Mirakelvattnet, Schildts & Söderströms förlag 2015, är en lovordad romandebut av författaren och poeten Carina Karlsson, Åland. När hon år 2011 tilldelades Klockrikestipendiet, var motiveringen "för ett mångsidigt författarskap i Harry Martinsons anda, som berör och från olika sammanhang öppnar frågeställningar med reflektion över nuets ansvar för natur, hav, miljö och mänsklig utsatthet."
Bland recensionerna av romanen Mirakelvattnet finns omdömen som att "vissa partier i boken är mycket Harry Martinsonska" och att "en fläkt av Selma Lagerlöfs anda anas emellanåt."
Redan i bokens inledning finns naturskildringar, som "är mycket Harry Martinsonska". Läsaren grips av ordens magi när Carina Karlsson beskriver en del av Ålands geologi och historien ges genom enskilda fiktiva, men gripande människoöden, tolkade med varm empati. Natur- och människoskildringar är starka hos Carina Karlsson och några av hennes tidigare lyrikverk kommer osökt i tankarna vid läsningen av romanen Mirakelvattnet: Lisbeta, Per Skarps hustru, lyrik 1996, Blått avlägset nära, diktsvit, tillsammans med konstnären Kjell Ekström, 2000 liksom Kase, lyrik, 2002 som handlar om sorg och saknad samt Svarta klasar, lyrik, 2006 som handlar om sjukdom och utsatthet.
Mycket av det som Carina Karlsson skriver, påminner om den verklighet vi möter i Harry Martinsons Nässlorna blomma liksom i Vägen till Klockrike. Skakande sanningar om orättfärdiga mänskliga verkligheter och andligt mörker finns i Carina Karlssons diktning alltifrån Lisbeta, Per Skarps hustru till Mirakelvattnet. ”Människan består av sina perspektiv” skriver Harry Martinson i Vägen till Klockrike. ”Den gruvliga vidskepelsens saga” som Bolle hörde berättas för sig, känns igen. Men Carina Karlsson har i hela sin diktning en absolut egen ton. Där finns en lyrisk klangbotten, som är hennes unika signum.
Carina Karlsson känner mycket väl till Ålands historia, som i Mirakelvattnet bärs upp av människoöden från åren 1869 - 7 februari 1933. Mycket i skeendena tolkas övernaturligt, så nog kan "en fläkt av Selma Lagerlöfs anda anas emellanåt." I glädje som i sorg får skeendena sin tydning genom naturens skiftningar och andliga tilltal:
"Majnätter som är löften, bara löften. Man vågar tro på allt, också på sin egen kraft, den som kommer till mötes med sommarljuset och skir grönska. Blåsipporna blommar himmelrike mitt i skogen."
Liv och livsöden i Mirakelvattnet får relief i Carina Karlssons meditativa naturskildringar och mycket därav finns hos romanens huvudperson Johanna:
"Nattfjärilar, sådana som dras mot ljuset, envist och fladdrande flyger de in i brinnande ljuslågor tills de bränns och dör. Rycker till en sista gång och faller döda genom luften. Johanna tycker om dem. Eller kanske snarare: hon tycker om hur de dör. Medan de försöker. De har ju inte gett upp när de dör heller, i sin fjärilshimmel försöker de för evigt.
Hon tror inte att de vet vad det är de vill, egentligen. Inte begriper de vad de ska med ljuset till, hur de ska kunna ta det till sitt. De vill bara åt det, så mycket och så nära som möjligt. Och lite till."
"Majnätter som följs av juninätter, förtrollningar och hänförelse. Man går omkring och är välsignad, arbetet är lätt, man gör det utan att tänka, klarar sig utan att sova. Arbetar och älskar, och allt är lika enkelt. Med juli smyger sig allvaret in, mörknande nätter lämnar efter sig tyngre stråk i dagarna, men också en djupare värme. Vindlätta blomställningar blir till fruktämnen i juli. Aningar tar form och kropp. Efter sommar kommer höst, och det är dags att räkna summan av de korta nätterna, att ställa allt det ljusa och lätta man samlat i kroppen mot det mörka, att dra orken ur i arbetet med tröskning och malning, potatisupptagning och plöjning, dikesrensning och slakt, ryssjfiske och vinterskoning av hästarna.
Allt det där arbetet innan det blir jul. Puckeln av slit mellan sommar och vinter. Men allt går när man väl är i det. Också hösten."
Carina Karlssons goda lyrikådra drar som ett stråk genom språket också i hennes roman Mirakelvattnet, där hav och vatten är avgörande viktigt. De kursiverade texterna i boken blir tolkande och ger viktiga tilltal:
"Inte en död, utan ett dop. Genom Mirakelvattnet föds man till ett nytt, ett annat. Ur mörker och död till ljus och liv, ur skuld till förlåtelse.
Inte en död, utan ett dop. Man överlämnar sig till ett möte man inte vet utgången av.
Att sjunka till botten för att återvända till ytan.
Men det gör ont att komma tillbaka. Att födas utan allt det man var tvungen att lämna kvar för att inte tyngas till botten. Man får inte välja. Man kommer tillbaka utan ett enda av det man hade med sig när man gick.
Knivarna i kroppen när man återföds ur en död som var ett dop."
Det finns så många sorters vatten. "Det vet Johanna vid Östra Kyrksundet, vattnet som väntar på att dränka och befria."
Redan i bokens inledning finns naturskildringar, som "är mycket Harry Martinsonska". Läsaren grips av ordens magi när Carina Karlsson beskriver en del av Ålands geologi och historien ges genom enskilda fiktiva, men gripande människoöden, tolkade med varm empati. Natur- och människoskildringar är starka hos Carina Karlsson och några av hennes tidigare lyrikverk kommer osökt i tankarna vid läsningen av romanen Mirakelvattnet: Lisbeta, Per Skarps hustru, lyrik 1996, Blått avlägset nära, diktsvit, tillsammans med konstnären Kjell Ekström, 2000 liksom Kase, lyrik, 2002 som handlar om sorg och saknad samt Svarta klasar, lyrik, 2006 som handlar om sjukdom och utsatthet.
Mycket av det som Carina Karlsson skriver, påminner om den verklighet vi möter i Harry Martinsons Nässlorna blomma liksom i Vägen till Klockrike. Skakande sanningar om orättfärdiga mänskliga verkligheter och andligt mörker finns i Carina Karlssons diktning alltifrån Lisbeta, Per Skarps hustru till Mirakelvattnet. ”Människan består av sina perspektiv” skriver Harry Martinson i Vägen till Klockrike. ”Den gruvliga vidskepelsens saga” som Bolle hörde berättas för sig, känns igen. Men Carina Karlsson har i hela sin diktning en absolut egen ton. Där finns en lyrisk klangbotten, som är hennes unika signum.
Carina Karlsson känner mycket väl till Ålands historia, som i Mirakelvattnet bärs upp av människoöden från åren 1869 - 7 februari 1933. Mycket i skeendena tolkas övernaturligt, så nog kan "en fläkt av Selma Lagerlöfs anda anas emellanåt." I glädje som i sorg får skeendena sin tydning genom naturens skiftningar och andliga tilltal:
"Majnätter som är löften, bara löften. Man vågar tro på allt, också på sin egen kraft, den som kommer till mötes med sommarljuset och skir grönska. Blåsipporna blommar himmelrike mitt i skogen."
Liv och livsöden i Mirakelvattnet får relief i Carina Karlssons meditativa naturskildringar och mycket därav finns hos romanens huvudperson Johanna:
"Nattfjärilar, sådana som dras mot ljuset, envist och fladdrande flyger de in i brinnande ljuslågor tills de bränns och dör. Rycker till en sista gång och faller döda genom luften. Johanna tycker om dem. Eller kanske snarare: hon tycker om hur de dör. Medan de försöker. De har ju inte gett upp när de dör heller, i sin fjärilshimmel försöker de för evigt.
Hon tror inte att de vet vad det är de vill, egentligen. Inte begriper de vad de ska med ljuset till, hur de ska kunna ta det till sitt. De vill bara åt det, så mycket och så nära som möjligt. Och lite till."
"Majnätter som följs av juninätter, förtrollningar och hänförelse. Man går omkring och är välsignad, arbetet är lätt, man gör det utan att tänka, klarar sig utan att sova. Arbetar och älskar, och allt är lika enkelt. Med juli smyger sig allvaret in, mörknande nätter lämnar efter sig tyngre stråk i dagarna, men också en djupare värme. Vindlätta blomställningar blir till fruktämnen i juli. Aningar tar form och kropp. Efter sommar kommer höst, och det är dags att räkna summan av de korta nätterna, att ställa allt det ljusa och lätta man samlat i kroppen mot det mörka, att dra orken ur i arbetet med tröskning och malning, potatisupptagning och plöjning, dikesrensning och slakt, ryssjfiske och vinterskoning av hästarna.
Allt det där arbetet innan det blir jul. Puckeln av slit mellan sommar och vinter. Men allt går när man väl är i det. Också hösten."
Carina Karlssons goda lyrikådra drar som ett stråk genom språket också i hennes roman Mirakelvattnet, där hav och vatten är avgörande viktigt. De kursiverade texterna i boken blir tolkande och ger viktiga tilltal:
"Inte en död, utan ett dop. Genom Mirakelvattnet föds man till ett nytt, ett annat. Ur mörker och död till ljus och liv, ur skuld till förlåtelse.
Inte en död, utan ett dop. Man överlämnar sig till ett möte man inte vet utgången av.
Att sjunka till botten för att återvända till ytan.
Men det gör ont att komma tillbaka. Att födas utan allt det man var tvungen att lämna kvar för att inte tyngas till botten. Man får inte välja. Man kommer tillbaka utan ett enda av det man hade med sig när man gick.
Knivarna i kroppen när man återföds ur en död som var ett dop."
Från en scen i Mirakelvattnet går tankarna gärna till Vilhelm Mobergs Kristina från Dufvemåla, när hennes Karl Oskar lägger ett astrakanäpple på sängtäcket framför Kristina: Titta här! Dina astrakaner ä mogna! - Du ska smaka vårt förste äppel. - Dä ä dä förste från din apel, Krestina. Hennes mungipor fuktades av saften.
"Johanna ber om ett äpple. Ett glasäpple. Minns doften och smaken, hur det mjuka fruktköttet smälter i munnen. [...] Ett vatten för rop som får svar, ett vatten för besvarade böner. Seklerna passerar, men mirakelvattnet består. Nåden finns. Nu vet du det också, Johanna. Nu vet du."
"Johanna ber om ett äpple. Ett glasäpple. Minns doften och smaken, hur det mjuka fruktköttet smälter i munnen. [...] Ett vatten för rop som får svar, ett vatten för besvarade böner. Seklerna passerar, men mirakelvattnet består. Nåden finns. Nu vet du det också, Johanna. Nu vet du."
Slutscenen i Mirakelvattnet utgörs av berättelsen om ett mirakel "På Thomasmässodagen 21 december år 1482" då en drunknad gosse på Åland i Björby, återuppväcks.
Detta nedtecknades år 1409 i Svartbrödraklostret i Gamla stan i Stockholm av broder Gregorius Holmiensis. Broder Gregorius samlade sedan mirakelberättelser i boken Miracula sanctas crucis Stockholmiae, och berättelsen om miraklet i Björby bevarades för eftervärlden, skriver Carina Karlsson i ett efterord i Mirakelvattnet. Det finns så många sorters vatten. "Det vet Johanna vid Östra Kyrksundet, vattnet som väntar på att dränka och befria."
Tack Carina Karlsson för en viktig bok!
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar