden av versen, som på något sätt var en fragmentens poesi, fragmenten sammanförda, ofta anar man ju och vet också att det är rena tidningsnotiser som ligger bakom, en skildring av en sinnessjuk kvinna eller något sånt. Man kan riktigt se, hur han förvandlar ett referat utav en sorglig händelse till en sorts fragmentarisk ångestpoesi.

Fråga till Harry Martinson: Man kan väl säga, att av våra betydande diktare har ingen intensivare än Birger Sjöberg uttryckt vantrivsel med skolan och ingen förefaller ha trivts där bättre än Du själv. Hur ser Du på hans dikter med skolmotiv?

H M: Hans skolskräck hängde ihop med att han gick i läroverk, jag som bara har gått i småskola och folkskola kände den inte. Han kom i kläm, hans begåvning var ju en typisk uttrycksbegåvning. Jag har läst krior ibland, fått av lärare att se på gamla krior som ligger kvar sedan 20-30 år så där. Det kan vara roligt att se vad dom har rättat. Ofta är det ett sätt att uttrycka saken som dom har rättat. En bock i kanten som säger, att så säger man inte. Men när man granskar det, så finner man att just det var det konstnärliga sättet att säga det. Och därför så måste jag nu gissa att det legat till så för honom, att han hade sitt uttryckssätt lagt på tungan av hans eget väsen och han uttryckte sig så. När det inte gick igenom i krian, ja, då vantrivdes han i skolan.

Hela hans begåvning var ett syntaxuppror. Ja, det var hans replik på kritikens hårda ord om att han inte följde syntaxen. Där kom uppsatsrättarna tillbaka, och då exploderade han.

I samtalet med Harry Martinson som finns återgivet i Birger Sjöberg-sällskapets första publicerade volym 1962 möter mycket intressanta tankar om bl.a Birger Sjöberg och Aniara samt om Birger Sjöbergs Avresa, en av de allra första centrallyriska bilddikterna i vår litteratur, och Harry Martinsons Vagnen.

År 1946 skrev Gunnar Helén avhandlingen

 Birger Sjöbergs  

KRISER OCH KRANSAR

I STILHISTORISK BELYSNING

I litteraturförteckningen HARRY MARTINSON:

 Spökskepp (1929), Nomad (1931),

Natur (1934 och Midsommardalen (1938)

Gunnar Helén var landshövding 1965-1969

i Kronobergs län, Växjö 

HARRY MARTINSON:

PARADISDIKTER    VII

                                                                                      Birger Sjöberg

Många menar paradiset vara

mest ett nöjesfält, ett tivoli.

Vitklädd själspublik, en änglaskara

under evigt festfyrverkeri.

Lustraketer fräsa natten lång.

En bengalisk eld tar höga språng.

I en härlig blandning

skjuts till eldförvandling

tusen sinom tusen skott med sång.

Men som en del anser sett från nedan

blir dock tvivlet alltid ett problem,

likaså den svårbedömda ledan

följd av nihilism och teorem.

När miraklen komma som de är

uppstår lätt hos tvivlarna besvär.

Blott för de naiva

fröjderna förbliva.

Regnbågsvalvet håller,

vattnet bär.

Ändå tror min själ att himlens fröjder

har så mycket mer att ge än så.

Glädje på så obekanta höjder

verkar svår att ens som drömsyn nå.

Kanske hittar själen sällhetsord

i sin nektarskål vid änglabord.

Ord som aldrig funnits,

ord som aldrig hunnits

födas plötsligt, bli förklaringsord.

Allt vi fattat här som lust och lycka

ter sig där som bara spår och rest.

Vad vi tycker kan ej himlen tycka.

Ängelns livsuppfattning är celest.

Huvudparten av den lyckosyn

som vi haft i staden eller byn

blir som stoft och skyar.

Änglaskap förnyar

alla sinnen, märgen, själen, hyn.

_____________________________

Ur BLM Bonniers Litterära Magasin

1963, nr 6 (juli-aug.)

Rune Liljenrud