Harry Martinson och Sven Edvin Salje hade i Blekinge gemensam "rotjord och ursprungsbotten" ~ Med arv också från Den Sellergrenska väckelsen i Blekinge

"... ett andens intresse"  

Harry Martinson skriver i ett brev 25 januari 1937 till Sven Edvin Salje: 

"Hur jag än hade det i min barndom och uppväxt så är dock Jämshög

min rotjord och ursprungsbotten. [...]

För den jord där man är född har man ett andens intresse."

Detta delar Harry Martinson med Sven Edvin Salje och i bådas författarskap med självbiografiska drag, finns detta tolkat som bärande botten. Det är främst i Harry Martinsons Nässlorna blomma (1935) och i Sven Edvin Saljes Du tysta källa (1946) som gemensamt andligt arv kommer fram i människoskildringarna. 

Att rannsaka en barndom

I doktorsavhandlingen Att rannsaka en barndom - Harry Martinsons Nässlorna blomma (2000), uppehåller sig Bengt E. Anderson mycket vid sockenpojken Martins möten med de andliga miljöerna i de olika fosterhemmen liksom i skolan och i "Ålderdomshem av sten" i Blekinge.

Vilnäs

"Det var inte mycket som hände på Vilnäs. [...] Visserligen sant hade de också Gud. De trodde på Gud utan att undra särskilt över honom. Han fanns. Men ibland var det med honom som med trollen, ibland fanns han inte något att tala om. För att skingra en del mindre småskuggor i samvetet voro de snälla vid luffare..."

Den dagliga betraktelseläsningen med sockenbarnet Martin vid sju års ålder på Vilnäs hos Sven med mustaschen, som kunde påminna om farliga luffare, och Hanna med sitt förkläde, hennes drottningssläp, hörde till Vilnäsvardagen.

"Nyåret gick in. Han hade börjat vänja sig varmare till Vilnäs. Och nu meddelade de honom att han skulle flytta. Ja, livet var underligt. [...] Tänk bara ett sånt ställe. Helle je, du kommer att bli bortskämd."

Tollene

Så följde Tollene gård med den snyggt förmanande kärlekslösheten som alltid gick omkring och tillhöll, en gård med det tunnaste av fin Waldenströmspolityr där man tillåter sig såväl grov svordom som aga och visar sig inte vara något annat än ett tomt skal utan innehåll. "Alnarpsandan som satt där i form av Wilhelm var som en ständigt utdragen förhållningsregel i sommarsolen. Waldenströmsanden passade in i den. Alnarp representerade jorden och Waldenström himmelen. Ibland föll från molnen stora waldenströmska hagel som liknade porslin."

"Han grät med en gränslös monotoni liksom nattregnen, han hörde liksom suset av sin gråt medan regnet föll och föll utanför fönstret. Så gick en hel del nätter till spillo mellan de gudomligt sköna lindarna, dessa underbara träd som ensamma kunde ha varit upphov till religioner och kärlek."

Wilhelm på Tollene blir en metafor för kärlekslösheten. "Han hade ett metermått varmed han mätte fadern, ett fotmått varmed han mätte systrarna, ett centimetermått varmed han mätte drängar, ett tummått varmed han mätte pigor, ett millimetermått varmed han mätte kommunalbarn. [...] ...att de bara hade honom där på Tollene. Hade honom av ointresse, av en alldeles fyrkantig nyck. Och de förstod honom inte. De förstod honom inte mer än nollan förstår nollan."

Den stränge Luther på skolsalens vägg har många bud, liksom även Waldenström tycks ha där han hänger i Tollenes finrum, och i båda fallen står buden i stark kontrast till hur verkställigheten av dem upplevs av Martin i fosterhemmen. En protestådra i Nässlorna blomma, som en gång skall leda till en inventering av hela sin livslögns förbannelsemassa, ansluter sig till budskapet, nästan nödropet i dikten Minnen i Sjömannen, skriver Bengt E. Anderson i Att rannsaka en barndom.

När Martin på Tollene har beordrats till söndagsarbete av Wilhelm så tänker han: Hälften av straffet skulle Wilhelm få av Gud, för sabbatsdagen."

Och så komma ni, mörka minnen.
Låt mig sätta mina knotiga händer för ögonen
rannsaka mitt innersta.
[...]
Därför må ni komma, ni mörka minnen
manande, förfärande.
Låt oss sätta våra knotiga händer för ögonen och
rannsaka vårt innersta.

(Sjömannen, 1934)

Norda

Så följer det hatfulla Norda med svordomar och aga i vredesmod, där det tioåriga sockenbarnet Martin, då i sitt femte hem, nedsjunken på knä i bön framsäger: "Gud fader i himmelen. Men jag längtar så mycket härifrån och har det så svårt. Fader vår som är i himmelsen - " 
Gårdsplaceringarna visar på en trappstegsvis försämring av Martins omständigheter, från att på Vilnäs åtminstone ha setts som en människa, via Tollenes noll-värderingar och därefter på Norda, där Martin befinner sig som en minuspost och där hans värde som människa upphört, framhåller Bengt E. Anderson.

Onkel Tom

På vägen till Norda sjunger Martin "Sången om hednafolken" och "Martins kinder lyste som kalla och våta päron. Det var tårar. Stackars hedningsnegrerna. En såg hur de behandlade dem i Onkel Tom, piskade och slog dem."

Martins tankar över hednasången tyder på att han tänker över vad han läst i Onkel Tom och vad han lärt sig i bibelkunskapen. När han möter Karla med ljuslyktan görs en reflektion med inslag av ett slags eskatologiskt hopp: "Han hade liksom kommit hem."

Kring prärien sången ljuder vida. Där förr 
man vilda stridsrop höjt. En skara ses i andakt
bida Och varje knä i bön sig böjt: 'Evige Gud,
åt dig ske ära Som sänt din Son till jorden ner!
Vi dig av hjärtat lovsång bära. Blott du är Gud
och ingen mer.

Metodisterna

Metodisten, miss Johannesson, predikar sitt själsbudskap för sockenbarnet Martin och förser honom med Kristens resa och sex häften om missionsverksamhet i Uganda. "Hon gav honom en bild av skolan, där hon var lärarinna i syndundvikandet, i vad som var synd och inte synd."

Herr studenten

Också i Martins möte med studenten som frågar efter vägen till Ljungtavan, finns en dimension av andlighet. Martin är på väg för att lämna tillbaka Kristens resa till metodisterna på ljungriket, då han möter "Herr studenten", som representerar en ömsesidighet som han saknat i fosterhemmen, där ensamheten plågat honom men nu får den sin motsats i kontakten med kunskapen, den levande kunskapen. Martin tänker över märket framme i studentens gräddvita mössa. "Den liknar majblomman som de säljer mot pappas och Inez' sjukdom lungsoten. "Nu sover de på Ökensjö körkegård". 

"När glimmet av hans mössa plötsligt försvinner bakom kullen vid avtagsstigen likt en åt sidan kastad pärlemoknapp, då återtar Martin sin avbrutna vandring till metodisterna." Något avgörande har då hänt i mötet med studenten, som för honom representerar en gemenskap i kunskapen, den levande, som förmår lyfta och bära honom. "Han går nu inte såsom i Lister och Göinge men såsom i evighetens land. Så skulle det vara att vara död, drömmer han, att få vandra ut på ett ändlöst humlornas täcke."

Ålderdomshem av sten

"Sockenungen Martin gick på fattighuset och såg hur livet där sig tedde."

Det är i det avslutande kapitlet i Nässlorna blomma, Ålderdomshem av sten, som Martin får möta den kvinna, som i Harry Martinsons beskrivning är en komprimerad bild av den andlighet han mött i fosterhemmen och som ofrånkomligt innehåller väldigt många rannsakande religiösa bottnar. Kanske är där också med något av kraven som fanns i den Blekingska väckelsen. "Back-Anna var fattighusets Petrus, klippa. Dess Paulus och den värkbrutna Birgitta. Själv ett hjon vårdade hon andra hjon. Hård som Moses. Mjuk som ljung, ej som ull eller dun. [...] Hon var drastisk, Back-Anna och sökte det drastiska i religionen. Fridsfursten fanns inte mycken plats för hos henne. Hon dyrkade den oförsonliga krävande guden, den storordige, den guden som skrämde de tredskande till sig. Själv måste hon ha denna gud för att kunna leva, för gammal som hon var för att någonsin vända om till den varma början som inte hade käpp." 

PETER LORENZ SELLERGREN (1768-1843)

År 1814, den 10. Sönd. e. Trefaldighet med ämnet "Förspillda tillfällen", återvände till Hälleberga kyrka prästen Peter Lorenz Sellergren, som en ny människa och predikade efter en genomgripande omvändelse och förvandling, från alkoholmissbruk till väckelsepräst.

Till 200-årsminnet, den 10. Sönd. e. Trefaldighet 2014, av Peter Lorenz Sellergrens återkomst till Hälleberga (Orrefors) som nyväckt och benådad präst, utkom en bok av Sellergrenforskaren, Teol.lic. Olle Madeland Peter Lorenz Sellergren - En småländsk väckelsepräst, där han under rubriken Sellergren - en ny människa. Omvändelsen 1814, skriver:

"Mitt i denna grymma själanöden,
Där jag låg och bävade för döden,
Nalkades en himmelsk tröst mitt sinne
Och framställde för mitt väckta minne
Dessa fordom av mig lästa orden:
"Tid och nåd de följas". Än på jorden
Lever du och uti nådatiden:
Nyttja den förrän hon är förliden.
Så jag tänkte strax och ville börja
Med allt allvar för min själ att sörja.
Herrens ord nu ropte i mitt öra,
Vad jag förr än nånsin velat höra:
"Bättra dig och tro, så skall du finna
Nåd hos Gud och saligheten vinna."

"Så beskriver Sellergren förvandlingen i sitt liv i dikten "En blick i mitt hjärta". Skildringen är koncentrerad till några få versrader, men det är dock möjligt att i dem se utvecklingsgången i det som skedde. Några ord som han tidigare läst, "Tid och nåd de följas", kom honom i minnet. De övertygade honom, att det fortfarande fanns hopp för honom.[...] Ångerfull bad han om förlåtelse och upplevde då, att han fick nåd av den himmelske domaren." 

Peter Lorenz Sellergrens omvändelse tedde sig för människorna som ett bevis för Guds nåd och makt att allting förvandla och blev upprinnelsen till en väckelserörelse, som kommit att prägla inte bara andligheten i Växjö stift utan också grannstiftet i söder, och främst församlingar i Blekinge. Långväga vandrade präster och lekmän under tre decennier för att lyssna till ett "skarpt" Guds ord av den stort gudabenådade förkunnaren i Hälleberga Peter Lorenz Sellergren, och få del av hans omfattande själavårdande samtal.

Ernst Newman, kyrkohistoriker (1889-1949) har i Lund stifts julbok 1927 en artikel om "Den Sellergrenska väckelsen i Blekinge", vari han bl.a skriver om vandringarna till gudstjänster i Hällebergs kyrka och inte mindre viktigt, själavårdssamtalen i komministerbostället Högelycke - den stora mötesplatsen för både präster och lekmän.

"Tusende vandringsmän funno i denna furubacke ro till sina själar. [...] Återkomma från sina besök hos Sellergren eller andra, blevo så de Blekingska vandringsmännen i sin tur 'ljusbärare i mörkret' och bidrogo därigenom till den andliga rörelsens snabba utbredning. Från huvudhärden i Asarums och Mörrums socknar hade rörelsen redan vid 1830-talets början spritt sig icke blott västerut utan även till Hällaryd och Åryd, Hoby och Öljehult, Backaryd, Eringsboda och Tving m.fl. socknar i mellersta och östra Blekinge. Dess egentliga hemvist var och förblev emellertid västra Blekinge."

Sven Rosenberg, klockaren, folkskolläraren, ledamoten av Allm. kyrkomötet och riksdagsmannen i Ö. Ljungby (1811-1895) kom tidigt in i den av Sellergren påverkade rörelsen och det är tack vare dennes omfattande självbiografiska anteckningar som det är möjligt att få en god bild av den Sellergrenska väckelsen i Blekinge, med olika betoningar inom rörelsen av vad som vore viktigt i omvändelsen. Peter Lorenz Sellergren verkade icke partibildande. "Men framhåller Rosenberg, vill man äntligen ha en etikett för 1820- och 30-talens väckelserörelse i Blekinge, 'skall det nödvändigt vara någon -ism', så måste det vara Sellgrenianism".

Han beskriver hur en enkel kvinna påverkad av Sellergren, vid ett besök i Asarum "talade och disputerade, upptänd i andanom, väldeligen om nödvändigheten att 'göra bättring' och söka Herren medan han låter sig finna. [...] Gud gav ett förunderligt eftertryck åt hennes ord, så att än en, än en annan började frukta för sitt själstillstånd". Sven Rosenberg beskriver den omvändelse som skedde med "att svärjarna lågo på knä och bådo, dryckeshjältarna sjöngo lofsånger..."

Bön i knäböjande ställning

Bönen i knäböjande ställning, som troligen går tillbaka på hoofianska inflytelser, tillmättes av vissa inom väckelserörelsen en avgörande betydelse. Den bedjande skulle "demonstrativt falla på knä, även om man befunne sig bland en raglande folkhop i en hållstuga." 

Jakob Otto Hoof

Ernst Newman skriver om inflytelser på den Blekingska väckelsen från väckelseprästen i Svenljunga Jakob Otto Hoof (1768-1839):

"Dessa med en viss vägarnas och viddernas romantik förenade pilgrimsfärder ha spelat en stor roll i den Blekingska väckelsens historia. Somliga av de väckta gingo ända till Svenljunga i Västergötland, där den väldige gudsmannen Jakob Otto Hoof under inflytande av den katolskt-mystiska uppbyggelselitteraturen drev den pietistiska 'försakelseläran' till en för många tilltalande ytterlighet. [...] bruket att förrätta bönen i knäböjande ställning - det var något som tillmötesgick det hos många av de nyväckta förefintliga behovet att även i det yttre taga avstånd från den oomvända 'världen'. [...] Det var som om man behövde någonting att se och ta på för att bli riktigt viss om den inre förändringen hos sig själv och andra."

Olle Madeland

Sellergrenforskaren, Teol.lic. Olle Madeland förtecknar i sin bok Peter Lorenz Sellergren - En småländsk väckelsepräst, några församlingar från vilka kyrkvandringar till Hälleberga utgick:

VÄXJÖ stift
Algutsboda, Ekeberga, Herråkra, Hovmantorp, Nottebäck, Ormesberga, Sjösås, S. Sandsjö och S. Solberga.

KALMAR stift (Uppgick 1915 i Växjö stift)
Bäckebo, Fagerhult, Fliseryd, Högsby, Kalmar, Kristvalla, Ljungby, Långemåla, Madesjö, Mortorp, S:t Sigfrid, Torsås, Vissefjärda och Åby.

LUNDS stift (Blekinge)
Asarum, Edestad, Hjortsberga, Karlshamn, Karlskrona, Kyrkhult, Nättraby, Ringamåla, Ronneby och Torhamn.

LINKÖPINGS stift
Hörda och Norra Solberga.

Peter Wieselgren var redan under sina studieår i Lund i kontakt med Sellergren och även som domprost i Göteborg var han en trogen lärjunge till Sellergren och skrev vid Sellergrens död brev om hans betydelse.

Flera brev av Peter Lorenz Sellergren finns bevarade till präster, bl.a till Alexander Schjött, som var präst i Backaryd och till Truls Homell, som verkade i Tving. Dessa hörde, tillsammans med flera lekmän, till skaran av dem som förde Sellergrens allvars- och nådestankar vidare i Blekinge.

SVEN EDVIN SALJE, Du tysta källa (1946)

Sven Edvin Salje var en ytterst noggrann källforskare och sökte på olika sätt fram fakta till underlag i sitt författarskap. Detta gäller för hans historiska romaner men det gäller också för hans människoskildringar och när han tecknar de andliga miljöerna.  Allvaret med krav på bön i knäböjande ställning, kände Sven Edvin Salje till, och han beskriver detta i romanen Du tysta källa, där han skildrar hur Torvid återvänder till sin barndoms by för att lämna detta som var hans barndom och ungdom. Allvar präglar romanens upptakt under "oktobers klarblåa himlavalv". Torvid söker sig med en bukett blommor till Johan Dowitz' grav. "Så skulle den lille fule, men godhjärtade smeden ha trädgårdens sista blommor."

Torvid kommer in i det rum där hans far Edvard Binge legat sjuk sen på vårkanten och nu på nytt ska till sjukhuset. Torvid ser sina föräldrar där de ligger på knä framför var sin stol. Soffan den sjuke legat i är påbäddad, golvet är torkat och möblerna dammade.

"Torvid står där orörlig i dörröppningen. Två människor ligger på knä och beder. Hans föräldrar. Han hör varje deras ord. Det är inga upprabblade meningar. Inget lättjefulla Pris ske Gud över denna uppgörelse. Orden kommer med stor tyngsel men utan minsta spår av jämmer. Far har redan lämnat denna världens vardag. Han beder för en plats hinsides, beder endast för sin själ. Detta hem, som han under långa, svåra år i fattigdom och hårt arbete dragit samman till, har han redan lämnat. Så märkvärdigt, inte ett enda ord om att få återvända hit. Inte ett ord av grämelse finns i hans bön. Inte ett ord om att den återstående tiden måtte bli lätt att uthärda.
Och där han ligger med pannan mot matrumsstolens svala skinnstoppning, känner Torvid igen far från ett annat tillfälle för några år sen. Det var i den tidiga barndomens år, då far var som starkast, innan hans hår vitnat och hans rygg börjat skula." 

Torvid minns hur far har slitit, för sig och för de sina.

"Där far nu ligger, är han upptagen av en annan uppgörelse, en allvarligare, en svårare. Men han är lika obevekligt sann mot sig själv nu som då.
Mors bön är lite häftigare, lite mindre överlagd, lite mera bunden vid kött och blod. Hon beder för fars kropp, för hemmet, för Torvid och syskonen. Hon beder om att far snart måtte vara hemma igen, fullt frisk och stark.
Men fars skrämmande lugn och allvar säger, att han aldrig ska komma tillbaka igen. Han är kvitt detta som varit hans jordevandring. Torvid känner sig stelna till, där han står i dörröppningen. Döden är här i detta trånga rum.
Far har slutat att bedja. Han ligger orörlig med pannan mot stolstoppningen. Mor beder än med samma nervösa oro i rösten, samma ängslan för att Herren inte ska höra henne. [...]

Och i detta ögonblick, vid synen av de bedjande föräldrarna, känner han plötsligt, hur tanken svindlar, hur en våldsam ångest och ängslan kommer över honom. Hur ska det gå i framtiden? [...] Han skulle vilja ropa på Gud, på fars och mors Gud. Men han kan inte. Inte det minsta ljud får han fram. Han bara står där och stirrar framför sig, stirrar på de två, som ligger där försänkta i bön och uppgörelse.
Så tystnar plötsligt även mor. Far reser sig mödosamt upp. Han tar sin silverkrycka, som hänger på stolkarmen och går mot dörren. Mor tar väskan, som står vid sängändan. De är resklara. [...] Far sträcker fram sin magra, torra hand. Torvid tar den försiktigt. Dess vita skröplighet liksom skrämmer. Han möter fars blå, trötta ögon. - Var god mot mor, säger han."

Sven Edvin Saljes beskrivning av Torvids föräldrars bön i knäböjande ställning är som hämtad ur det som Sven Rosenberg skriver i sin självbiografi om allvaret i den Blekingska väckelsen, gällande honom själv: "Angelägenheten om räddning undan det eviga straffet blev allt större för mig och önskan att kunna leva efter Guds vilja för att blifva salig blev alltmera allvarlig." Torvid får uppleva detta i sina knäböjande föräldrars bönekamp och när denna är över, så oroas han inte längre för dem. De är igenom. Det är om Torvids egen livskamp, som romanen vidare handlar och mycket där röjer Sven Edvin Saljes goda förtrogenhet med den Blekingska väckelsefromheten.

Torvid minns när han under ett år var med i sin fars arbetslag som bysnickare och kom ihop sig med sin far, när de lade nytt golv i missionshuset och Torvid under en middagsrast började spela visor på orgeln. "Där var bra akustik i salen, och han drog på för fullt, ända tills far högg honom i armen. Orgelverket var helgat. Inga syndiga visor fick bli till på det instrumentet. Torvid svarade lite snäsigt, smällde in registren och lade på locket."

Smeden Dowitz hade kommit invandrad till Åsie församling och ingen kände hans öde, möjligen prästen, som besökte honom. Det fanns de som viskade att smeden varit med om att beröva en människa livet och avtjänat straff.

"Inga egentliga vänner har han. En gång varje höst vid den här tiden kommer en man körande med häst och vagn genom Åsie by. Det är Kruk-Elis, och han tar in hos Dowitz. [...] Men Dowitz har aldrig varit glad för besöken av Kruk-Elis. [...] Visste Elis om vad Dowitz en gång gjort för orätt? Det verkade så. [...] Du ska inte hålla till så mycket hos Dowitz, sa en kväll mor till Torvid. Det påstås, att han står under Guds dom. - Det gör vi alla... prästen med. - Ja, ja men Dowitz lär ha fördärvat en människa. Hans händer kan aldrig tvås rena." 

Dowitz finner en kvinna Agda och de två gifter sig. "Kyrkoherde Assarsson höll ett litet tal: Glöm inte bort kyrkan. Kom en och annan gång. Rummet är helgat. Kyrkan är en utmärkt plats för den som vill möta Gud. Kom ihåg det. - Det ska bli bättre nu sen Agda kommit, sa Dowitz tafatt men ärligt.
Det slog Torvid, att den gamle kyrkoherden var medveten om att han vigt en man som en gång varit med om att begå en stor orätt. En man som tagit livet av en medmänniska. Men prästen räknade väl med att Frälsaren tog en rövare med sig till himlen. Ja, Frälsaren for till himlen i sällskap med en som haft själva synden till yrke och levebröd."

"Efter förlåtelsen är väl alla lika"

Sven Edvin Saljes skildring av Torvids möte med smeden Dowitz och dennes livsöde röjer en djup kunskap om "Nådens ordning" och om olika andliga strömningar. Han nämner bl.a hur det var när Fabian Månsson, klädd i Frälsningsarméns eldröda tröja, själv vittnade vid ett väckelsemöte. 

 

Frälsningssoldaten Fabian Månsson 
har initierat skildrat en epok inom frikyrkorörelsen i sin roman Rättfärdiggörelsen genom tron och han var med och redigerade om den Svenska Psalmboken. 

Harry Martinson hyllar Fabian Månssons minne:

Han stiger fram på nytt en gång,
vårt minne äger fäste 
i vad han gav och vad han var: 
det bästa bland de bäste.
Och folkets själ som sällan fylls
får av naturen driven
en ilning av den varma sorg
som blir all äkthet given.

Sven Edvin Saljes Du tysta källa visar författarens djupa människokännedom

och gör romanen tidlöst värdefull. Du tysta källa stämmer väl med Sven Edvin Saljes inskription på en av klockorna i Jämshögs kyrktorn:

Min malm vill sjunga Ditt lov, o Herre.

Min ton må trösta, glädja och vägleda den

som söker stigen 

upp mot Guds blommande ängder.

"För den jord där man är född
 har man ett andens intresse"

skrev Harry Martinson i sitt brev 25 januari 1937 till Sven Edvin Salje och detta finns i båda diktarnas rika författarskap.

Kyrkklockan i Jämshögs kyrka ringer "andens intresse" från Sven Edvin Salje och samma "andens intresse" från Harry Martinson sjungs i hans psalm:

De blomster som i marken bor
kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.
En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.

HARRY MARTINSON: Sv. Psalm 202

  

  

Rune Liljenrud