LITTERÄRA BLOGGFRÅGOR
presenteras under de fyra adventsveckorna;
en fråga per vecka. Rätta svaren publiceras före Nyår.
Frågorna handlar i år om d r a m a t i k !
Välkommen att svara allteftersom adventsljusen tänds!
* * * *
2. SVARA PÅ HELGENS ANDRA BLOGGFRÅGA!
Vem är författaren?
Ur vilken pjäs är texten hämtad?
Utdrag ur .
. .
[…]
OSKAR: (in på scenen från vänster, påklädd)
Vad står på? Varför gastar mamma så förtvivlat? Det är väl
ingen som är i sjönöd?
KERSTIN:
Erland har stuckit.
OSKAR:
Stuckit! Varför har han gjort det?
KERSTIN:
Han sa att han ville känna sig fri.
OSKAR:
Skitprat! Är han inte fri här, om jag får fråga.
KERSTIN:
Han har tagit snurran. Antagligen har han gett sig in till
fastlandet.
(Man hör ANNAS RÖST från
höger allt längre bort.)
Erland! Erland!
KERSTIN:
Han sa att han kände sig som i en madrasserad cell här.
OSKAR:
Han är ju inte klok!
KERSTIN: (lyssnar)
Nu hörs inte motorn längre. Han har rundat udden.
ANNAS RÖST:
Erland! Erland!
OSKAR:
Jag tycker mamma borde begripa att han inte längre hör
henne. (Efter en paus.) Ja, då är det inte annat än att söka få tag i
honom. Han har blivit skvatt galen. Vad ska det bli av honom?
KERSTIN:
Det oroar han sig själv för. Han är diktare, skald.
OSKAR:
V a d s ä g e r
du? … S k a l d! ... H a n! …
KERSTIN:
Han har skrivit dikter, en hel samling. Jag förstår dem
inte.
OSKAR:
Pojken är ju galen!
KERSTIN:
De är kanske bra. Jag vet inte. Man kan aldrig veta. Kanske
han är ett geni. Kanske hade han rätt, när han sa att vi en gång, både du och
jag och alla andra ska komma att inse det. Eller också … (Brister i gråt)
Eller också slutar han som slusk med en gammal utsliten portfölj under armen …
OSKAR:
Pojken måste ha sakkunnig vård. Det är klart som korvspad.
Nu går jag in och telefonerar för att få tag på honom.
KERSTIN: (brusar upp)
Ska du inte efterlysa honom i radio också? ”Man befarar att
han irrar omkring utan att kunna ta vård om sig själv.”
OSKAR: (ser på henne)
Tror du inte att jag också tycker att det här är tråkigt?
Tror du inte att jag har fäst mig vid honom? Men vad ska man göra? Man kan ju
inte låta honom fara vind för våg.
ANNA: (allt avlägsnare)
Erland! Erland!
SEGLAREN: (in på scenen från höger)
Förlåt att jag besvärar. Är det här villa Oskarsvik?
OSKAR:
Ja, det är det. Är det något jag kan stå till tjänst med?
SEGLAREN: (tar ett par steg längre in på scenen)
Jag undrar om herr Erland Sandberg träffas här?
KERSTIN:
Han är inte...
OSKAR: (avbryter henne)
Han gav sig ut på sjön för en stund sen.
SEGLAREN:
Är det bekant när han kommer tillbaka?
OSKAR:
Det kan jag tyvärr inte säga. När man ger sig ut på sjön,
är det ju alltid litet osäkert, när man…
SEGLAREN:
Ja, det är ju tjusningen med den. Man kan lämna klockan i
land.
Ja då får jag be om ursäkt. Jag får skriva till honom i
stället.
OSKAR:
Är det ingenting jag kan framföra?
SEGLAREN:
Knappast. Det är en privatangelägenhet. Men kanske ni
skulle vilja ha vänligheten att lämna honom det här (visitkort), när han
kommer tillbaka och be honom ringa mig. Jag är tillbaka i stan senast onsdag.
OSKAR:
(tar kortet, läser det och ser på honom).
Lagerlund. (Bugar.) Min dotter.
KERSTIN:
(som ställt sig bakom Oskar och läst kortet)
Bok-för-läggare…
förlåt, doktor… Har han… har
Erland skrivit till er?
SEGLAREN:
Han har skickat in ett manus till förlaget.
KERSTIN:
Förlåt att jag är nyfiken och frågvis : när skickade han in
det?
SEGLAREN:
För ett par veckor sen. Det kom ett par dar innan jag gav
mig ut på långtur. Och så tog jag det med mig tillsammans med en hel del andra.
KERSTIN:
En sån knöl! En sån lögnare!
SEGLARE:
Jag eller han?
KERSTIN:
Han naturligtvis! Det är inte mer än en kvart sen han stod
just där doktorn nu står och sa att jag var den första människa han låtit läsa
dem.
SEGLAREN:
Han behöver ju inte ha ljugit fördenskull.
KERSTIN:
Det måste han väl ha gjort!
SEGLAREN:
Inte nödvändigtvis. Kanske han hör till dem som anser att
förläggare inte är människor.
KERSTIN:
Säg har doktorn läst dem?
SEGLAREN:
Jag har läst dem på hemväg från Finland. Och när vi i alla
fall var i de här krokarna och skulle proviantera och ringa till stan, så fick
jag idén att sticka in här och resonera med honom.
OSKAR:
Vill doktorn inte slå sig ner?
SEGLAREN:
Det kan tyvärr bara bli ett par minuter. Vi ska ge oss i
väg igen om en stund. Min hustru skulle försöka få tag på lite strömming.
OSKAR:
Det tar en evighet på den här ön. Om det överhuvudtaget
finns någon att få.
OSKAR:
Doktorn menar alltså att det är någonting med dem?
SEGLAREN:
De är intressanta. Förlåt att jag frågar: är han en
släkting till familjen?
OSKAR:
Det är han inte. Men han står oss mycket nära. M y c k e t
nära.
OSKAR:
Nej då, inte alls det! Snarare fosterson. Men för att
återgå till ämnet: doktorn har alltså…
SEGLAREN:
Det är, såvitt jag kan döma, en ung man med möjligheter.
Särskilt hans dikter om havet…
OSKAR:
Havet! Det förvånar mig på det a l l r a högsta.
SEGLAREN:
Varför det?
OSKAR:
Såvitt jag vet hatar och avskyr han sjön. Det var därför
han lämnade den.
SEGLAREN:
Sjön och havet är ju inte precis samma sak.
OSKAR:
Det är något alldeles nytt för mig, fastän jag är gammal
sjöman.
SEGLAREN:
För honom är havet en symbol.
OSKAR:
Förlåt att jag frågar: en symbol för vad?
SEGLAREN:
Tja… det är lite svårt att säga. Symboler har ju den
egenheten att de tar skada av att plockas sönder.
OSKAR:
Ni menar väl inte att han är ett geni?
SEGLAREN:
Det är svårt att säga ännu. Men han kan kanske bli.
OSKAR:
Det trodde jag man var från födseln.
SEGLARN:
Vi har väl alla varit genier en gång i tiden.
OSKAR:
Har vi? Kan doktorn då förklara varför de är så tunnsådda?
Är barnadödligheten större hos dem än hos oss andra?
SEGLAREN:
Just det! Vi var väl alla små genier då vi var barn och så
småningom upptäckte världen. Men sen…
KERSTIN:
Men sen?
SEGLAREN:
Ja sen… man hade knappast hunnit bli myndig, förrän man kom
underfund med att man blivit antingen en epigon eller en kopia.
OSKAR:
Är det inte samma sak?
SEGLAREN:
Var och en har sitt språkbruk. För min del kallar jag
epigon en människa som härmar den föregående generationen och kopia en människa
som härmar sina jämnåriga. Men då och då kommer det någon som av en eller annan
anledning gör sig fri och som sticker av en smula från de andra och slår an en
egen ton. Men det tar ofta tid innan han finner den. Kanske den här unge mannen
finner sin.
OSKAR:
Ja, vad vet en annan, sa flickan.
SEGLAREN:
Alldeles riktigt!
KERSTIN:
Menar doktorn att… tänker doktorn ta hans dikter?
SEGLAREN:
Ja, varför inte? Om vi kan komma överens om villkoren.
KERSTIN:
(rusar ut) Mamma, mamma!
OSKAR:
Jag lovar att skaffa fram pojken fortast möjligt.
SEGLARN:
Ja, då får jag be om ursäkt att jag kom och trängde mig på.
OSKAR:
T r ä n g d e e
r p å!
Doktorn har kommit som en deus ex machina!
SEGLAREN:
Det är i så fall inte första gången en bokförläggare spelar
den rollen. Den är tvärtom ett av hans bravurnummer.
OSKAR:
Det måste vara ett angenämt yrke.
SEGLAREN:
Jag ska i förtroende säga direktören att det yrket är som
att spela på kapplöpningar. Vinner man blir man glad, förlorar man blir man en
smula ledsen.
OSKAR:
Ja, det förstår jag.
SEGLAREN:
Men man blir glad eller ledsen inte bara för vinstens eller
förlustens skull utan också för författarens och – naturligtvis! – för
litteraturens skull. Jag höll på att glömma den.
OSKAR:
Det låter spännande.
SEGLAREN:
Det är det också. Åtminstone i början.
OSKAR:
Fast jag måste erkänna att jag principiellt ogillar
hasardspel.
SEGLAREN:
Det förstår jag att ni måste göra.
OSKAR:
Men jag lovar i alla fall att skaffa fram pojken.
SEGLAREN:
Ja, då får jag tacka så mycket. Adjö!
OSKAR:
Det är jag som ska tacka för en angenäm pratstund. Adjö!
Vem var det som sa: Den gossen är ju ett geni!
R I D Å
Första rätt svar belönas med en bok
God helgläsning!
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar