1. 90 år - Spökskepp (1929 ~ DEBUT) 2019 JUBILERANDE HARRY MARTINSON-BÖCKER

2019

JUBILERANDE  HARRY MARTINSON-BÖCKER 

90 år - Spökskepp (1929 ~ DEBUT) 

90 år – 5 unga (1929) 

85 år - Natur  (1934) 

80 år - Det enkla och det svåra  (1939) 

70 år - Elin Wägner (1949) 
            Inträdestal i Svenska Akademien 

65 år - Lotsen från Moluckas  (Radiopjäs 10 januari 1937)

            Nyutgåva 1954 / Harry Martinson 50 år 

55 år - Tre knivar från Wei (1964) 

55 år - Bestiarium (1964) 

35 år - Nya Bestiarium (1984) 

15 år - Poetiska törnbuskar i mängd (2004)
            Brev 1929-1949 

Harry Martinsons debutdiktsamling SPÖKSKEPP 1929  

Ett av de första brev som finns samlade i "Poetiska törnbuskar i mängd", är skrivet från Ösmo den 21 februari 1929 till Herr Albert Bonnier, Stockholm. Detta är Harry Martinsons svar på ett refuseringsbrev från bokförläggare Tor Bonnier, av den 14 september föregående år 1928, gällande en diktsamling av Harry Martinson "Hav och hamnar": 

"Utan tvivel skulle det för Er själv vara en stor fördel, om Ni ville vänta med en debut till Ni hade en samling, som i sin helhet var starkare än den föreliggande. [...] Jag vågar därför hoppas, att Ni vill återkomma med en ny samling, som jag då gärna på nytt skall taga under genomläsning." 

Harry Martinson ger i sitt brev Tor Bonnier rätt i bedömningen av "Hav och hamnar" och skriver om "Spökskepp": "Jag är själv av den åsikten att denna samling är långt starkare än den jag först sände Eder."  Med "Spökskepp"  debuterade Harry Martinson 1929 på Bonniers,  i år för 90 år sedan och "Spökskepp" fanns i bokhandeln 24 september 1929. 

  

------------------------------------------------------------

Sven Stolpe skriver i sin bok "Det svenska geniet" 1935, om Harry Martinson:  

     "Hans debut med samlingen Spökskepp väckte ingen större uppmärksamhet och i antologien Fem unga  dominerade han icke. Det var först efter åtskilliga svårigheter som samlingen Nomad kunde tvingas in i det allmänna medvetandet. Striden stod i själva verket ytterst hård, och en bunt tidningsklipp av ansenliga dimensioner, som ligger framför mig, visar, hur ursinnigt denne blide sjömanspoet chockerade, retade och utmanade särskilt pressens nummerkarlar och redaktionens övriga pålitliga stödtrupper. Hundratals gånger förlöjligades och parodierades Martinsons dikter på kåsöravdelningarna, och studenttidningen Ergo - Phosphoros' arvtagare i Uppsala - förde en hel kampanj, som icke bör glömmas, mot den fräcke nykomlingen. Motstånd från dessa parter bestyrkte Martinsons vänner och beundrare i deras uppfattning, att han ägde osedvanligt stora poetiska gåvor." 

I boken 40 svenska författare 1980 skriver Sven Stolpe om sitt första möte med Harry Martinson på Bonniers förlag, där Stolpe redigerade en litterär tidskrift:  

"Jag såg genast, att jag hade - för första gången i mitt liv - mött ett ungt litterärt geni. Jag presenterade honom med all den kraft jag ägde för mina chefer, herrarna Bonnier. 

[...]  

Det är underligt att tänka på hur ursinnigt Martinson förlöjligades för sina tidigare dikter, särskilt i Uppsala. Jag utkämpade många duster med hånfulla akademiska besserwisser och vredgades när jag såg alla parodier och karikatyrer i pressen." 

_______________________________________________________________________________
 
Erik Hjalmar Linder skriver i Diktarröster i FIB:s Lyrikklubb 1953 om hur det var när Harry Martinson slog igenom som författare. Det dök upp dikter i flera olika tidningar, korta fyndiga, och med en del ovanliga ord i. Man hade inte sett dessa ord och ordsammanställningar förr, men de var begripliga och man tyckte de var fyndiga. Man måste säga efter dem, hålla dem på tungan, och när man gjorde det log man.  

     Det berättades om en sjöman som gjorde de soligaste inlägg med de mest träffande vändningar nere i de rökiga diskussionerna i Klara folkets hus i Stockholm. Han hörde till gruppen 5 unga och Harry Martinson var gruppens stora poetiska namn. Den orimmade formen, den fria infallsrika versen fann man konstig, men detta motstånd fick aldrig någon riktig makt gentemot Harry Martinson, som upplevdes som genial. I debutsamlingen Spökskepp kunde man lägga märke till förmågan att göra poesi av humoristiskt-fantastiska infall. Tankarna liknas vid sjöfåglar och så får man följa deras oregelbundna flykt, medan sjömännen sitter i mässen och äter en dålig köttsoppa.  

______________________________________________________________________________________

Semir Susic har i Stockholms universitets studentkårs tidning Gaudeamus 1/2008 en essä ”Vilse på havet” om Harry Martinson. Semir Susic skrev under hösten 2007 uppsatsen
 ”Harry Martinsons stilistiska upptäcksfärder –
En stilstudie av debutdiktsamlingen Spökskepp (1929) med särskild fördjupning i avdelningen SJÖFÅGLAR".  

I Stockholms universitets studentkårs tidning  Gaudeamus  1/2008 står att läsa om Harry Martinsons debutdiktsamling SPÖKSKEPP:  

Vi äro spökskepp, tyst på väg  

mot soluppgång och gryningar.  

Vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.  

Vi segla tyst i nordhavsstorm  

och sydhavsljumma dyningar –  

vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.  

Detta är första strofen i dikten Harry Martinsons Spökskepp i samlingen (1929) med samma namn. Semir Susic skriver: "Det är ett eruptivt verk, en ö i tillblivelsefasen långt ute på ett stormigt hav. Ett nytt språk blir till med samlingen, en process som är djupt fascinerande att bevittna. Det är framförallt avdelningen Sjöfåglar som representerar denna nyskapande anda i diktning. Den framstår som ett poetiskt koncentrat av Harry Martinsons mångåriga erfarenhet av livet som sjöman och luffare.

[…] 

Debutsamlingen Spökskepp har en experimenterande och spretig karaktär som kännetecknar en författare som ännu söker sitt språk. Där finns en djup besatthet av stormen som visar sig i hela verket. […] Ordsammansättningar och nybildningar av egna ord är vanliga och åstadkommer laddade lyriska förtätningar, såsom "nordhavsstorm" och "sydhavsljumma". Det finns hos Martinson också en ambition att hela tiden placera sig själv i ett kollektiv, att ständigt vara en del av ett "vi". Skildringen av olika människoöden är påfallande frekvent i samlingen och hos Martinson finns det en strävan att sätta hela världen i blickfånget. Återkommande besjälar Martinson tingen och omvänt.  

Våra tankar äro sjöfåglar -  

alltid på flykt.  

..... 

Sjöfåglar äro våra tankar  

och alltid flyga de ifrån oss;  

.....  

Precisering av geografisk position och ambition att precisera tid och tillvägagångssätt är Harr Martinson noga med. Vi får veta var diktens skeende utspelas och vi får detaljer om skeendet:  

Med snabbsugande vingslag  

sam du genom monsunen.  

Allt för att skria ut din stormiga hunger  

för fågelklippan Comia.  

N ä r? V a r? H u r? - vill Harry Martinson ge diktläsaren svar på. Det är nästan att man vill ha kartan bredvid sig och se var man befinner sig  

Äta vi köttsoppa  

i mässen vid Cap Code  

...

släpper vår gamla sjöfågel en lort  

på havets milstolpe - Rockhall  

...  

nytvättat skjortbröst  

nere vid Mont Rosa  

...  

borgmästarköket i Kerteminde  

...  

Döden är närvarande i hela Spökskepp. Redan diktavdelningens titel "Sjöfåglar" påminner om detta. Enligt gammal folktro ansågs sjöfåglar bära döda sjömäns själar. Harry Martinson sökte mening, kunde tolka det i dikt så att också meningslösheten, det tomma och kalla intet, får ett stänk av det vackra.  

Men i dimman lever mitt vilsna skri.  

...  

- Tyst är natten -  

Lev, o mitt ödsliga skri.  

- - - - -  

   

Vi äro spökskepp, tyst på väg  

mot soluppgång och gryningar  

Vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.  

Vi segla tyst i nordhavsstorm  

och sydhavsljumma dyningar -  

vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.  

Och ständigt spöka på vår färd  

de samma vilda drömmarna,  

och samma sånger ljuda ständigt återtonande.  

Och glömda stormar vakna upp  

till dödsdans över strömmarna –  

och samma dyning nynnar blid och allförsonande.  

   

Se, tusen skepp ha gått ur kurs  

och drivit bort i dimmorna  

och tusen män ha gått i kvav  

med bön till stjärnorna.  

Och samma öden se vi än  

på väg mot morgonstrimmorna.  

Och samma drömmar fylla än  

de trötta hjärnorna.  

   

I mörka rymder lyser dock  

Orion lika tindrande  

på trötta män, som slutat se mot morgonsynerna.  

Vi andra drömma än i natt  

om gryningsljus, som glindrande  

skall uppgå över vraken på de öde dynerna.  

   

Harry Martinson:  SPÖKSKEPP  Ur     Spökskepp, 1929  

   

__________________________________________________

I sista dikten DÖD SJÖMÅS är diktaren själv subjekt som beskriver den egna existentiella situationen. Dikten är speciell, eftersom den döda måsen talar i första person:  

DÖD SJÖMÅS  

Aldrig mer stingar  

min hungriga näbb  

dimmornas ro.  

Aldrig mer gungar jag transjuk  

på solspelande våg;  

frossar ej mer  

- på skrovliga kobben -  

stortorkens lever -  

aldrig - o, aldrig.  

Men i dimman lever mitt vilsna skri.  

Du hörde det, fiskare,  

och klangen av en gungande boj,  

dyningen smög  

dig vilse på havet.  

Aldrig mer gnissla dina årtullar sugande där ute.  

- Tyst är natten -  

Lev, o mitt ödsliga skri.  

HARRY MARTINSON: DÖD SJÖMÅS - Sista dikten i avdelningen SJÖFÅGLAR

_________________________________________

STAFFAN SÖDERBLOM / Litteraturbanken  

Det konstnärliga språnget mellan Harry Martinsons två första diktböcker är mirakulöst. 1931 utkom Nomad, med sin djupa poetiska särart, ett dittills osett svenskt poetiskt språk. Det är med den boken som författarskapets tideräkning startar, kunde man säga. Men  Nomad var förstås hans bok nr 2. Den faktiska debuten  Spökskepp kom två år tidigare och är skäligen osjälvständig vid en jämförelse. Den består av en brokig samling dikter, en provkarta på skrivsätt, såväl motiviskt som formellt – man kunde kalla  Spökskepp en serie skrivövningar.  

Brokigheten i  Spökskepp beror inte bara på litterär omognad, att den poesin är skriven av en litterärt oskolad sjöman som söker bland de språkliga uttrycken. Den sammanhänger säkert också med att dikterna i boken från början är skrivna för olika mottagare, olika publiceringsställen med olika läsekretsar, olika litterär smak. Men där finns i alla fall  ett lyriskt mästerstycke, dikten om  koltrampen:  

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan –  

med bräckta bommar, sönderslitna relingar,  

bucklig, stånkande, förfelad –  

och med en skeppare som är alldeles hes?  

Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,  

utmattad slickande sina sår,  

medan ångan tynar i pannorna.  

Det illa tilltygade fartyget som lägger till vid kajen blir i diktens språk en egen varelse, som med nöd och näppe räddat sig från undergång. Det är en ikonisk dikt i den svenska modernismen  

_____________________________________________________________________

FÅGLAR i Harry Martinsons diktning (Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi)

Det flyger många fåglar i Harry Martinsons diktning, men i antal fågeldikter överträffas han stort av Bengt Emil Johnson. Han är giganten i svensk fågeldiktning. ”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar professor Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”.  

Kråkan är den svenska poesins favoritfågel nummer ett och denna alldagliga fågel beskriver Harry Martinson "hård och grå som en dammig sko, en kastad känga" "Novemberstämning" Ur CIKADA) Särskilt i Harry Martinsons tidigare dikter finns en del exotiska arter som albatross, kondor och turkan. Han intresserar sig också för fågel FENIX. Bland mera ovanliga arter finns hos Martinson sävsångare och fältpiplärka. Han är intresserad av duvor och han skiljer konsekvent mellan skogsduva och ringduva. I dikten "Göinge" ur NATUR blir jag osäker om vad som är vad:  

Mellan granstammarna flyr  

skogsduvans befjädrade stek.  

Tjädern dånar upp  

i flyktbrak över rykande myrstack.  

Kärrets stripiga gyttjedeg går över i  

blåljungens milsvida getragg.

Själva artangivelsen, vilken fågelsort det är, konkretiserar den lyriska fördjupningen hos Martinson, t.ex. att det är en "skedstork" som en vårkväll flyger in mot Holland och en "spillkråka" som flyger in i aftonsolen. Insekter är viktiga intressanta hos Harry Martinson och i sin sista diktsamling TUVOR visar han mästerligt hur dessa hör ihop med fåglar, där han skriver om flugsnapparens jäktade familjeliv:  

Leva flugsnapparlivet.  

Att se nävervita holken komma emot allt oftare  

med hungersorl inifrån,  

omättlig och vit  

som en upphängd räkning  

att betalas fluga för fluga.  

Att snappa och flyga  

från tidig kravmorgon  

till proppmättnadstimmen  

då holksorlet dör.  

Så mycket kostar livet  

i flugsnapparlundar.

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

Presenterades 2018 i maj under Årshögtiden Jämshög

i juni under Kulturveckan Nässelfrossa Olofström 

samt i september under Bokmässan Göteborg 

85 år  Kap Farväl! ~ 1933

80 år  Midsommardalen ~ 1938

75 år  Nomad  ~ 1943

70 år  Vägen till Klockrike ~ 1948

65 år  Cikada ~ 1953

60 år Gräsen i Thule ~ 1958

55 år Utsikt från en grästuva ~ 1963

45 år Tuvor ~ 1973

40 år Längs ekots stigar ~ 1978

(Urval efterlämnade dikter)

35 år Bollesagor ~ 1983

(Ur det efterlämnade materialet till

Vägen till Klockrike)

Rune Liljenrud