Blekinges byggnadsminnen ~ En källa till vår historia "Ta del av Blekinges byggda kulturarv!"

Länsstyrelsen i Blekinge län har i december 2015 utgivit en värdefull vägvisare till Blekinges byggnadsminnen, med Ingemar Lönnbom/Lönnbom media som redaktör och huvudfotograf, samt ytterligare några fotografer.

   

   Landshövdingen i Blekinge län Berit Andnor Bylund manar i ett förord "Ta del av Blekinges byggda kulturarv" och hon betonar att syftet med skriften på 146 text- och bildsidor är att "öka förståelsen och sprida kunskap om våra kulturmiljöer".

   Bokens omslagsbild visar fasaden på Lister härads tingshus från år 1921 i Sölvesborg, av arkitekten Gunnar Asplund, som också har ritat inredningen. Tingshuset är från år 1993 byggnadsminnesförklarat.

Alltidhults skola 

   Av kulturbyggnader från Olofoströms kommun i boken är två av särskilt intresse för oss i Harry Martinson-sällskapet och i Sven Edvin Saljesällskapet, Alltidhults skola och Forneobodastugan, där flera Martinson- och Saljeprogram bjuds under kulturveckan Nässelfrossa.

Fornebodastugan

   I Alltidhults skola gick Harry Martinson skolåret 1913/14 och Sven Edvin Salje skrev där 18 år senare romanen På dessa skuldror i sin blivande frus lärarbostad. Harry Martinson-sällskapets kommande årshögtid under tre majdagar 2016 börjar i Fornebodastugan, med högtidlighållande av Harry Martinsons födelsedag 112 år, den 6 maj.

   Alltidhults skola med byggnadsår 1877 har Alltidhults intresseförening som ägare och byggnadminnesförklarades år 2005. Fornebodastugan med byggnadsår 1888 och med Artur Hazelius som trolig arkitekt, är stiftelseägd och byggnadsminnesförklarades år 1995.

   Skriften Blekinges byggnadsminnen bjuder ovärderlig hjälp till kunskap om och djupare förståelse av Blekinges rika kulturarv. De beskrivande texterna är mycket informativa och bildmaterialet är av högsta kvalitet.

Rune Liljenrud

Harry Martinsons NÄSSLORNA BLOMMA är "Boktips" från Klockrikestipendiaten Inghilda Tapio i litteraturtidningen "Vi Läser" ~ och från Birgitta Dahl i PRO-tidningen "PRO-pensionären"

I tidningen Vi Läser - För dig som älskar böcker - såsom det anges på tidningens omslag - finns i Nr 1/2016 bla en artikel om samisk litteratur från en resa genom Sápmi med vackra bilder, där vår Klockrikestipendiat 2013 Inghilda Tapio, Karesuando kommer till tals "Om ensamhet och gemenskap i Sápmi" i artikeln BORTOM GRÄNSEN. Artikeln avslutas med Inghilda Tapios boktips, Harry Martinsons NÄSSLORNA BLOMMA

I tidningen PRO-pensionären - Sveriges största specialtidning för seniorer - såsom det anges på tidningens omslag - finns i Nr 1/2016 bl.a en artikel om böcker av Birgitta Dahl, mångårig chefredaktör för bla Bildjournalen och Månads Journalen. 
   Hon skriver om att man i hennes bokklubb ibland enas om en klassiker att läsa och diskutera tillsammans. "Den här gången blev det den kanske svenskaste av alla klassiker - Harry Martinsons romantiska luffarroman Vägen till Klockrike." Hennes omdöme om romanen "om luffaren Bolle och hans vandringar genom landet, om mänskliga möten med djupa samtal, och strålande vackra naturskildringar", ger god motivering till läsning av romanen och ett gott tips till alla läsecirklar som nu startar en ny lästermin. Birgitta Dahl skriver: "Den här läsningen skänker frid och känsla av obegränsad tid. Språket är makalöst vackert och långsamt."

Tack Vi Läser och PRO-pensionären för boktipset 

Harry Martinsons NÄSSLORNA BLOMMA

  

Rune Liljenrud

Klockrikestipendiat Inghilda Tapio, Karesuando hälsar Harry Martinson-sällskapets bloggläsare!

Januari har varit kall, vissa dagar var det -40. Men eftersom vi nu bor i hus och kan mysa inomhus så är det inte så farligt. Ibland är man tvungen att gå ut bara för att få känna hur kölden biter i kinder, men det är man van vid. Efteråt känns det ganska skönt och friskt. Och om det inte blåser, och det gör det sällan när det är så där kallt, så känns inte –35 så där förfärligt kallt, ändå.

Folk går till sina jobb som vanligt, men härom dagen när termometern visade -40,5 då stängde skolan, för byggnaden var för kall.
De som alltid är ute på jobb är de renskötande samerna. De måste alltid se till sina renar vilket väder det än är. Oftast brukar de ha renskiljning just då när det är som kallast för att det är just då de har flyttat med hjordarna till skogslandet.
Idag i skrivande stund (25 januari 2016) är det rena blidan, bara -9 med underkylt regn. Inte så bra för renarna dock!


När all naturen viskar tyst
då susar den och blir till vindpust
rör sen mjukt i björkens grenar
lockar dem att skaka av sig
snö från rimfrosttäckta kronor

Säg mig vart tog vinden vägen
räds den kylan kanske
eller for den bara söderut
för att hämta krafter

Idag ser jag stolta stammar
rakryggade står de björkarna lite lätt i led
idag bär de bara rimfrost i kronan
för vinden var här och blåste bort
den snö som böjde björken

Hälsningar Inghilda Tapio

Inghilda Tapio, Karesuando erhöll år 2013 Klockrikestipendium till Harry Martinsons minne med motiveringen "för att hon som nomad mellan generationers hotade kulturer, i sparsam stil och med stark känsla för språkvalörer och symboler, ömsint tolkar vördnaden för liv och natur genom ett ansvarsfullt fasthållande vid ursprunglighet i sökandet efter identitet i det moderna samhället".

Bilder från årshögtiden i Stockholm maj 2013

Författare Inghilda Tapio och konstnär Ulrika Tapio Blind

~ vackert klädda i samedräkter och med skönljudande jojk ~

mottar Klockrikestipendiet 2013, diplom och stipendiecheck 

av Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widfeldt

och stipendiejuryns ordförande Disa Lundgren 

Eva och Harriet Martinson deltar i högtiden

Inghilda nämner att det är mycket just nu i hennes författarskap med att färdigställa två barnböcker nu i januari 2016.  Den ena av böckerna handlar om väder och vind, sommar som vinter, fenomen i naturen från januari till december, i diktform för ungdomar.

Inghilda har översatt olika texter för den samiska teatern och hon har hjälpt sitt barnbarn att översätta sina dikter, antingen till samiska från svenska eller till svenska från samiska, "för han skriver på olika språk, även på engelska".

Tack Inghilda Tapio för blogghälsning med en nyskapad dikt! 
I stor beundran av samisk kultur, önskas alla samer god högtid 
på snart stundande Samernas Nationaldag 6 februari 

Sameflaggans färger och symboler:

Cirkeln är en symbol för solen och månen. Solringen är röd och månringen är blå. Flaggans färger, röd, blå, grön och gul kommer från den traditionella samiska dräkten, kolten. De fyra färgerna symboliserar viktiga överlevnadselement för samerna - liksom för oss alla.

Grön: Växter/natur – landet /Sápmi/ som är livsavgörande för samernas överlevnad
Blå: Vattnet som är ett livselixir
Röd: Elden – står för värme och kärlek
Gul: Solen som står för långsiktigt liv

Ringen: Den runda ringen i flaggan är symbolen för andlighet, som binder ihop de fyra elementen, omsluter tillvaron, människans liv från vaggan till graven och in i evigheten.

Rune Liljenrud

Litterärt konstverk vid Olofströms bibliotek "VÄGSKÄL” med Martinson- och Saljetexter av Kristianstadskonstnären Börje Berglund

Också i vacker vinterskrud ger konstverket "VÄGSKÄL" av Kristianstadskonstnären Börje Berglund, utanför Olofströms bibliotek ett lärorikt och intressant blickfång. Det invigdes i samband med kulturveckan Nässelfrossa 2010. Konstverket består av tre stycken tre meter höga pelare i syrad betong. Mellan dem finns ett klot i brons med texter av Harry Martinson och Sven Edvin Salje. Vägskäl är temat i de två texter som återges på konstverket, dels ur Vägen till Klockrike av Harry Martinson, dels ur Hantverkaregatan av Sven Edvin Salje. Klotet vilar på en sockel och över lyser en lampa, som anspelar på Harry Martinsons Aniara.

Harry Martinsons text är hämtad ur Vägen till Klockrike
en bit in i kapitlet som heter "Luffaren Bolle"

Vägarnas glädje fanns bara bitvis, några guldmeter väg, 
tolv steg eller ett stenkast i taget, sedan borta. 
Men glädjen över att vara till fanns. Den kom ofta stigande. 
Ty solen var inget samvetsöga och heller inte månen. 
Stundom tyckte Bolle att han blivit gående på vägarna 
bara därför, bara för att glädjen över att finnas till kom till 
honom direkt ur sol oclh måne, vilket aldrig hade skett på 
den tid då han var tobaksspinnare oc.. 

Sven Edvin Saljes text är hämtad ur Hantverkaregatan
första raderna i kapitlet som heter "Vägskälet"

Alldeles vid prästgården möttes tre vägar. En från öster, en från söder, en från nordväst. Ju närmare kyrkan desto bredare vägar. Det stämde också i vår kyrkby. I vägkorsningen fanns en upphöjning, en liten gräsbeväxt kulle. I centrum stod en elstolpe med en gatlykta. I sommarkvällar flockades vi byapojkar här. Det var under tjugotalet. En bil var en sällsynthet. Däremot hände det ofta att en hästskjuts skramlade förbi. Måttag.. 

Första Kulturveckan i Olofström hölls år 2008

           Efter "... nedfrusna svenska vårar, med issjöar utan båtar och vikar utan garn...", såsom Harry Martinson skriver i en dikt i VECKO-JOURNALEN 19/1956, är det snart åter tid för ny NÄSSELFROSSA, efter Midsommar med tema  

MÄNNISKAN OCH MASKINEN

Rune Liljenrud

GUNILLA ALDÉN TILL MINNE

Den snöfallande himmelen

fortsätter med den omständliga nedpackningen.

Nu kommer vi att förvaras till våren.

Drivorna växer till fönsterhöjd.

Bakom trettondagsknuten tittar kylan fram

med frusen talg i blicken.

HARRY MARTINSON: Januari (Ur Gräsen i Thule)

GUNILLA ALDÉN har lämnat oss, just nu när hennes diktval för Månadens Martinson så väl tolkar naturen runt omkring oss. Metaforen "Nu kommer vi att förvaras till våren", ger en dimension av trygg tillförsikt. Något annat väntar bortom det som nu sker och är. 

   Gunilla Aldén var väl förtrogen med Harry Martinsons tankevärld och hon kunde förmedla dimensioner, som kanske inte spontant var öppna för läsaren. I Martinson-rummet på Olofströms Bibliotek var högtid när hon delgav lyssnare det hon själv funnit. 

   I Harry Martinson-sällskapets olika skrifter finns hennes textval med hennes kommentarer som stor tillgång, bl.a i Giv doft i blomma, Till Harry från... och Månader med Harry Martinson.

   I Gunilla Aldéns sista bidrag för Sällskapets Årsbok 2015 skriver hon om Höstsyrsan, ur Passad, att "den uttrycker min livsfilosofi"

Trots att dimman knappt vill lyfta

sig ur höstens knäckta säv

dröjer syrsan med att snyfta

om förgänglighetens väv.

Aldrig hon ditt sinne skrämmer,

ökar ej förgängelsen.

Med en glöd som ej förstämmer

sönderfaller sommaren.

Mötena med Gunilla Aldén var alltid berikande, i olika litterära sammanhang liksom i stilla samtal, och det hon där gav finns kvar och bevaras med stor tacksamhet. Vi vet om vännen som lämnat oss, att något annat väntar bortom det som nu sker och är. "Nu kommer vi att förvaras till våren"

Rune Liljenrud

HARRY MARTINSON: "Jultiden, då nästan alla blev goda som i fabler och sagor"

VÄGEN TILL KLOCKRIKE

Harry Martinsons diktning handlar mycket om kampen mellan gott och ont, mellan ljus och mörker. 
I den livsfilosofiska Vägen till Klockrike tolkas detta gnomiskt, symboliskt. Det som händer i berättelsen visar till en högre sanning.  Så är det i skildringen av luffaren Bolle, som trots allt det yttre svåra i vinter och kyla, ändå anar Julbudskapets kärlek.

   "Om vintern när kölden bet blev det lakonismer,  som för kylans skull togs för goda även av annars kroniska tvivlare. De ville inte ha rumsvärmen utsläppt till kråkorna. Men momentant medlidande kunde också spela in om vintern, med olika motiveringar visserligen, men med i stort sett samma effekt. En del sade sig tro honom på hans ord just emedan det var så kallt ute och inte tid med några dörrhålsförhör. Andra fruktade att han skulle kunna bli liggande någonstans och frysa ihjäl för att sedan spöka. Återigen andra menade, att han, även om han ljög varje ord, dock knappast kunde bestraffas just nu när det var så förbannat kallt. Det fick stå över till längre fram när det blev mildare väderlek, men då skulle han få.
   Höst och vinter fick lögnerna således en viss licens, för att nu inte tala om jultiden, då nästan alla blev goda som i fabler och sagor, och då alla underlåtenhetssynder, även sådana som gällde höbärgning, blev välvilligt förlåtna, så att han kunde komma på sig själv med att gå och äta på pressyltesmörgås med rödbetor, tigga i gårdar där han om sommaren skulle ha blivit slagen med stör, ja, redan strax efter trettondagsafton avvisad eller direkt utkörd."

__________________________________

MÄNNISKAN MEDSKAPARE AV DET GODA

   Harry Martinson redogör i ett radiosamtal år 1952 
Om liv och diktande, med danske författaren och

 radiomannen Karl Bjarnhof,  för en  fantasiberättelse, 

som han länge "gått och ältat med"

   Harry Martinson föreställde sig en gudavärld, som på något sätt korresponderade med den underliga värld som vi lever i. Han tänkte sig en bok, som troligen aldrig skulle bli skriven, en gudasaga där man förflyttade sig i fantasien till en himmel någonstans i en närbelägen eller fjärran vintergata, ett gudahem. En övergud fanns som var över alla andra och han var den rena anden, den rena världssjälen, tendensernas och principernas gud, lagarnas gud. Denne gud hade skapat människan, men framförallt hade han skapat gravitationslagen och allt vad som lyder denna lag, alla de himmelska principerna och den celesta mekaniken.

   De övriga gudarna som fanns hade bara sin specialitet och de såg upp till den helige överguden. Det fanns också gudinnor, och blommorna såsom violen, blåklockan och maskrosen var alltid skapade av kvinnliga gudar. I ett slags gudakollegium värderades olika uppfinningar. Människan ansågs vara en så lyckad uppfinning att också alla i gudakollegiet antog mänsklig gestalt, var mycket vackra, fina, förnämliga, tankfulla, begåvade på alla sätt.

   Ondska smyger sig dock in i den goda gemenskapen genom maktbegär, som med komplicerade onda uppfinningar orsakar inferno på jorden. Den ansvarige straffas och måste bättra sig för att kunna få tillhöra den himmelska gemenskapen och med uppfinningar söka att hjälpa och främja godhet och hälsa på jorden. Överguden framhåller att "det är inte fråga om makt. Det är finare kvalitéer som gäller än makt". I den kris som råder mellan det onda och det goda, hoppas ändå gudarna på människan och ger henne fullmakt att fullfölja tankar som de själv hade givit henne makt att tänka från början.

   Harry Martinson framhåller att sagan var på något sätt mycket optimistisk. Universum försöker alltid förändra sig till något bättre och i denna process har människan sitt ansvar.

EN GÅNG 

En gång när maktens ondskefulla styrstång 

ej såsom nu all sanning förödmjukar

då skall den tunga maktens dumma tröghet 

ej längre som en bakslug luns beklämma

uppfinnarandens lysande bedrifter.

Den dagen ger sig gudarna tillkänna 

och maktens onda grepp om vetenskapen 

skall vara slut och själarna skall segra.

Den dagen kommer himmelen till jorden,

och forskaren skall se sitt mål och glädjas.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

Med önskan om

 God Jul 2015

och

 Gott Nytt År 2016

Rune Liljenrud

Bilden som inleder denna blogg:

Fondväggen på scenen i Klockrikegården, Klockrike 

som målarmästare Olof (Olle) Petersson, Klockrike,

född 1894, gav en konstnärlig utformning 1956

Saljesällskapets årsbok 2015 gör upplevelsen av Sven Edvin Salje som författare ännu mera komplett

Salje och resor är temat för Saljesällskapets årsbok 2015. Det handlar inte om resor väldigt långväga, men om resor gjorda med öppet och reflekterande sinne.

Med lastbil genom Centraleuropa

   I novellen "Med lastbil genom Centraleuropa" röjer Sven Edvin Salje att han från en resa längs Neckardalen som han gjorde 1961, har gömt scener som han använder i romanen "Genom lindens krona" (1987). "I jämnt 25 år hade jag i minnenas framkallningsrum, haft bilderna levande inom mig", skriver Salje. Bl.a i beskrivningen av "den 37 mil långa floden Neckar i ett landskap som tillkommit likt en gudagåva åt ett folk som haft att njuta av naturens skönhet", visar Sven Edvin Salje sin gåva som en mycket god och reflekterande naturskildrare. I novellen "Med lastbil genom Centraleuropa" skriver Salje:

   "När man ser dessa båtar och pråmar på färd i olika riktningar, får man en känsla av mänsklighetens gemenskap med naturen. Tidevarvens skyar speglar sig i både strömmar och stiltje. Jag satt där tyst och gripen bredvid mannen vid ratten. Mitt i denna slösande rikedom av blomning och grönska trängde sig historiens obevekliga allvar in. Krig och nödår, pest och lidande. Kriser av religiösa vågor som lyft, renat och plågat människorna. Flyende skaror och högt däruppe på de otroligt branta hällningarna slott och borgar från medeltiden, så höga att dess tinnar tycks riva sönder sommardagens blåa himlakupa."

Ursprungsbotten

   Också i novellen "Sommarsöndag" visar Sven Edvin Salje sig som god naturskildrare, när han tillsammans med en vän reser för att se "Landskap, Bygd och Ursprungsbotten". Kör sakta! Här finns så mycket att se och att meditera över:

"Vi åkte förbi den stora byggnad, som en gång kallats Jämshögs fattighus. Nu heter detta hem Ekdungen. Därinne delade en gång en pojke rum med en trött åldring. Här blommade nässlorna i en barnasjäl, som sedan skulle växa ut till ande hos en stor diktare. Utan denna trånga och svåra inkörsport till livet hade med all säkerhet Harry Martinson i dag inte räknats till De aderton. Livet tar oftast med ena handen och ger med den andra."

Fragment av färd

   I novellerna "Fragment av färd" och "Natt på Nilen" får läsaren sakkunnig och meditativt berikande guidning vid historiska, kulturella och heliga platser. Häri röjer Sven Edvin Salje sin breda kulturkunskap och goda bibelkännedom. Varje resenär till dessa länder har god nytta av att före resa dit läsa vad Salje skriver och att efter hemkomst, med hans texter meditera över vad man själv upplevt där.

Människoskildring

   I Sven Edvin Saljes omfattande författarskap finns människoskildringar som etsar sig fast i minnet, därför att de är skrivna med så djup empati och god människokunskap. I Saljesällskapets årsbok 2015 möter oss ytterligare, i novellerna "Resklar" (tidigare opublicerad) och i "Reskamraten", några människor som är så starkt skildrade och med sådan värme, att man ville önska att själv ha fått möta dem, och lära av dem. "Man reser inte ifrån sej själv", men "en äkta människa bland en hel del uppstyltade, kverulerande" kan genom att under en resa få berätta sitt livsöde och bli lyssnad till, visa andra på förtröstan i livet, hur svårt det än är.

Sven Edvin Salje en god lyssnare

   Årsbokens sista novell "Reskamraten" slutar med existentiella tankar i juletid. En ensam främling Gottfrid, "med håret vitt som en måsvinge", får tala ut med Sven Edvin Salje, som han på grund av rumsbrist får dela hotellrum med under en gemensam resa.
Salje är en god lyssnare!

Rune Liljenrud