Om granar och ekar

I Göteborgs-Posten den 30 november skriver Lisa Ahlqvist om granar och andra träd. Du hittar hennes krönika här:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.787307-lisa-ahlqvist-en-julgran-full-av-minnen

Ahlqvist nämner Harry Martinsons beskrivning av oss som ”ett granskogsfolk” och Ivar Lo-Johanssons skildringar av eken.
Visst var Harry Martinson fascinerad av granskogen,"svordomsupptagande, vinterhärdad" - eller i försommartid då den fylls av "guldgröna årsskott" och lyser "gladare än lövskogarna". Det är lätt att hitta martinsondikter med anknytning till granen, men dessutom finns i hans naturessäer några oförglömliga skildringar av bl. a. granar i blåst där han i detalj beskriver vad som händer inne i trädet när stormen kastar sig över det: "... den bugande rörelsen kryper, sprider sig inom trädet och fördelas, årsringarna som likt långa rör ligga innanpå och utanpå varandra inne i cylindern fjädra sig som spiralringar och sträckningen uppåt och nedåt är ett fullständigt underverk av elastiskt och mekaniskt fördelad rörelse."
Om eken, Blekinges landskapsträd, har Martinson inte skrivit så mycket, men i diktsamlingen Vagnen finns dikten "Ekens minne" där det uråldriga trädet minns "den vackra på stigen" – långt ifrån Ivar Lo-Johanssons syn på eken som "jordens utsugare":
Min krona susar om henne.
I sju sekler har jag känt henne nu.
Det är ändå som i våras.
Men det är ändå till granen Harry Martinson så ofta återvänder i sin naturdiktning. Han lämnar gärna det exklusivt poetiskt högstämda för vardagsnära bilder av sådant som "behöver beskrivas för att vi ska se det". Som Stefan Edman har uttryckt det: "träffsäkra iakttagelser av den alldeles 'vanliga' naturen runt omkring oss." I diktsamlingen Tuvor som just kommit i nyutgåva finns många exempel på detta.

Åke Widfeldt