Äldre litterära texter, med äldre tiders språkbruk

 

 

Hur skall vi förhålla oss till äldre texter, med äldre tiders språkbruk?

   Artur Lundkvist använder i sin reseskildring "Negerkust" från år 1933 ord, som idag är främmande att använda, men som för 70 år sedan var gängse språkbruk. Neger är nu en föråldrad benämning på person med mörk hudfärg och används inte i modernt språkbruk, eftersom det kan uppfattas som nedsättande. Språkdebatter i de skandinaviska länderna visar tydligt att ordet inte är neutralt och inte är politiskt korrekt.

I Språktidningen skriver Nils Svensson 2011 att "endast i ett sammanhang är det politiskt korrekt att säga neger: den metaspråkliga debatten. Det vill säga när själva ordet diskuteras."

   Hur skall vi förhålla oss till äldre litterära texter, som har ett äldre språkbruk? Avsikten här är inte att visa på vad som skulle vara rätt eller fel. Det får ju varje nutida läsare själv komma fram tid, men att något beröra frågan, blir till personlig eftertanke. Både Artur Lundkvist och Harry Martinson som båda tillhörde "5 unga" (1929) och därmed utmanade de då rådande litterära traditionerna, använder ordet neger i sin diktning. Artur Lundkvist har i "5 unga" 1929 bidragen "Neger med saxofon" samt "Negersång" och Harry Martinson har "Månen och negern" i sin debutdiktsamling "Spökskepp" från samma år, men denna dikt är daterad 1927.

 

 

På flera ställen i Harry Martinsons texter används ordet neger, bl.a:

 



 

SPÖKSKEPP, 1929

 

MÅNEN OCH NEGERN

Vid Swanflodens mörka flöden,
där månstrimman glittrar på strömmen,
satt niggerboy som i drömmen
och sjöng om slavarnas öden i Bela-Bela.

Han knäppte på smutsig banjola
och sjöng i den kvava natten,
och glömde båd måne och vatten -

han sjöng om det gamla Angola och Benguela.

Och mångubben myste mot negern
och sade: Du kunde väl sjunga
en lovsång till mig och de unga;
men negern sjöng bara om segern vid Katumbela.

HARRY MARTINSON: Ur Spökskepp, 1929                Sierra Leone - 1927.

Dikten är tonsatt av Gunnar Turesson.

 

 

 

 

PÅ KONGO
 

Vårt fartyg ”Havssmedjan” girade ur passaden

och kröp uppåt Kongofloden.

Lianerna hängde nedsläpande på däcken som loggar.

Vi mötte Kongos berömda järnpråmar,

deras heta plåtdäck myllrade av negrer från Sankurus

                                          biflodsterritorier.

De satte händerna till munnen

och ropade ”må fan ta dig” på ett bantuspråk.

Vi gledo undrande och beklämda genom tunnlar av grönt

och kocken i sin kabyss tänkte:

”nu skalar jag potatis i det inre av Kongo”. 

Om nätterna glodde ”Havssmedjan”

med röda ögon in i djunglerna,

ett djur röt, en djungelråtta plumsade i floden,

en hirsmortel hostade vasst

och en trumma klang dovt någonstans från en by
där gumminegrer levde sitt slavliv.
 

Resor utan mål, 1932

(Bokens inledning)



 



 

Kap farväl!, 1933
Ur kapitlet "En grekisk tragedi"

(HM samlingsutgåvan sidor 146 f.)

   "Jag har flyttat mig till fördäckets plankhög och nu komma negereldarna upp ur djupen. De gå till frivakt. Middagsmaten bära de samtidigt med sig: italienskt vetemjöl som bluffats in i en form som kallas makaroner och som får sina förtjänster av såsen med riven ost. I en dinglande hink bära de pasha`, en sorts grekisk nationalsoppa, som tillreds av konserverade och särskilt beredda komagar. Denna soppa är inte illa, rätt ymnig och fast i smaken. Det är vommen som här tas till heders: matgräsets första station i nötet. Pasha` är en lika stående rätt i Grekland som ärtsoppa i Norden.

   'Hu cen jo lejjk datt supp?' säger Slame på sitt västindiska idiom och suger i sig makaronernas vindlingar; de sprattla kring hans mungipor och slå stjärtslag mot den barnsliga, svarta kinden.
   'Antingen äter man den eller äter man den inte', menar en kaffeblå jätte från Haiti. Han tar en sked från negereldarnas privata lilla serviskorg, den lämparen Orrio, som är senegalneger, burit upp på plankberget och satt fram. Haiti äter pasha` med välbehag. Jamaica-Slame fnyser som om han hade en osynlig pinne genom näsbrosket. Orrio, vars blod är källtappat i Afrika, äter tyst båda delarna medan han låter sina ben dingla över klyftkanten ner mot vinscharna. Fjärde man i laget, en amerikaneger från Gulfport, sitter lugnt tuggande i tyst bordssamtal med Orrio. Det är en del taktiska saker han reder ut för den nymornade afrikanen, något om negerns rastaktik, som är så olika i öster, söder och väster. Just taktik, inte takt. Det är taktik som behövs för att någorlunda ohunsad klara sig i det nådens sken som utstrålar från den vita huden.     Den vite mannen är simpel, listig, feg gentemot den svarte, och med imperatorisk oförskämdhet förstår den bleke att ge dessa egenskaper en sorts grandezza, en sorts romaraktighet som duperar öldrickare och andra halvtänkare. Det ser ståtligt ut att ryta mot Afrika, det är ju djungel, för fan.   Negrerna veta detta mer än vi tror. Negern har därför sett sig om efter en sak: taktik. Han har en viss taktik gentemot oss. Därför skola vi sent lära känna honom sådan han är. Han lämnar inte ut sig mer än han gjort, han känner oss i någon mån nu, sjudubbelt bättre än vi känner honom. Orrio och Semmy samtala:
   'I tell you, boy', säger Semmy, 'I been fireman in U.S. Navy for five years.'
 Alltså känner Semmy sakerna; det är taktik han nu undervisar Orrio i. En vit mässpojke sitter och lyssnar; det gör inget. Semmy har ingenting emot vita mässpojkar. Nej, det gäller den vita muren nu.
   'I tell you, boy', säger Semmy åt Orrio, 'that's the way to do', och samtalet går ner, blir tyst och förtroligt."



 





Nässlorna blomma, 1935
Ur kapitlet "Tollene gård"

(HM samlingsutgåvan sida 157)

"Martins kinder lyste som kalla och våta päron. Det var tårar. Stackars hedningsnegrerna. En såg hur de behandlade dem i Onkel Tom, piskade och slog dem."

Nässlorna blomma, 1935
Ur kapitlet "Norda gård" 

(HM samlingsutgåvan sidor 188 f.)

   "Den som ägde ett stycke jord ägde det alltigenom ända till mitten förstås. Sen ägde den som bodde mitt emot. Han undrade om det var en neger som bodde mittemot. Kunde vara en indian också? Vilket det nu var, så ägde de tvärsigenom och möttes i mitten. Sådana grannar var ju när han tänkte efter de alldeles riktiga grannarna de var bottengrannar. Sådana grannar kunde väl skriva brev till varandra, tyckte han. Undras om de har sockenungar hos den andre också. När han blev stor skulle han se efter."

 

 

Vägen ut, 1936 
Ur kapitlet "Mossen"

(HM samlingsutgåvan sidor 114 f.)

   "Mossen är stor. Det syns på döden. Redan ha fem dött av olyckor. Det är strömmen mest. Isolationen är bristfällig, surrogatmaterial från A.E.G. Eller kanske är sladdmaterialen för gamla. Förkrigsleveranser till A.E.G:s lager. Alltnog, de dö av strömmen en hel del. Oförsiktighet spelar med också. De äro inte vana vid de invecklade trådsystemen omkring varje 'gräv'. Rätt som det är blir det brått och 'grävet' skall flyttas längre in, då rusa de runt och hugga tag i vad som helst ungefär. Då ropa de: Flytta skylt helvetet! (med 'Varning Livsfarligt') den står i vägen! och med sina surrogatnärda hjärnor fattiga på fosfor rusa de på och kyckla sig in i A.E.G. Det är som elektriska stolen. Fem gånger har det hänt. En blev neger över hela kroppen. Svart, blåsvart."

 



 

Den förlorade jaguaren, 1941
Ur kapitlet "Lille Amor skjuter pilar med glasrör"

(HM samlingsutgåvan sida 223)

   "Tre gånger hade den lämparen nu tappat mat. Och nu potatishinken!
Kocken försökte tränga sig förbi Löv och komma in i överboxen till den där 'sjösjuke'. Löv gensköt. Löv var rätt stark; men han ville inte bryta med kocken, för han förstod honom också: på ett sätt.
Kocken stod kvar likt en lynchare som är på väg till en i fängsel förvarad neger. Men Löv fortfor att genskjuta honom. 
Kocken gav för tillfället efter. Han ville inte gärna bryta med Löv. En kock vid en kolspis bryter ogärna med en eldare. Det undviker han för byssekolens skull, som under fredliga förhållanden kommer därnere ifrån, varje morgon vid sju glas hivad genom luftrören. Men om spända förhållanden inträda mellan byssa och stokehål kan det komma upp bara stybb, rena sorgfloret.
Han gick tillbaka till byssan och började skala potatis."

 



CIKADA, 1953

VINTERDRÖM

Drömde mig vara en neger.
Jag fångades in
av allt det mäktiga vitas
fientliga vinterskog:
de snötyngda granarnas
ridande klan.
Tusenden kom i de toppiga snökåpor,
trängde sig närmare, tyngre och vitare,
knep mig i gläntan,
tjärade mig på vägen med borste
och rullade mig på åsen
i snövinterns mängder av fjäder.
Och skratten ljöd högt när jag trevade blind,
och linkade bort i förnedringen smord
i det uppsprungna, upprivna spåret.
Och ekot av vita röster
och ekot av vita berg, som skallade
när alla skrek i det tjärade örat:
se nu är det lustigt att leva!
Se nu är det vinter i världen!

HARRY MARTINSON: Ur CIKADA, 1953

 

Dikten är kommenterad av Ingvar Holm i

HARRY MARTINSON Myter Målningar Motiv



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

NEGERKUST, 1933

   I Artur Lundkvists bok Negerkust från år 1933 används ordet neger vid mera än 40-tal tillfällen och många gånger i ordsammansättningar som negergata, negerkoja, negertänder, negerhövding, negerstam, negerpojkar, negerynglingar, negerby, negerhyddor, negerroddare, negerboy, negerintuition, negerperuker, negerstad, negerrepublik och negerelegans. Ordet neger varieras med exempelvis svart, mörkhyad, svarting, färgad eller inföding och Artur Lundkvist kallar Afrika för "rasernas smältdegel". Han skriver "Det är desperat ytterlighet att tala om ett enbart vitt eller ett enbart svart Afrika. Vad man dessbättre syns vara på väg emot är ett syntetiskt Afrika".

   Inga förändringar av ordval har gjorts i den upplaga av boken Negerkust som utkom 19 år senare, alltså år1952. Artur Lundkvist påtalar i sitt förord att "boken är skriven 1933 och alltigenom avser förhållanden sådana de var då. En annan sak är att många av dessa förhållanden ändrats föga eller inte alls under tiden. Inte heller har jag velat närmare ingripa i de ofta starkt subjektiva uppfattningar som boken ger uttryck åt. Även om jag numera står främmande för en del av vad jag då tänkte och kände skulle det vara missvisande att undertrycka eller omarbeta dessa inslag. Det är inte minst dessa partier som bidrar att ge boken dess speciella tidsfärg, dess stämning av tidigt trettiotal, av ungdomlig men visst inte problemfri livsdyrkan och framtidstro". 

   Därmed synes Artur Lundkvist ha givit ett auktoritativt svar på frågan om hur vi skall förhålla oss till äldre litterära texter med äldre tiders språkbruk.  Texterna skall inte förändras utan läsas med all respekt för dess tidsmässiga "Sitz im Leben".

   Artur Lundkvist har ett förord i utgåvan 1952 av "Negerkust", som första gång utgavs 1933. Han skriver bl.a "Kameran som jag emellanåt bar i rem över axeln var jag ytterst oskicklig i att använda. Resultatet blev bara några enstaka brukbara bilder..." I utgåvan 1933 av boken "Negerkust" finns 16 helsidesbilder, som tyvärr inte har tagits med i utgåvan 1952. Bildtexterna är följande:

Zuluflicka med vattenkruka (efter sidan 16)
Vattenhämterskor i högtidsstass (e. 32)
Majsen krossas (e. 48)
Vid majsgrytan (e. 64)
Svart moder (e. 72)
Zuluflickor som tillverkar snus (e. 80)
Oxfora i solnedgången (e. 88)
Zebror (e. 96)
Svarta seglare i Lourenco Marques (e. 104)
Gata med portugisisk saudade (e. 112)
Infödingsflickor med ornamentering i huden (e. 120)
Ostafrikansk kameramålning, nästan som en Gauguin (e. 128)
Indisk gata i Dar-es-Salaam (e. 144)
Swahiliboy (e. 160)
Oceanstrandens unga sökare (e. 176)
Negerkust (e. 192)

 

Äldre litterära texter med äldre tiders språkbruk och "dess speciella tidsfärg" bjuder goda utgångspunkter för samtal och studier om värdegrunder, liksom om samhälls- och språkutveckling.

 

Rune Liljenrud