Harry Martinsons dikt "Besök på observatorium" ur Passad, inledde Per Filips nystartade sångturné

 

 I Ormesberga kyrka Växjö stift, uppförd år 1842,  inledde Per-Filip Waldenstad den 11 juli sin nya sångturné "Musik i sommarkväll", med bl.a egna tonsättningar av några av Harry Martinsons dikter.  

 

 

Per-Filip framförde sina tonsättningar av dikterna "Kväll i inlandet" ur Passad, "Alltidhult" publicerad i Högre folkskolans jul 1947, "Juninatten" ur Cikada samt "Besök på observatorium" ur Passad. 

 

 I programmet påmindes i samband med dikten "Besök på observatorium" om att det den 20 augusti 2013 är exakt 36 år sedan USA:s två rymdsonder Voyager sändes upp i rymden och att det där ombord finns en 12-tums guldpläterad kopparskiva, som innehåller ljud och bilder, speglande livets och kulturens mångfald på jorden 1977, året då Voyager sändes upp.

 

På skivan finns bl.a Harry Martinsons dikt "Besök på observatorium", inläst av dåvarande FN-ambassadören Anders Thunborg. Denna "Golden record" kan via Internet höras från rymden. Det var en fantastisk tanke att samtidigt som Harry Martinsons ord nu färdas ut ur vårt solsystem så sjöngs de i Ormesberga kyrka och kan när som helst avhöras via Internet 

 

BESÖK PÅ OBSERVATORIUM

Vi såg en nebulosa i en tub.
En gyllne dimflock tyckte vi oss se.
I större tuber kunde den sig te
som tusen solars ofattbara rum.

Vår tankes svindel föreställde sig
att den sig lyfte, högt från jordens krig,
från tid och rum – vårt livs naivitet –
till andra dimensioners majestät.

Där härskar ingen lag av livets sort.
Där härskar lagarna för världars värld.
Där bölja solarna till mognad bort
och klinga in i alla solars härd.

En rikedom av solar finnes där.
Var sol pulserar där med alltets lag
i större solars oerhörda sken.
Och allt är klarhet där och dagars dag.

HARRY MARTINSON: Ur Passad, 1945

 

 

Per-Filip Waldenstad fortsätter sin sångturné med bl.a tonsättningar av några dikter av Harry Martinson enligt program:

 

13/7 "Ängstugan" i Nyköping kl. 18,

14/7 Grums församling kl.11.00, Holms k:a i Mellerud kl.18.00,

16/7 Näsinge k:a kl.19 utanför Strömstad,

17/7 Mollösunds k:a kl.19,

19/7 Naverstads k:a(Tanumshede) kl.19,

20/7 Resö kapell kl.19 (Tanumshede)

21/7 Fänneslunda k:a kl.18,

27 /7 kl.18 Odensala k:a Märsta,

30/7 kl.19 Fridhems missionsk:a(nära Karlskrona),

31/7 kl.19 Furuboda nära Åhus,

1/8 kl.19 Tannåkers k:a nära Lagan,

2/8 kl.10 Söderbärke k:a,

3/8 Orsa missionskyrka kl.19,

4/8 Ytterhogdals hembygdsgård k. 14,kl.18 Ramsjö k: a,

7/8 kl.19 Blädinge k:a(Vislanda),

8/8 kl.19 Blackstads k:a(Västervik),

17/8 kl.18 Blåviks missionsk:a,

18/8 kl.11 Flisby hembygdsgård"

Per-Filip tonsättningar av Harry Martinsons dikter önskas all god framgång
och med en förhoppning om att intresserade snart ska kunna lyssna till dessa också på ny CD

 

Rune Liljenrud





Textila bilder i Harry Martinsons diktning



Med utgångspunkt från Harry Martinsons sommarpsalm 202, De blomster som i marken bor, skriver Disa Lundgren här i en blogg om textila bilder i Harry Martinsons diktning: 

"Vem har tidigare tänkt på solen som en flitig sömmerska, som med sin gyllene tråd ivrigt syr samman våd efter våd av sommarens vackra klädnad? Vem utom Harry Martinson med sin lekfulla fantasi och ordglädje hade kunnat ge oss denna både roande och tjusande - och ganska vardagliga - bild av solens idoga arbete att skapa en vacker sommaräng för oss att njuta av en tidig sommarmorgon? 

Det är också ganska förvånande, att en manlig författare så naturligt valt en så konkret och textil bild för solens "handarbete". Martinson använder för övrigt en hel del bilder och uttryck med textil anknytning. Var han speciellt handaslöjdsintresserad, kanske rent av -kunnig? Det kunde vara ett intressant område att mer fördjupa sig i."

 



Disa Lundgrens blogg väcker intresse för att gärna läsa Harry Martinsons texter med "textil lupp" och visst har hon mycket rätt i att Martinson använder en hel del bilder och uttryck med textil anknytning. Detta gör också de manliga författarna Bo Bergman och Alf Henrikson. I Bo Bergmans sista diktsamling "Makter" finns bilden av livsväv:

Av mödans gråa vadmal
och drömmens guldbrokad
är vävd din levnads visa ...

Bo Bergmans självbiografi, utgiven vid 95 års ålder, har titeln ”Trasmattan”. Den är  "hans ensamhetsprat med sig själv, min trasmatta - aforismer och memoarbitar av vad jag läst och upplevt".

Alf Henrikson har en dikt med titeln ”Trasmattan”:

Böjd över trasmattan följde den åldrade damen
vårarnas skimrande mönster och livets tråd ...

Båda författarna Bo Bergman och Alf Henrikson använder trasmattan som symbol för ett människoliv och visar livstolkning och etisk värdegrund. Det är givande att läsa också Harry Martinsons texter från sådan utgångspunkt.

 



Nässlorna blomma

I början av Nässlorna blomma skriver Harry Martinson om när Olav den 3 december 1910 skulle lämna jordelivet: "Så låg han där stilla och tänkte, såg ut längs golvets mattor som försvunno i mörker. Nattdukslampan upplyste bara ett stycke närmast sängen. Dess cirkelsken blev en gloria som låg på golvet. Den stirrade mot taket som ett milt och ytligt öga. [...] Man fann honom oordnat påklädd sittande i gungstolen med löjligt felknäppt väst och felknäppt rock, barfota och med reshatt på huvudet. [...] Nu köpte sömmerskan för sorgekläderna till begravningen tre packor svart tyg. Fem meter svart kräpp. Svart satäng och knappar som liknade kol."

Sedan kom en tid då Martin började se syner; se ting och rörelser som inte andra såg,  "en av de mångfärgade trasmattorna kom krypande och flimrade emot honom som en dallrande jättelarv: det var vintersolens spel genom fönsterrutorna, in på golvet."

Vilnäs

Efter begravningen och modern Bettys flykt, auktionerades Martin vid sju års ålder bort till ett ställe som hette Vilnäs, som var ett fattigt småbondehus. Av socknen fick han med sig ett blommigt knyte som innehöll ullstrumpor, träskor och tvål.

Sven hette fosterfadern och fostermodern hette Hanna. "Hennes svårmod låg inne i hjärtat och kom fram i händerna, som hon höll över sin navel som var gömd under gammalt tyg. Ett randigt förkläde föll från hennes övermidja och streckade hennes kjolhållda kropp med ett nedertillskratt av bondflammande färg. [...] Martin gick över golvet på trasmattorna, som liknade en fortsättning på Hannas förkläde: hennes drottningssläp. Hanna som funnits på Vilnäs sedan hon var tre år tog ett par steg över trasmattan. Rätt som det var slog han ner ögonen och följde med blicken en golvspringa tills den mötte trasmattan."

Till Vilnäs kom luffare. En av dessa var västgöte och kallades Dudilidej. "Han sålde tyger, randiga och blommiga. Han vecklade upp tygpackarna på golvet för att småhåna trasmattorna. Påfågelögda fåfängligheter och blommande tygfält". - Småhåna trasmattorna antyder en civilisationskritik, som ju finns mycket av i Harry Martinsons senare diktning

 

Martin fick överta den dramatiska äventyrsboken Alice i Underlandet och den kom att påverka honom till drömsagor. De visste inte att han långt innan han kunde läsa hade sett syner, syner som inga andra sågo, golvmattor som fingo liv. Han mindes den stora stumma dödens bild, den iskalla, eviga blunden med händerna korslagda över liktäckets förgängliga fana. Fosterföräldrarna Sven och Hanna tyckte han var konstig. Till nyåret, sen får kommunen ställa om nytt för honom. Så var saken avgjord. - Barnet var för barnsligt.

Höstmörker och blåst påverkade inne i husen. Människorna slöt sig samman inåt och lyssnade misstänksamt till alla ljud utifrån, till stormens dånande kappa av mörker och vind. Man berättade sådant som gjorde att Martin drömde om natten, såg spöken, inte vågade gå upp och vätte i sängen. Medan han genomtänkte drömmen skakade han av rädsla och samtidigt kände han det kärlekslösas islakan; hela sin huttrande vantrivsel med Vilnäs.

 

 

Äldsta belägget för ordet "trasmatta" torde vara ett brev skrivet den 26 november 1814 i Björneborg i närheten av Kristinehamn. Det är en mor som skriver till sin äldsta dotter och eftersom ordet "trasmatta" inte behöver förklaras i brevet så tyder det på att detta är inte något okänt nytt. Textilier var värdefulla och finns ofta väl förtecknade i inventarier och bouppteckningar från "burgna" hem. De tidigaste mattorna förekom i högreståndsmiljö med funktion att skydda golv, förhindra kyla och drag samt utgöra dekoration. Det är först i början av 1900-talet som mattorna kom in också i enkla hem.

Tollene gård

 

På Tollene gård "där det i det snygga och fina lyste kalkvitt och välordnad kärlekslöshet" hade man nog finare mattor än av trasor, kanske maskintillverkade Axminster, Wilton eller Brysselmattor. När Martins syster Viran kommer till Tollene inför sin resa till Kalifornien som modern skickat henne biljett till, så sitter man i gästrummet, Tollenes "vita hav". Ett fönster stod öppet och gardinerna fladdrade liksom snyftnäsdukarna gör vid atlantångarna.

När Martin, efter att ha grävt ner en av grannens beteskalvar som han under sitt straffarbete på en söndag klöv huvudet på med en lövkniv, kommer helt uppjagad in i köket på Tollene gård, så är den mentala spänningen mycket stark. Författaren Harry Martinson för in en lugnande textil bild, som säkert betyder mycket för Martin liksom för läsaren av Nässlorna blomma: "Gardinerna hängde som intagna dimmor, så hundlokeaktigt lätta. Solen stod mitt i en ruta, guldluden, fönsterlugn, het".

Martin tar ett förödmjukande farväl från Tollene gård. Han gick från den ene till den andre. De hade dragit sig in i "Vita havet" och sutto på stolar runt "finmattan" - säkert en matta finare än trasmatta!

 

 

Norda gård

När Martin på Norda gård ligger på knä på golvet och staplar in ved i låren ser han trasmattorna försvinna över golven i stjärnskymningen och när Martin möter Miss Johannesson i metodisternas hus så står hon bortåt golvet på ena ändan av en trasmatta. Metodisterna var ett snällt och fattigt folk, skriver Harry Martinson. Trasmattan vittnar om enkelhet men kanske just här också om en livstolkning, som Martin och Miss Johannesson inte kan dela.  Miss Johannesson står på ena ändan av trasmattan med sin andlighet och sina erfarenheter av livsvägen i tro. Böckerna som hon lånar till Martin bl.a  Kristens resa, kan han inte trosmässigt tillgodogöra sig.

Bilden av människolivet som en vävnad finns redan i Bibeln, som är viktig i metodisten Miss Johannessons liv och som hon vill påverka Martin med:

Jag har vävt mitt liv till slut,
såsom en vävare sin väv
och jag skäres nu ned från bommen

(Jesaja 38:12 )



Martin lägger Miss Johannessons andliga traktater under en sten vid Varglyckans ljung. "De blev åter till vit, uppsvälld och bullig cellulosa", skriver Harry Martinson. Papper av cellulosa kom i bruk i och med industrialismen under 1800-talet medan man tidigare använt lump vid papperstillverkning. Lumpen var då värdefull för detta och gav inkomster. När cellulosan ersatte lump så kunde trasorna användas till mattor istället. De kostade inte och därför kom trasmattan i bruk också i enkla, fattiga hem under 1800-talets andra hälft. Uppfinningsrika kvinnor klippte lumpen till remsor, som användes till inslag i väven. Varpen var av egenodlat, handspunnet, tvinnat lingarn. Återvinning genom trasmattor vittnar om kreativitet kring enkla medel och är en del av vår svenska kulturhistoria. Mattorna var bra på dragiga, kalla golv men också som skydd och prydnad på otäta, kalla väggar bakom hemmets sittplatser.



Ålderdomshem av sten

Stämningen på Ålderdomshem av sten tolkas genom flera textila bilder. Hjonen på hemmet "förhöllo sig tysta och smögo av och an på tystnadstofflor av filt. De voro grått och mörkt klädda, utom en av dem som hade en glödröd nationalväst och silverkedja på magen."

När Martin kommer till Ålderdomshem av sten får han först bada och sveps "i badlakan - fotsid vit dräkt, han såg ut som spöket i vidskepelsen."

"Fröken Tyra med sitt jätteförkläde stack upp över alla som ett fyrtorn. Hon bröt av mot dunklet av doffel och ripsgarn och vadmal, hon var det vita och fina  i en ruggig skata. [...] Med sitt vita föreståndarinneförkläde hade hon kommit inglidande i Martins liv som ett stort och väldigt segel. [...] Föreståndarinna från ovan och ända ner. Hennes bländvita förkläde går från skuldran till smalbenet och är som en kommunens oskrivna, vita sida, en orörd marskalkfond, en gripande vit syn."

När Fröken Tyra en dag tog Martin till sitt rum för samtal så vågade han skyggt inte se upp. Medan i Ålderdomshem av sten "klapper mot golven ljödo som hovslag och bockben och döda stenhuggarben" och de där intagna hjonen är förtrogna med golvspringor och ävenså kvistar, så är Fröken Tyras rum ombonat. "Mattan på golvet hade gula ruteress över det hela och fåglar som voro byggda i bitar som trappor, sen fanns det sådant som liknade räfsor och kammar." Kunnigt beskriver här Harry Martinson vävmönster och vanligen brukade inplock i handvävda trasmattor.

 

Lyrik

 

Harry Martinson använder också i sin lyrik ofta textila bilder. Dikten "Ludvigs faster" ur Gräsen i Thule har kanske allra flest textilsymboler, som förmedlar värderingar:  yllenystan, yllestrumpan, duken hon broderat, hättan hon broderat, vantar hon broderat, duken invid hättan, nära yllevanten, Tidningshållaren på väggen - ordet Tidningar i korsstyng och korsstyngsduk för byrån.

 

Årstidernas skiftningar i naturen tecknas ofta med textila bilder

 

Vår och sommar visar Disa Lundgren till i sin blogg om "solens handarbete" i Sv.Ps 202, som blivit till kyrkotextil, antependium i Örkeneds kyrka.



 

 

I dikten "Granarna ljusna" ur Gräsen i Thule skriver Harry Martinson:

 

Ljus är den tid då granen pryder sig själv.

Då granen står i högtid med ljusa kläder.

 

 

I dikten "Kväll i inlandet" ur Passad tecknas gåtan

 

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton

i stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

 

 

I dikten "Svanen" ur Cikada finns gyttjans ruttna sammet

 

Glupskt hugger svanen

med halsens vita krok,

kapar med skäran lagd på sned i natens skog

borrar med näbbens pryl

i gyttjans ruttna sammet,

lyfter sitt huvud och ser

ormkallt kring drömmens fjärd.

 

 

I dikten "Multnande stuga" ur Cikada tecknas stugans sista gardiner

 

De vita hundlokorna med sitt skira blomflor

blev ödestugans sista gardiner.

Det ryggbrutna taket har fallit in i huset.

 

 

 

Höst

 

I dikten "Sommarens avfärd" ur Gräsen i Thule har hösten kommit:

 

Klädda i höstligt lysande kappor

besteg alla somrar som varit

det sista uppbrottets farande vagn.

 

I dikten "Septembermorgon" ur Tuvor tecknas höstens kappa:

 

Idag kastar lönnen sin brinnande kappa

i stormregn som utsläckte sommarens glöd.

 

 

Vinter

 

I dikten "Tidig vinter" ur Gräsen i Thule skriver Harry Martinson:

 

När trädet slumpat bort sin gula schal

förfaller svampen hastigt i sin skog

där stumma granar skyla frusen dal.

 

 

I dikten "När vintern kom" ur Dikter om ljus och mörker finns sängens textilier

 

Den vintriga sängen står bäddad därute

och sommaren har krupit ner.

 

 

I dikten "Yrsnön dansar" ur Vagnen tecknas vinterns kappa

 

Yrsnön dansar sina turer

på blänkande isgolv.

Man ser inga fötter,

bara dess kappa, lättsydd av snö

snabb som ett norrsken

med sina veck i svajning

hopfästad med köldens nålar.

 

 

I dikten "Nu gömmer snön" ur Dikter om ljus och mörker väver vintern:

 

Ur rymden nedstörtar stjärnskottstenen

och smälter ner på sin väg mot jorden

Och vintern väver vid åkersrenen

en frusen luddfilt av snön i norden.

 

 

Ur De tusen dikternas bok

 

Ur moln som vårdat frostens vinterskatt

nedfaller snön och sömmar mjukt i natt

sin vita tysta våd.

Det snöar lugnt kring lundens nakna träd

som famlar upp ur fridens pläd.

Allt spinnes in i lundens tråd.

 

Tyst väves dessa drömmar utanför

vår egen livsdröm, vi är inte med

när undret sker i tankens rena land.

Nu vandrar drömmarna som aldrig dö.

Idéer boende hos rymd och snö,

besöker tyst i natten livets strand.

 

 

 

Rune Liljenrud

 

 

Möten med Harry Martinson

 

 

Allan Nilson var skolchef i Olofström när grundskolan infördes. Under Nässelfrossas program lördagen den 29 juni berättade han minnen från Olofström och avslutade med att berätta om intressanta möten med Harry Hartinson:



En  gång när vi samtalade i Olofström, kom vi in på att nobelpristagare i fysik, kemi och även medicin kunde vara 2-4 personer, medan litteraturpristagare normalt var en enda. Martinsons förklaring var lika enkel som självklar. En författare har sitt verk i sin hjärna och det finns bara i hans hjärna. Forskare i de ämnen som vi berört utbyter ju resultat och formler och det är ju inte ovanligt att flera samtidigt är inne på samma lösningar. Författaren är ensam.

 

Det tog ett antal år innan vi möttes igen. Men som av en händelse stötte vi ihop på Nobelfesten 1970. Jag arbetade då på departementet med olika utredningar och därför  blivit inbjuden  till högtidsdagen.  Det var den ryske författaren Alexander Solsjenitsyn som tilldelats priset i litteratur. Men av olika anledningar kunde/vågade han inte åka till Stockholm. Det hade diskuterats om andra  möjligheter att ge honom priset t ex på svenska ambassaden i Moskva. Men stolen stod tom. Vi pratade givetvis om detta Martinson och jag. Han tyckte det var tråkigt och sedan  sa han 'Kriga med ryssarna det kan vi, men prata med dem kan vi inte.'

 

Så kom år 1974 och Harry Martinson blev själv nobelpristagare. Samma år den 12 febr greps den ryske författaren och den 13 febr sattes han på ett plan till Västtyskland. Den 1 dec 1974 kom han till Stockholm och fick officiellt den 10 dec vid ceremonien sitt pris. Förunderligt nog träffades Martinson och jag och då sa han 'Det var en ljuspunkt att ryssen kunde komma just i år.'

 

      Allan Nilson    

 

 

Tomas Nilson: Odyssé i rymden



Allan Nilsons son Tomas Nilson, som nu har en pågående konstutställning "Kosmiska spår" i Biblioteket, Olofström och som tidigare bloggar här visar till, är en av 10 svenska konstnärer som genom Svenska Konstnärsförbundet blivit uttagen att ställa ut i Oxford, London i slutet av augusti. Konstutställningen i Olofström pågår tom fredag den 12 juli.

Rune Liljenrud

NÄSSELFROSSA "Till Harry Martinson" - unika dedikationer

 

 

Gunilla Aldén och Johnny Karlsson har under NÄSSELFROSSA bjudit ett mycket uppskattat och välbesökt program på Biblioteket i Olofström med ämnet "Till Harry Martinson" - unika dedikationer. Det handlade om välkända och okända författares verk som dedicerats till Harry Martinson, som vängåva eller som ett försök att få respons från "Den store diktaren". 



 

Harry Martinson-sällskapet har för avsikt att i bokform publicera några av texterna i dessa dedikationer, tillsammans med korta presentationer av bokgivarna. En av de många som beundrade Harry Martinson var Gustaf Adolf Lysholm, som dedicerade sin bok "Anno 1792" till honom och avsikten är att Lysholm skall finnas med i den kommande boken med dedikationerna. Om författaren Gustaf Adolf Lysholm har tidigare skrivits här på bloggen, tillsammans med Harry Martinsons dikt "Lysholm" ur diktsamlingen "Vagnen".  

 

 

 

Deltagarna i programmet "Till Harry Martinson" - unika dedikationer, kunde också ta del av Tomas Nilsons pågående konstutställning i Biblioteket "Kosmiska spår", som tidigare skrivits om här på bloggen och bilder har publicerats.  Utställningen pågår tom fredag den 12 juli. Här ännu en bild från utställningen:

 

 

Rune Liljenrud



 

  



HARRY MARTINSON's sommarpsalm Sv.Ps 202 som kyrkotextil ~ Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma en vacker klädnad . . .



  Harry Martinsons sommarpsalm Sv Ps 202

har inspirerat konstnärinnan Inga-Britt Jeppsson, Hässleholm när hon vävde antependium till Örkeneds kyrka, Lunds stift.

 

Längst till vänster i vävnaden finns invävt SV PS 202. Antependiet är en gåva till Örkeneds kyrka av Lönsboda Kyrkliga Syförening.

Den som är på väg till Nässelfrossa i Olofström med omgivningar har då inte  så långt för att besöka Örkeneds kyrka och där se det värdefulla antependiet.

Med Harry Martinsons Sommarpsalm

Sv Ps 202 tillönskas Glad Midsommar!

De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma. Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd. 
 

En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar och låta tungsint tanke gå  och mana sommarns hagar att träda fram till sinnets stöd i vinterns långa själanöd, att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud.

~ ~ ~

Text: Harry Martinson
 

Melodi: Erland von Koch
 

 

Rune Liljenrud

Grisjakt och fest i Berg - En sann "skröna" som knyter an till Harry Martinson och Elin Wägner

Allan Nilson som nu bor i Växjö, är född 1929 i Lammhult Kronobergs län. Efter lärartjänster på Mariannelunds Praktiska skola och i Umeå fick han sin första rektorstjänst i Olofström 1957 och blev sedan även förste rektor och skolchef med uppgift att bygga upp enhetsskolan och införa heltidskurser vid yrkesskolan  som naturliga påbyggnader. 1963 blev han rektor för Linnéskolan  i Uppsala, en enhet med både gymnasium Akademiska sjukhusets vårdskola och eftergymnasiala kurser i samarbete med universitetet.
1974 utnämndes han till skoldirektör i Trelleborg och tjänstgjorde där till 1995. Han har varit fackligt engagerad som sekr i Handelslärarnas Riksförening och som ledamot i styrelsen för Skolledarförbundet i 12 år. Under tiden i Uppsala har han periodvis tjänstgjort som bitr skoldirektör och skolinspektör. Han har haft olika expertuppdrag i statliga utredningar på skolområdet även högskoleområdet och var under tiden som yrkesutbildningsutredningen och gymnasieutredningen arbetade, knuten till sekretariatet som lade förslag som  ledde till dagens gymnasieskola.

Allan Nilson är fader till konstnären Tomas Nilson, som i samband med Nässelfrossa 2013 har konstutställning "Kosmiska spår" i Biblioteket, Olofström med utställningsvernissage måndag 24 juni kl 13.00. Konstnären Tomas Nilson finns på plats i Biblioteket, måndag den 24 juni mellan kl 13.00 - 14.00.  Utställningen pågår tom fredag den 12 juli.

Allan Nilson har minnen från samtal och kontakter med Harry Martinson, och han har vänligen sänt nedanstående, som han skriver "ju är en skröna, fast sann".

 

 

Grisjakt och fest i Berg                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          

Under min tid som rektor/skolchef i Olofström träffade jag Harry Martinson vid några tillfällen. Han deltog i studiedagar och ibland kom han  av andra anledningar. En vecka i juni i början på 60-talet var Harry gäst hos mig. Vi hade tidigare någon gång talat om att jag under 40-talet träffat Elin Wägner genom att jag i min ungdom kört ut varor till henne från Lammhult, där min far hade en lanthandel. Eftersom Harry efterträdde Elin Wägner på stol 15 i Svenska Akademien år 1949 hade han frågor om Elin Wägner och Lilla Björka.  Harry hade min son Tomas i sitt knä, och då anade vi ju inte att Tomas skulle måla Kosmiska spår och andra rymdmotiv efter inspiration av Aniara och andra verk. Harry frågade om jag hade någon särskild händelse, rolig eller originell som hade med Elin Wägner att göra, som jag kunde berätta.

Då nämnde jag att min äldre bror och jag transporterat ut 3 griskultingar till Rösås en söndagsmorgon i början på 40-talet. Det tyckte Harry var intressant. Så berättade han att Elin redan 1937 träffade en bondkvinna, Alina Hofsdotter, på en konferens. Hon drev jordbruk utan boskap med ett särskilt kompostprogram, som fick efterverkningar, då  vänninan Flory Gates jordbruk i Rösås åtminstone delvis drevs efter Hofsdotters tankar och gav Elin ingivelse till Fred med jorden, där hon tar upp skogsskövling, konstgödning och mekanisering av jordbruk. Harry blev alltså nyfiken på historien om griskultingarna. En söndagsmorgon i början på 40-talet väcktes vi upp och utanför stod en stationskarl samt Elin Wägner och Flory Gate. På den tiden hade persontågen så kallade godsfinkor, och tåget från Stockholm hade med sig 3 burar innehållande var sin griskulting. Damerna undrade om vi kunde hjälpa dem med transporten till Rösås.

Kultingarna och därmed burarna var större än de tänkt sig, varför deras kärra var för liten.Vi ställde upp och transporterade ut kultingarna till Rösås. Körde fram till inhägnaden, där vi förstod, att de skulle vara. Men när damerna kom fram gick allt snett. De öppnade burarna, innan de öppnat grinden till hagen, och 3 grisar for givetvis åt var sitt håll. Det blev ett springande, och när vi fångat in 2 grisar, meddelade Elin, att nu gick hon hem till Lilla Björka för att laga frukostmiddag, och vi var välkomna, när vi hade fångat in gris nr 3. Så blev det.Och det blev en trevlig måltid på Lilla Björka.

Men vad syftet var med dessa griskultingar är höljt i dunkel. Harry bad mig försöka forska lite i detta, men något riktigt svar har inte gått att få fram. Överlevde kultingarna dagen? Vad hade dessa kvinnor med sitt speciella intresse i jordbruksfrågor för intresse av grisuppfödning egentligen och som gjorde att jag blev inblandad i denna hämtning av grisar i Lammhult en söndagsmorgon? Harry hade mycket roligt åt denna historia och kommenterade den senare när vi möttes i andra sammanhang.   

 

Allan Nilson



 

 

Varmt tack Allan Nilson för detta roliga minne från 1940-talet, att få ta del av när juni står vackert beredd för Midsommar 2013. Jag erinrar mig att i boken Tourister Klassiska författare på resa, så skriver Elin Wägner om svin.

 

Vad är en Tourist ? frågar Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) under en reportageresa år 1840 då han var utsänd bl.a. till Paris. Han ger själv svaret att en 'tourist' är en person som upptäcker, kartlägger och förmedlar upplevelser som är honom helt nya. Inte någon som reser för att återupprepa för ’tolvhundranittionionde gången’ vad hela världen vet och sett. Inte en som följer geografibok, vägvisare, reseguide eller råd och beskrivningar från tidigare resenärer - han är en ’dum tourist’. En bra tourist kan närmast liknas vid en kåserande journalist som gör privata nya upptäckter och förmedlar dem vidare som uppskattad krönikör till vars och ens speciella läsekrets. Många svenska författare har i brev och böcker tagit på sig en liknande uppgift - och lyckats mycket väl.

Det är sådana upptäckter DELS-antologin år 2006 Tourister Klassiska författare på resa vill förmedla, författad av tretton svenska klassiker som 'tourister', fem kvinnor och åtta män. Bland författarna finns Harry Martinson och Elin Wägner. Boken utkom våren 2006 på Carlsson Bokförlag i samarbete med DELS (De litterära sällskapens samarbetsnämnd) med Ingegerd Bodner Granberg och Marianne Enge Swartz som redaktörer.  

 

ELIN WÄGNER (1882-1949)

Akademiledamoten Elin Wägner (1944-49) som 1949 efterträddes på stol nr 15 av Harry Martinson gav 1939 ut en märklig hembygdsbok Tusen år i Småland och det är ett kapitel ur denna Gubben Brytje som tagits med i DELS-antologin. Resan går till Svänans, en nu helt avfolkad fattigbebyggelse. Innan torparna och småfolket tog området i besittning var det en vildvuxen allmänningskog.

I början av 1800-talet när Sveriges befolkning ökade snabbt kämpade man med hjälp av flåhacka och svedjebränning för att odla och få något att äta. Barkbrödet var en bister verklighet. Djuren repade ljung och åt sälglöv. Gubben Brytje berättar om livet i Svänans. Svindrifterna som drog ner till de stora allmänningskogarna med bok och ek ledde till bråk och slagsmål när märkningen hade vuxit bort på svinen. Svinen var högbenta, starka och arga djur med viltsmak. Man kunde sätta ett svin att vakta en fårahjord.

Svinet var lika skickat att hålla disciplin bland fåren som att bita från sig om räven kom. I så fall jagade svinet upp fåren på en stor sten och genade räven på alla sidor, tills han gav upp försöket att knipa ens det minsta bland lammen. Kan det vara sant? ”Jag ljuger inte, men ja hushållar me sanningen” eller ”ljuer ja, så tar ja inte betalt för at” är inte för inte gångbara ordspråk som Elin Wägner nämner.

Mycket var farligt i Svänans, förrymda brottslingar men också de som kommit på kant med samhället för att de inte kunnat hålla sitt sexualliv inom de råmärken som samhället stakat ut och som blev biltoga ett helt liv för en kort och olovlig kärleksaffär. Det fanns gott om trolska väsen som Fjärhanakittan, Fältamärtan och Svänamassen och olika knep för att skydda sig och komma undan brukades. Man vände västen ut och in, man gick baklänges och skodde djuren med bakvända järn. Okunnigt var det att söka utröna framtiden med järtecken, men det gjorde även de romerska kejsarna. När tre knektar från Svänans skulle ut i finska kriget gick deras gummor ut i markerna och utvalde tre halvstora stenar, ungefär som gubbarna såg ut. Fanns det liv under stenarna som gråsuggor och myror så skulle karlarna komma hem igen. Var det tomt på liv så skulle gubben komma att dö i kriget.

Men gästfriheten fanns i Svänans och ett exempel på det var att man gjorde kvasteld för att snabbt kunna koka upp någonting att bjuda på. Vanligen eldade man med färskt ris, men det brann ju inte så bra, och då kunde man stoppa den torra kvasten i spiseln och snabbare få något varmt att dricka, man bjöd kvasteld, hette det.  Att resa med Elin Wägner i Svänans är att upptäcka exotismen i hembygden ”att börja ett liv inom livet”.   

 

 

Rune Liljenrud

KOSMISKA SPÅR ~ Konstutställning under Kulturveckan Nässelfrossa 2013

Målningen Kosmiska spår av Tomas Nilson

finns på Biblioteket i Olofström sedan år 2004

Den inköptes av kommunen i samband med

100 - årsminnet av Harry Martinsons födelse

och Tomas Nilsons utställning i Folkets Hus 
 

KOSMISKA SPÅR

Kosmiska spår är en konstutställning som startar i samband med Kulturveckan Nässlefrossa 2013. Konstnären Tomas Nilson finns på plats i Biblioteket, Olofström måndag den 24 juni mellan kl 13.00 - 14.00. Utställningen pågår tom fredag den 12 juli. Utställningsvernissage måndag 24 juni kl 13.00

Ett antal av hans målningar innehåller rymdmotiv, där inspirationen varit hämtad från kosmos. Andra inspirationskällor är musik och fantasi.

I Tomas Nilsons produktion ingår bla verk från rymdepos som Harry Martinsons "Aniara" och författaren och astronomen Peter Nilsons "Projekt Nyaga". Peter Nilson var den förste som fick Stora Harry Martinson-priset år 1986.

Redan år 2004 hade Tomas Nilson utställning i Olofström och då köpte kommunen Kosmiska spår, målad på baksidan av plexiglas. Det var i samband med firandet av att Harry Martinson föddes i kommunen för 100 år sedan. Målningen hänger sedan dess i Biblioteket, Olofström.

Teknik

Glasmålningar eller även kallat hinterglasmåleri är en teknik där målningen skapas på glasets “baksida” vilket ger ett intryck av transparens. Grunden i hinterglasmålning ligger i att skapa bilderna spegelvänt och samtidigt tänka rättvänt för betraktaren. Det som ska synas längst fram i målningen målas först, vilket är tvärtemot mot hur man målar på duk eftersom regeln är att det som målas sist på en duk syns överst. Tomas Nilsons målningar är utförda på 4 mm planglas. Han målar även i traditionellt oljemåleri, akrylmåleri och experimenterar gärna i mixed media och blandar olika tekniker och medium med varandra.

www.tnilson.se 

Okänt objekt av Tomas Nilson

Utställningsvernissage
måndag 24 juni kl 13.00 Biblioteket, Olofström
Konstnären Tomas Nilson finns då på plats

                                                                                                       Rune Liljenrud