Hur har Harry Martinson kunnat klara sig i en så hård tillvaro med ett så poetiskt hjärta?

Hur har Harry Martinson kunnat klara sig i en så hård tillvaro med ett så poetiskt hjärta?

Den danske författaren och radiomannen Karl Bjarnhof samtalar år 1952 i en radiointervju för Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge, om "Litterär realism" med Harry Martinson. Han nämner om sitt arbete med Vägen till Klockrike, att han först skrev en realistisk version av den, sedan en romantisk version, som blev för romantisk. Därefter en gnomisk eller symbolisk version, som utgavs år 1948. 

   Bjarnhof frågar hur Martinson har kunnat klara sig i en så hård tillvaro med ett så poetiskt hjärta och i sitt svar nämner Martinson, författaren Gustav Hedenvind-Eriksson (1880-1967) som exempel:

   "Hade jag varit bara realist, så skulle jag ha dukat under. Egentligen är det bara romantiker som klarar sig i längden. De som går in för att till varje pris skriva en litterär realism, det är egentligen amatörer, därför att de har inte upplevat så förfärligt mycket av verkligheten att de blivit tvungna att romantisera den för att stå ut med den.

   Jag vet många kolleger som har upplevat förfärligt svåra ting och gått igenom ohyggliga ting i sitt liv. De är borna romantiker. Vi har exempelvis Gustav Hedenvind-Eriksson. 
Det finns knappast någon som har haft ett hårdare liv och sett värre saker än vad han har fått se i sina dar, och han är fortfarande den borne romantikern, som skriver på ett romantiskt språk, och absolut personligt. 
Han har en romantisk syn på tillvaron, utan att han därför på något sätt korrumperar verkligheten. Han skapar en toleransens dimension emellan sig och denna ultrarealism." 

   Ivar Lo-Johansson skriver i sin självbiografiska berättelse Författaren, om Gustav Hedenvind-Eriksson, att han är "en av de två grindstolparna" i svensk arbetarlitteratur. Enligt Ivar Lo-Johansson var Martin Koch den andra grindstolpen.

   Av Harry Martinsons utgivna brev framgår att Harry Martinson och Gustav Hedenvind-Eriksson hade god brevkontakt och Martinson tar till sig måleriska uttryck från Hedenvind-Eriksson, såsom hans beteckning "bräckkorvsperiod" för tider med dålig ekonomi, då "man har magen som drivfjäder".

   I ett brev 12 mars 1931 till Eyvind Johnson skriver Martinson: "Moa och jag hade ett brev från Hedenvind härförleden, det gladde oss mycket." Sonja Erfurth nämner i sin bok Harry Martinson och Moa, något som nog visar en del om författarrelationerna. 

   De båda tidningarna Brand och Arbetaren var på 1920-talet språkrör för de unga vänsterinriktade författarna och där skrev bl.a Gustav Hedenvind-Eriksson, Moa Martinson och Harry Martinson.
När Moas förstlingsverk, romanen Pigmamma refuserats av C J Holmströms förlag, hade den inlämnats till tidningen Brands litteraturkommitté, och man bad Gustav Hedenvind-Eriksson om råd. Han "avböjde att vara smakdomare i litterära frågor". 

   Moa blev otålig över att kommittén tog så lång tid på sig och manade den i brev att "raska på och ta boken". Att gå till Hedenvind-Eriksson tyckte hon var onödigt. "Hon kunde inte tänka sig att han skulle vilja skriva i en bok där en kvinna av min vrånga och okvinnliga typ är författarinnan''.

   Ekonomin var något som de debuterande författarna ständigt hade att kämpa med och Sonja Erfurth nämner en formulering i ett brev, som visar hur författarlivets villkor faktiskt var: "Kamrat Helga har ju bara sin mans lilla lön att leva på". 

   Bland Sven Edvin Saljes favoritförfattare fanns Gustav Hedenvind-Eriksson och även Eyvind Johnson, som i en introduktion till det retrospektiva urvalet av Gustav Hedenvind-Erikssons prosa På minnets älv, 1961 skriver: 

   "Vilken friskhet, klokhet och begrundande människokännedom finns inte på dessa sidor, där han återskapar verkligheten och iakttar den med öppen blick!"

Nobelpristagarna Harry Martinson och Eyvind Johnson röjer alltså båda god uppskattning av Gustav Hedenvind-Erikssons "litterära realism".

   Hedenvindsällskapet bildades 1984, samma år som Harry Martinson-sällskapet tillkom, och utger medlemsbladet "Hedenvind". Uppgiften inriktas på att sprida kunskap om och intresse för Hedenvinds diktning.

    I samarbete med Hedenvindsällskapet utdelar Strömsunds kommun ett litterärt pris HEDENVINDPLAKETTEN till minne av arbetarförfattaren Gustav Hedenvind-Eriksson. Priset instiftades till 100-årsminnet av hans födelse, som markerades den 17 maj 1980 och priset skall årligen ges till en författare som "skriver i Hedenvinds anda". 
Två av de nuvarande ledamöterna av Svenska Akademien har hittills tilldelats detta pris, Torgny Lindgren år 1995 och Kerstin Ekman år 1997.

   Med sådan relation till Svenska Akademien är det intressant att läsa vad Karl-Fredrik Björn skriver i sin bok om Sven Edvin Salje Sjung dig själv en sång, 1981 om Saljes författarfavoriter Eyvind Johnson och Gustav Hedenvind-Eriksson:

    "Salje lägger inte som Hedenvind och Eyvind Johnson intellektuell kapson på pegasen och styr den dit han vill. Han låter i sina romaner pegasen beta i det arkaiska landskap den placerats och söka sig fram med ganska lösa tyglar mellan grästuvorna bäst den gitter." 

   Tidskriften RALLARROS, som slutade att utkomma år 1985, ägnar ett specialnummer 2-3 1985, åt Gustav Hedenvind-Erikssons författarskap. Professorn i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet Lars Furuland har där en mycket informativ artikel "Hedenvind genom fem decennier"' som han inleder på följande sätt: 

På knappa fyrtio år upplöstes jordabanden. 

Kärran stannade, spolen föll ur flinka kvinnohanden, 

ty fullbordad var den långa gråtidsväven. 

   "Så låter Gustav Hedenvind-Eriksson en arrendebonde skalda i förordet till SILVERSKOGEN SYDVÄST OM MÅNEN. I några knotiga strofer antyder Hedenvind här djupet och vidden av det ämne som han ständigt återkom till under fem författardecennier: brytningen mellan det gamla självhushållande agrarsamhället och den framträngande nya kapitalismen och industrialismen. Än sökte han gestalta detta väldiga paradigmskifte i realistiska skildringar, än ville han fånga det i bilder och symboler, i sagor och myter." 

Snöskottning i paradiset

 avslutar 

Gustav Hedenvind-Erikssons

stora Norrlandsepos

   Lars Furuland avslutar sin åtta sidor långa artikel i RALLARROS från år 1985 med att konstatera:

 "Hos Hedenvind kan man ännu få höra den gamla epikens lurton ljuda över uthuggningar och skogar och återskalla från de blå bergen."

Artur Lundkvist ger i serien 

Svenska Akademiens Minnesteckningar, 1982

 en god bild av Gustav Hedenvind-Eriksson 

Kerstin Ekman har i Jul i Jämtland, 1976 

en artikel om Gustav Hedenvind-Eriksson

Hedenvind, kulturkraft i en hotad bygd

17 maj är Gustav Hedenvind-Erikssons födelsedag och år 2015, då körsbärsträden blommar i södra Sverige,  är det 135 år sedan han föddes i nordöstra Jämtland i Alanäs, som då var en av Sveriges skogssocknar i smärtsam omvandlingsprocess. "Trävarutiden" (som Hedenvind brukade säga) hade brutit in, skriver Lars Furuland.  Tack vare Gustav Hedenvind-Erikssons diktning är det möjligt att bättre förstå vad som då hände i vårt land.

Denna blogg med en avslutande tankedikt av Harry Martinson ur Cikada, vill vara en hyllning till en av våra betydande arbetardiktare ~ Gustav Hedenvind-Eriksson

DET MESTA AV ALLT -

Det mesta av allt 
som finnes på äng och i skog
finner ej rum i tanke och minne. 
Det mesta ser du förbi. 
Den linje du gör med din tyngd där du går 
blir med åren en gångstig. 
.










Men någonting finns som uppehåller sig med allt
och sysslar med allt. 
Det behärskar varje labyrint som är. 
Det blir inte bara en gångstig i dig. 



HARRY MARTINSON: Ur Cikada


Rune Liljenrud