Vid sidan av
Dagboksanteckningar
Olof Lagercrantz (1911-2002) - kulturchef 1951-60 och därefter under 15 år chefredaktör på Dagens Nyheter efter Herbert Tingsten (1896-1973) som varit DN:s chefredaktör sedan år 1946 - skrev dagbok nästan hela sitt liv.
I dagboksanteckningarna "Vid sidan av", 2011 i urval av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg, med förord av Horace Engdahl, får vi möta flera av författarna från fyrtiotal till sjuttiotal, bl a Harry Martinson.
Den 10 mars 2011 skulle Olof Lagercrantz ha fyllt 100 år. Horace Engdahl skriver i förordet till "Vid sidan av: "Vi kommer honom nära i dessa anteckningar, och kanske kommer vi hans tid ännu närmare."
Redan i den första citerade anteckningen i "Vid sidan av", från 17 november 1954, möter oss Harry Martinson, då Olof Lagercrantz skriver om Lars Ahlins händer. "Då vi satt tillsammans på första bänken i Malmö stadsteater lade jag märke till hur vackra händer han hade, stora välformade, kapabla händer, konstnärshänder. Jag kom att tänka på Harry Martinsons som jag minns som ungefär likadana."
I en anteckning från Harry Martinsons födelsedagsuppvaktning den 6 maj 1944 "på den tiden då Harry drog som ett stjärnskott genom vår litteratur och ännu var en ny stjärna", läser vi om "Den fina, blygsamma, nästan pryda Harry, som aldrig tar ett fult ord i sin mun".
I en anteckning 27 januari 1951 citeras Eyvind Johnson, som säger om en middag hos Harry Martinson: "Det är alltid trevligt hos Harry."
I flera av dagboksanteckningarna finns detaljer från författarmöten. Den 10 maj 1953 berättar Artur Lundkvist om sitt första möte med Harry Martinson. Det var på Folkets Hus i Stockholm 1927. Harry berättade om sina nio hårda år till sjöss, men hellre svalt han än återvände till detta helvete. Artur lånade Harry lite pengar och uppmanade honom att skriva en självbiografi.
En anteckning 27 november 1956 röjer att Bertil Malmberg tyckte att "Martinsons Aniara var odräglig, så tråkig, glanslös vers, alldeles omöjlig." Olof Lagercrantz var inte av samma mening och skriver i dagboken: "Det är typiskt, inte kan Bertil förstå denna naturfriskhet, detta rena stora grepp, denna frihet från det intressant komplicerade och subtila." Dagboken 21 februari 1958 berör Bertil Malmbergs begravning samma dag. "Akademiens herrar tågade i trupp. Bo Bergman så blå, Österling friskare blå, de andra bleka. Harry i doktorshatt, Eyvind som alltid med vänliga ord om snart umgänge, Olle Hedberg med sin långskalle."
Olof Lagercrantz med hustrun Martina var värdpar vid talrika middagar som bjöds författarkollegor och deras "entourage". Dagboksanteckningarna förmedlar bilder därifrån. Horace Engdahl skriver i bokens förord om detta:
"Det grundläggande budet lyder att människor måste få vara hur de vill, även om detta inte alltid är ett glädjebud för deras omgivning. Uttryck för beundran, ofta storslaget formulerade, är i hans dagbok långt vanligare än fördömanden. När avsmaken någon gång tar överhand, handlar det om människor med makt, som ger honom en känsla av fångenskap i systemet."
Dagboken "Vid sidan av" röjer mycket av människors såväl glädjeämnen som problem och vi får möta Harry då han "skrattade gott genom tårarna" i goda vänners lag. Många detaljer om böcker och recensioner finns i dagboken. Olof Lagercrants ger många erkännande omdömen om Harrys diktning. Han skriver att de dikter som Harry läste för uppvaktande gäster då han fyllde fyrtio år, "var mycket vackra saker, underfundiga, djupt pejlande, humoristiska och alltid i den stora lyrikens grannskap. En dikt som handlade om daggmasken, jordens tålmodiga lilla bonde, tyckte jag särskilt om."
Olof Lagercrantz skriver 24 oktober 1953 om diktsamlingen Cikada, som han fått ett korrektur på: "Jag tycker den är mycket vacker. Den långa episka dikten något nytt i hans produktion och ändå helt martinsonsk."
25 november 1956: "I morse - vi talar nästan alltid i telefon med varandra någon gång mellan åtta och nio - var Herbert så upptänd efter att ha läst Martinsons Aniara. Han brukar skämtsamt antyda att jag faller alltför totalt för stora diktverk. Här tyckte han det motiverat, tyckte att Martinson borde ha Nobelpriset, talade om det rena stora utspelet, hade särskilt fäst sig vid Karelendikten och den roliga sak som skildrar tankens kartotek. Det kan man ju förstå, så storslagen, så konsekvent inte skapas någon annanstans i världen nu."
Den sista dagboksanteckningen om Harry Martinson är från 4 oktober 1974: "I går Nobelpris till Harry M och Eyvind J. Det är obehagligt och fatalt. Jag känner mig tvekluven, ty särskilt Harry hörde en gång till mina nära vänner och jag har tyckt så mycket om honom. Nu är jag osäker om han håller. Orden är porösa i hans texter och hans visdom smakar folkskollärare Staf. Jag skrev en ledare och försökte vara skämtsam samt en artikel om Harry." */
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
*/ Olof Lagercrantz, "Nobelpris med svenskar", ledare DN 4.10 1974; "Årets Nobelpristagare i litteratur", DN 4.10 1974.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
I den första citerade anteckningen i "Vid sidan av", från 17 november 1954, skriver Olof Lagercrantz beundrande om Harry Martinsons händer, som han också nämner 31 augusti 1948:
"Jag lade märke till hur ovanligt vackra händer Harry har. De är kraftiga, med ädelt rundade fingertoppar och fin harmoni. De är de vackraste och snällaste händer man kan se, men de är inte för snälla, de är klassiskt formade på något vis."
~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
Inger Eriksson, diakon i sjukhuskyrkan vid Lunds universitetssjukhus, avlade år 2006 teologie doktorsexamen vid Teologiska fakulteten, Lunds universitet med en akademisk avhandling "Poesiläsning som meningsskapare". Hon har ofta upplevt hur en dikt berör och når fram där inte vardagsspråket räcker till och hur den som lider då upplever sig sedd och förstådd. Harry Martinsons dikt MÄNNISKANS HÄNDER nämns i avhandlingen och det som Olof Lagercrantz skriver om Harry Martinsons händer blir på nytt berörande.
MÄNNISKANS HÄNDER
Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare.
När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst.
De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålbettets skärpa.
Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter
av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll,
av smidig talk och av alla sorters mjöl.
Deras register är oerhört
från glansigt silke till grova säckar,
från sträva filar och rivjärn
till nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen av evighetsblommor.
De lever i känselns land där beröringen är allt
och där beröringens gåta slår sin bro
mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.
HARRY MARTINSON
Ur Dikter om ljus och mörker, 1971
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar