7. 55 år - Tre knivar från Wei (1964) 2019 JUBILERANDE HARRY MARTINSON-BÖCKER

2019

JUBILERANDE  HARRY MARTINSON-BÖCKER 

90 år - Spökskepp (1929 ~ D E B U T) 

90 år – 5 unga (1929) 

85 år - Natur  (1934) 

80 år - Det enkla och det svåra  (1939) 

70 år - Elin Wägner (1949) 
            Inträdestal i Svenska Akademien 

65 år - Lotsen från Moluckas  (Radiopjäs 10 januari 1937)

            Nyutgåva 1954 / Harry Martinson 50 år 

55 år - Tre knivar från Wei (1964) 

55 år - Bestiarium (1964) 

35 år - Nya Bestiarium (1984) 

15 år - Poetiska törnbuskar i mängd (2004)
            Brev 1929-1949

Tre knivar från Wei (1964) 

Ingegerd Bodner Granberg, tidigare ordförande i Harry Martinson-sällskapet, skriver i programbladet till Harry Martinsons  Tre knivar från Wei, som i Ingmar Bergmans regi hade urpremiär på Dramaten 1964 och som under jubileumsåret 2004, då Harry Martinson skulle ha fyllt 100 år, åter gavs på Dramaten i regi av Staffan Valdemar Holm:

I HELA SEXTON år (1947-63) arbetade Harry Martinson med  Tre knivar från Wei.  Alla hans hugskott, uppslag och idéer som hade med Kina och stoffet att göra har snabbt skrivits ner på papper och funnits till hands. Martinson skrev på baksidan på brevpapper med monogram, prospekt, informationsblad eller annat. En del är noterat med den prydliga handstilen, annat är nerknackat på maskin.

Materialet kring dramat förvaras nu i fem kapslar i handskriftsarkivet på universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala.

Dramaturgen Marc Matthiesen samtalar med professorn i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet Staffan Söderblom, inför premiären för  Tre knivar från Wei på Dramaten 1964, om det kinesiska i Harry Martinsons författarskap. De två sista orden före slutridå i  Tre knivar från Wei är ”lydnadens ande” och bl.a om lydnaden som ett huvudmotiv i pjäsen, handlar samtalet:

Lydnad är ett av huvudmotiven i Tre knivar från Wei. Hade det en speciell innebörd för Martinson och hans diktning?

Staffan Söderblom:

Då går vi in i en komplicerad frågeställning. Ett viktigt återkommande motiv hos Harry Martinson är olydnad. Luffarna i Vägen till Klockrike vägrar att gå med på samhällets barbariska krav. De är olydiga. En sorts ensamvarg-dissidenter som lever utanför samhället eftersom de inte förmår att underkasta sig det. Sedan finns det någonting som handlar om lydnad som är mycket viktigare. Men då är det inte fråga om underkastelse under maktens påbud. Det handlar om att lyda en sorts god möjlighet, ofta i opposition mot det krävande samhället. En sådan lydnad, och vad den kan vara för något, diskuterar luffarna hela tiden. Dom betyder någonting annat än makten, en sorts vishet, kanske rent av naturens lagar, som Martinson beskriver som ”mildare, möjligare och sannare än mänskorna”.

------------------

Månadens Martinson Maj 2015

Maiping Chen, översättare

Året 2004 fick jag av Dramaten uppdraget att översätta Martinsons enda pjäs  Tre knivar från Wei som baserades på kinesisk historia. Redan då undrade jag vad Martinsons förhållande med kinesisk kultur var, hur det kom sig att Martinson visste så mycket om Kina och var så intresserat i kinesisk konst, om han hade varit i Kina någon gång, när han hade fått kontakt med kinesisk kultur och historia, etc. Jag ville gärna hitta svaret på dessa frågor. Jag har frågat några vänner i Harry Martinson-sällskapet, och även Martinsons döttrar Harriet och Eva, om Martinson någon gång reste till Kina, men så vitt de vet var han aldrig där.

När jag översatte  Nässlorna blomma läste jag:

”Av detta kom det sig att Martin blev kallad ’lille kinesen’. Ty vad skulle de annars kalla en sån där underlig unge, vars föräldrar flyttat in i ”Gula faran”? Det var första gången i sitt liv som Martin ansattes av andra barn. Han fann det härligt. Han grät inte alls. I stället sprang han glädjestrålande hem och talade om det för Inez.

— De tycker vi är så roliga. De kallar oss kineser. Alla säger kineser. Vi är kineser, Inez.” 

Att lilla Martin blev kallad ”kines” och fann det ”härligt” är intressant för mig. Och jag tror att det kan stämma, inte bara i romanen, eftersom huset som hette ”Gula faran” fanns, och finns i verkligheten. Kan detta ha varit början på hans förhållande till Kina, redan när han var sex år gammal?

Vidare i samma bok läste jag:

”På vintern satt han hemma på Ljungtavan och gjorde träskor (korgar gjorde han på våren), det var tunga röda aleträskor som han gröpte ut som meloner. De liknade de fattiga husbåtarna som flyta på floderna i Kina. …” 

Nu blev jag ännu mer nyfiken: om Martinson inte hade varit i Kina, hur kunde han veta att husbåtarna som flyta på floderna i Kina såg ut så? Och det var tydligen inte den lille Martin som såg dem. Det var Martinson själv som såg dem någon gång på floderna i Kina. Ja, kanske såg han dem på något foto, i någon film som handlade om Kina. Romanen kom ut 1935, och då fanns redan filmen.

Ännu längre fram i romanen läste jag:

”…Dumheten är alltid stark. Den är i majoritet i människosläktet. Dess taktik är utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska tortyr…” 

Jaså, herr Martinson, du vet mer än jag om kinesiska tortyrer. Den här ”utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska tortyr” visste jag ingenting om. Jag blev ännu mer förvånad över hur Martinson kunde veta så mycket om han inte hade varit i Kina, och inte hade varit ”kines”.

När Martin 1916 förflyttades till ett ålderdomshem av sten, i Nässlorna blomma, läste jag detta:

”… Fröken log och klappade Martin på axeln. I en skymt såg han hennes hand. Han tyckte att hon hade för långa naglar: fast i Kina har dom längre, tänkte han och mindes en plansch…” 

Nu vet jag var Martin fick sin första lektion om Kina: det var i den skola han gick i på Nässlorna blommas tid. Där måste finnas en skolplansch om Kina där husbåtarna som flyta på floderna liknar träskor, och människor hade långa naglar, och fick utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska tortyr…

  --------------------

Martinson i Kina

av Göran Bäckstrand:

Kulturutbyte på hög nivå

Bild: Mo Yan, Maiping Chen och Harriet Martinson under en måltid vid lanseringen av Aniara i Kina, maj 2012.

(Publicerat 12 oktober 2012)  Det är ett märkligt sammanträffande att samma år som författaren Mo Yan, verksam i Kina, får 2012 års Nobelpris i litteratur, publicerades i maj den första översättningen av ett verk av Harry Martinson. Mo Yan var dessutom närvarande i Shanghai på Fudan-universitetets Nordiska center, där det kinesiska förlaget arrangerade en presentation av Aniara.

Efter att översättaren Maiping Chen beskrivit sitt arbete med Martinsons diktverk framträdde också Mo Yan och berättade hur Aniara uppfattas av en kinesisk författare.

Mo Yan uttryckte att Aniaras storhet ligger i att Martinsons varningar och den smärta han kände ännu har en praktisk innebörd i dagens värld. Boken är gränsöverskridande och tillhör alla folk. Detta innebär att vi måste bestämma oss för att med alla medel tillsammans värna mänsklighetens gemensamma hem.

Den svåra frågan om han skulle vilja få Nobelpriset besvarade han med: om jag bejakar detta blir jag klandrad för att jag skriver bara för att få priset; om jag säger nej anses jag var en hycklare. Därför säger jag att jag bryr mig mycket om Nobelpriset och likaså om pristagarnas verk. Jag studerar hårt och skriver allvarligt.

Bland kommentarerna till Mo Yans liv och verk finner man flera paralleller till Harry Martinson såsom uppväxten på landet, kort skolgång och hur denna barndomsmiljö blir ett starkt inslag i bådas verk. Ebba Witt-Brattström menar att Mo Yan påminner om våra svenska arbetarförfattare, särskilt Moa och Harry Martinson samt Ivar-Lo Johansson.

Alan Asaid, översättare och frilansskribent, gör i Svenska Dagbladets understreckare den 11 oktober en genomgång av Svenska Akademiens prismotiveringar genom alla år. Hans favorit är motiveringen av Harry Martinson-priset 1974 därför att den enligt honom ”lyckas frappera med sin rent litterära kvalitet, sin lyriska konkretion som så kongenialt rymmer essensen av Martinsons verk från grästuvan till Aniara  – för ett författarskap som fångardaggdroppen och speglar kosmos … Där är en klang som står sig”.

Gemenskapen mellan Mo Yan och Martinson är: att se det stora i det lilla. Mo Yan, som i beskrivningen av sin hemby Gaomi läser in hela det väldiga Kina så som Martinson upplevde kosmos i livet på gårdarna i Jämshögs socken. Detta upplevde jag själv starkt i somras vid läsningen av Ximen Nao och hans sju liv.

Vi får nu goda skäl till att återigen notera hur Martinsons verk ofta uttrycker ett engagemang för kinesisk och japansk kultur. Stadsteaterns tolkning av Aniara med Kleerups musik, Carl-Axel Dominques musikaltolkning eller Helge Skoogs föreställning med Gunnar Edander kan kanske så småningom finna en publik i Kina. Nya förutsättningar bör nu finnas för att uppföra Tre Knivar från Wei i Kina. Maiping Chen översatte nämligen dramat till kinesiska i samband med Dramatens föreställning i Stockholm 2004!

------------------------------- 

Fenixhärskarinnan: kejsarinnan Wu anknyter gärna sin person till odödlighetssymbolen fågel Fenix; hennes förvisningsklosterskola kallas för "Fenixfängelse

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

Presenterades 2018 i maj under Årshögtiden Jämshög

i juni under Kulturveckan Nässelfrossa Olofström 

samt i september under Bokmässan Göteborg 

85 år  Kap Farväl! ~ 1933

80 år  Midsommardalen ~ 1938

75 år  Nomad  ~ 1943

70 år  Vägen till Klockrike ~ 1948

65 år  Cikada ~ 1953

60 år Gräsen i Thule ~ 1958

55 år Utsikt från en grästuva ~ 1963

45 år Tuvor ~ 1973

40 år Längs ekots stigar ~ 1978

(Urval efterlämnade dikter)

35 år Bollesagor ~ 1983

(Ur det efterlämnade materialet till

Vägen till Klockrike)

Rune Liljenrud