Harry Martinson och etiken

"Barmhärtigheten gror på livets grunder" 

Etikprofessor em. Göran Bexells föredrag vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid lördag den 5 maj 2012 på Jämshögs folkhögskola, inleddes med att han läste Harry Martinsons dikt Försonande rymd  och gjorde en djuplodande diktanalys.

Försonande rymd

I en by där jag bodde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.
Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det upp för mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.
(Ur de tusen dikternas bok, 1986)

Den försonande hållning som finns i dikten är en enda stor vädjan till författaren själv och till läsare att ta till sig den livssyn, som dikterna utsäger. Li Kan under trädet, han talar till sin författare. Diktaren ger konkretion åt hatet och för försoningens anda. Språkbehandlingen gör att Martinson hittar ett sätt som gör att han på ett försonande sätt kan bearbeta de tärande minnena, som finns i Nässlorna blomma.

Det finns i Försonande rymd en etiskt belysande iakttagelse. Det var inte berättarens jag som aktivt beslutar sig för att inte kasta stenen. Det var något som drabbade honom, en upplevelse som inneslöt i sig en moralisk tydning av situationen. Det var som om försonande rymd sänkt sig ner över situationen och det tog udden av hatet och hämnden, ”efterhand gick det upp för mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad”.

Det är en klassiskt etisk fråga, om det egna subjektiva valet eller andra faktorer ytterst skall anses avgöra det som är moraliskt rätt eller orätt. Harry Martinson hör till dem som insett att viktiga etiska fenomen och avgörelser, inte bara är något som jag väljer aktivt. Det kommer snarare till mig som en insikt. Det är inte jaget som tilldelar egenskapen att vara moraliskt god.

Glädjen kommer nästan alltid av sig själv.

Plötsligt står den på trappstenen
sällsam som första klara dagen efter månadslångt regn. 
(Ur de tusen dikternas bok, 1986)

Ingenting jag lockar, allting kommer själv.

Stilla flyter molnet högt på himlens älv.  (RAST Ur Kap farväl, 1933)

Berättelsens plats är naturen. Det är naturen och särskilt sommaren som är en ständig läkedom för Harry Martinson. Naturen är människans räddning. Morgonsolen som går upp är alltid mer än kärlek, mer än hat och sorg. Den är sanningen bortom alla fakta och solens livgivande går genom världen.

Det stora etiska valet och alternativet mellan att kasta stenen och att låta bli, kan läsas som en berättelse om en situation där ett för förståelsen av Martinsons etik fundamentalt val står på spel, mellan det som bryter ner och det som bygger upp, mellan den iskalla mekanikens ödslighet och den sköna blomsterängens blomstertydning, mellan död och liv.

Människan leker liksom universums två lekar, uppbyggandets och nedbrytandets, men universum eller kosmos behärskar genom sina lagar lekens regler på ett långt fullständigare sätt än vad människan någonsin kan tänkas kunna. Ofta säger Martinson att människan har kommit bort från Livet självt. Nedbrytandet har segrat i människans värld, men det finns likväl ljusglimtar, och han kastar inte stenen.   

Etikprofessor em. Göran Bexell gav efter sin diktanalys med introduktion i temat Harry Martinson och etiken, några ytterligare fördjupningar på temat med hjälp av Harry Martinsons diktning: Vad är etik, vad är moraliskt rätt och orätt och hur kommer man fram till detta, det handlande subjektet, hur är en god moralisk människa beskaffad, dygder och laster, hur kan etiken förankras och motiveras i en kultur eller religion, etiska fenomen som ansvar och tillit, kärlek och hat, etikens långa historia och nutida etiska synsätt, aktuella etiska frågor i mängder såsom miljöetik, affärsetik och vårdetik.

Inåtrymderna, som är livssyn och religion, etikens landskap har stor betydelse för etiken. Harry Martinson hade en djup känsla för att tillvaron har osedda dimensioner. År 1957 säger han i en intervju: ”Min religion är inte hinsides, den är här och nu. Religion är för mig samklang med kosmos så att jag upplever en klarhet och handlar med min klarhet och övertygelse om kärlek och rättfärdighet.” Förundran inför tillvarons enorma komplexitet präglar Harry Martinson. Gåtan är mycket större än tvivlet och tron. ”Gåtan är det djupaste och största.” (Ur Doriderna) Tillvaron har osedda, okända, hemlighetsfulla dimensioner, som vi inte helt känner och inte heller kan uttrycka direkt med språket. Det är en kombination av en djup naturvetenskaplig insikt och en förundrans hållning.

Tvärt kan jag ej beskriva vad jag såg

av sällsamheter men det följer sedan
när vanan att berätta övat sig
för andra vanor än vad livet bjuder,
och andra ting än dem som kallas dödens.
Ty fastän bortom allt jag känt
var detta inte döden
och fastän inom allt jag känt
var detta inte livet.         (Försänkt som i en dröm men ändå vaken, Ur Doriderna)

Föd mig inåt, inåt ifrån världen.
Föd mig inåt ned till djupa hav.
I din inre rymd finns hjärtats stjärna
föd mig inåt, hän från tid och grav.  (Ur Vagnen)

Hos Harry Martinson är det så att den kosmiska livskänslan, de osedda och oerhörda dimensionerna, gåtan, ger en viktig inramning till etiken och den vill inspirera den och ge den motivering och bakgrund. Den förhindrar enligt Göran Bexell, att etiken blir hård regeletik, rationell konsekvensetik. Den har ett fokus på människan som handlande och ansvarig person, såsom Martinson uttrycker det i intervjun, ”handlar med min klarhet och övertygelse om kärlek och rättfärdighet.”

”Nu, om aldrig förr, är vi i behov av en etik som kunde uppstå direkt ur kosmisk gripenhet och förundran, en etik bottnande i en livssyn som alltid håller i sikte de självklara källorna, de bärande och universella, de som finns där oberoende av människan och som inte människan själv skapat. En sådan etik skulle, om den i tid hade varit levande verklighet i vår värld, ha kunnat rädda världen och mänskligheten från oändligt mycket av allt vad den fått genomlida.”  (Avsikter, 1945)

Etiken och estetiken hör ihop hos Harry Martinson. Estetiken ger etiken färg och form, som måste kunna visas i kulturen och det sker genom det konstnärliga gestaltandet. Det är en etik på det konstruktiva livets grund, en etik som trots allt tar fasta på det konstruktiva och livsbejakande i tillvaron. Det bjuder människan att inte ge upp. Naturen är här en oerhörd kraftkälla inspiration.  

”Blomsterängar illustrerar livets lyckligaste läsarter med vindgungande blommor som sitt bildspråk och med flyktiga fjärilar som skiljetecken. De upphäver på nytt varje ögonblick med sin flyktighet, som i förbifarten plockar undan och tar med sig de påsmygande dödstankarna. Denna lysande upplösningsprocess då melankolierna går under bland de tusen rastlösa solglimtarna, som snappar bort dem och förtär dem med små tungor av sol, det är ett livsspel som helt upptar ögon och öron. De strider om ens sinnen, de segrar aldrig men kastar tusen segerglimtar. Så samlar ängarna åt sinnet lyckliga sommardagar, framställda under minuter, levande under år som minnets blomma.”

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få. (Ur Vagnen)

Barmhärtigheten gror på livets grunder

Stjärnhimlens eviga mysterium

och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder. (Ur Aniara, Sång 102)

Liv, barmhärtighet och evangelium står emot mekanik, död, lag och undergång. Aniara är enligt Harry Martinson en grym dikt. Den ger ”lag men inte evangelium”. När det gått så långt för mänskligheten som Aniara, då kan vi inte få evangeliet gratis. ”Vi kan bara återfå det genom att bättra oss” säger Martinson i en intervju.

Den goda balansen

Livet är enligt Harry Martinson fullt av gyrala anordningar och etiken skall vara ett uttryck för detta. Det är att vara ytterst noggrann i samvetet, samvetsgrann, men det är också att av hänsyn till de yttre omständigheterna vara ”ungefärlig” på de villkor som formar situationen, där samvetet skall komma till sin rätt. Gyrokompassen hade en stor beundrare i Martinson. Livet har en balans och en helhet och en jämviktsförmåga och människan skall försöka förverkliga en sådan balanskonst i sitt liv.

Den goda människan och dygderna

Sanningen är i solen, inte i de tillfälliga stormarna.

Sanningen inträder i sinnena när sinnesändringen sker,
den dag då människan fattar solens självklarhet som uppenbarelse,
inte som slentrianens lampa över struntsjälar och struntbegär.
Sanningen är den goda viljan att i besinning
vaka och vara.

Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår

och slutar odla det onda hon lättare förmår.
Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.
Den är fri från hänsynslös strävan.   (Ur Li Kan talar under trädet, Passad)       

Människan är enligt Harry Martinson ömsevis en "fladdrare" och en "fastspikare". Att hata henne det är meningslöst, att förakta henne är förmätet. Att älska henne är en stor konst. Martinson betonar längtan efter jämvikt, harmoni och besinning. Samvetet har en viktig funktion och det behöver tränas och inte avtrubbas. Det behöver tränas och bli lika skickligt som förnuftet. Men har man ett upptränat samvete så inser man mer och mer skuld och ansvarstagande. Detta är begrepp som förekommer ganska flitigt hos Martinson.

Etikens allmängiltighet

Harry Martinson har en stävan efter etisk allmängiltighet och han menar att lyrikern, diktaren behöver formulera och föra fram en codex ethicus, som är allmängiltig och den skall kunna gå över gränser mellan kulturer och religioner. Han pläderar för att alla har ett stort ansvar för andra. I taoismen så sökte man inte sanningen och inte heller meningen. Man utgick från att sanningen finns och att visheten skulle sökas.

Harry Martinson och tidsaktuella etikfrågor

Det finns förväntan på att diktare skall ta ställning i olika tidsaktuella frågor och Martinsons diktsamling Vagnen fick inte bara positivt mottagande, därför att den kunde anses kritisk mot bilismen och vara bakåtsträvande. Harry Martinson tog kritiken hårt och själv skriver han:

”Den närmaste tiden är våldtagen och belagd med alla tänkbara bojor, inte minst nyttans och den fadda trevnadens med dess andligt billiga leksaksvadd och dess leksaksvagn åt alla.”   

Georg Svensson menar att Martinson inte ville deltaga i alla möjliga proteströrelser och han ville undvika konfrontationer, men ”han var på ett djupare plan en protestant, en varnare och misströstare, som ingen annan i vår moderna litteratur, därtill före alla andra när det gäller att urskilja de onda tendenserna i utvecklingen. Han var bland de främsta att med sin civilisationskritik inse vad en icke human teknik kunde föra mänskligheten.”

Harry Martinson menar att den moderna människan blivit så förblindad av teknikens landvinningar att hon har förlorat sin häpenhet och sin förundran av allt som finns i naturen och i universum och därmed har man förlorat en levande andakt inför tillvarons oerhördhet.

Harry Martinson menar att poesin och dikten skall ge livet en dimension, som politiken aldrig kan ge. Dikten kan kombinera vetenskap, intuition och känsla. Så här skriver Martinson:

”Lyrikern vet att månen är ett stenklot utan liv, men han kan dikta en sång, där månen blir en glödande augustifrukt”.

”Göken ropar inte ut skogens marknadsvärde, men likväl ger den skogen ett annat och kompletterande värden.”

”Solen kan vi uppleva utan samhällsförmedling. Livet är större än staten. Naturen är inget råstoff utan en sinnrik natur. Jag kan inte tänka mig något mer olidligt än att dikten skulle vara en idépolitisk dikt.”

Professor em Göran Bexell avslutade sin föreläsning med att konstatera, att det är väldigt lätt att bli påverkad av Harry Martinson, som står för en originell och djuplodande etik och har ett rikt etiskt landskap. Han var en enastående rik begåvning och kunde förena naturvetenskap och dikt, filosofi, religion och civilisationskritik. Han bar på ett sprängfyllt erfarenhetsmaterial. Först och främst var han en språkets mästare, fri från konstrade vändningar. Etikens samband med en vidare livssyn gör hans etik mycket välmotiverad och den går in i ett mönster. Förundran är där en bas och det är en etik med djup respekt för den enskilda människan och naturen, för de etiska fenomenen, för vaghet i god mening, illusionsfrihet och eftertänksamhet. ”Barmhärtigheten gror på livets grunder.”

____________

Rune Liljenrud