Harry Martinson i tiden: Olle Svensson och Harry Martinson

VI MÅSTE HA EN LÄNGTAN

Vi måste ha en längtan för att leva,
en längtan för att inte kvävas
i vanans gråa rytm och sitta
som torra mumier med döda ögon.
Vi måste alla i den mörka muren
ha några lösa, försåtligt dolda tegelstenar,
som vid behov kan tagas bort
och öppna utsikter mot det vida havet.

Vi skall ej fly. Nej. Vi får inte fly.
Vi måste bara äga ett utanför, ett hav,
en utsikt,
ha något annat, något bortom,
ett söndersågat galler på vår cell
som ingen vet.
Vi skall ej fly. Vi skall ej lyfta
undan gallret -
vi måste bara ha det,
ha det för vår längtan,
för några blommors skull,
för något annats skull,
därutanför för något annats skull,
för några pärlor på en fjärran strand
som vattnar våra ögon när de vissnar
med hemligt ljus.

(Ur diktsamlingen Om hösten, 1948)

Kersti Berg, Falun har i en akvarell tolkat Olle Svenssons dikt Vi måste ha en längtan Ur diktsamlingen Om hösten, 1948. (Finns som vykort).

Ljusmystikern i Sunnansjö är titeln på en bok med värdefull introduktion till Olle Svenssons författarskap, som hans hustru Berna Svensson svarade för på Bokförlaget Inferi AB år 1984, då det var 50 år sedan Olle Svensson debuterade. Titeln till sin bok har hon lånat av Birger Norman, som i Stockholms-Tidningen, under rubriken "Ljusmystikern i Sunnansjö", recenserade Olle Svenssons Dikter i urval, då den utkom 1963 på LTs FÖRLAG.

Det skall bli intressant att komma med Harry Martinson-sällskapets årshögtid till Brunnsviks folkhögskola under tiden 6-8 maj 2011, och där samarbeta med Grangärdebygdens Kulturförening, som med Vikasgården som mötesplats och ett kulturellt centrum, arbetar för att hålla författaren och konstnären Olle Svenssons minne levande.

Vikasgården är varmt välkomnande.

Månadens dikt bjuds där i en brevlåda.

Diktaren Olle Svensson föddes 12 september 1904 i byn Marma i Söderala, Hälsingland. Han var skogs-, jordbruks, flottnings- och vägarbetare från 1917 till början av 1930-talet. Åren 1923-24 gick han en folkhögskolekurs i Bollnäs. 1947 gifte han sig med Berna Hjalmarsson. Makarna bosatte sig i Sunnansjö, Grangärde och de blev denna bygd trogen till sin död, Olle 1972 och hustrun Berna 2006. De vilar på Lyvikskyrkogården i Ludvika. Större delen av Olle Svenssons stora litterära och konstnärliga produktion har tillkommit vid sjön Väsmans strand i Sunnansjö. Samtliga Olle Svenssons utgivna böcker, liksom mycket material från hans omfattande korrespondens och många av hans konstverk, bevaras nu genom Grangärdebygdens Kulturförening och Vikasgården, som vi besöker under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Dalarna.

OLLE SVENSSON Lyrik (12 diktsamlingar)

Som mitt liv (1934) - Debut - Wahlström & Widstrand / W&W

Spår och spillror (1937) W&W

Primitiv drömkonst (1943) W&W

Om hösten (1948) Natur och Kultur / NoK

Arcanum (1950) Lantbruksförbundets Tidskriftsförlag / LT

Nedanför flod och fall (1954) LT

Den barnhärtige samariten (1957) LT

Skallgångshöst (1961) LT

Dikter i urval (1963) LT

Sena sagor (1967) LT

Kvarlåtenskap (1974 - Postumt) LT

Att vandra mot morgon - Valda dikter (1991 - Postumt) Proprius

OLLE SVENSSON Prosa (12 verk)

Hon som ville bli fri (1946)
Roman / NoK

Han ville bli diktare (1947)
Roman / NoK

Malvi och jag (1948)
Roman / NoK

Ond vandring (1949)
Roman / LT

Att missbruka livet (1949)
Roman / LT

De sju järnringarna (1950)
Roman / LT

Färjläge (1951)
Roman / LT

Dömd av de dömda (1952)
Roman / LT

Fjärran sommar (1953)
Roman / LT

De blindas flykt (1955)
Roman / LT

Resa under en vildapel (1959)
Prosasamling / LT

Förlorad verklighet (1965)
Essayer / LT

Olle Svenssons dikter
finns också med i många antologier:

Dagens dikt / SR
100 Diktare vittna / NoK
EWKs poetalbum / Fib
Min bästa dikt - Vår tids poesi / NoK
Svenska landskapsdikter / R&S
Dala-Röster / DFF
Önskedikten / SR
Lyrisk läsebok / Fib
Skandinav Költök / Magvetö
Tystnadens ord / Piccolo
Höst / Fabel
Liten lyrikstund / SR
Hela Sverige (prosa) / R&S
De gror - de väx... / Cewe
Skogsarbetardikter / Cewe
Lyrikboken / Forum
Den svenska lyriken / Tiden

Det finns många olika tonsättningar av Olle Svenssons dikter.

Vissångaren och kompositören Björn Hedén kommer att svara för ett program om Olle Svensson under årshögtiden på Brunnsvik 6-8 maj 2011. "Det är med orden undret först begynner" har tonsatts av Björn Hedén och finns med på hans CD

~ BJÖRN HEDÉN sjunger OLLE SVENSSON
Och därför kan vi älska....

BÖN OM FÖRNYELSE

Det är med orden
undret först begynner.
Det är med orden
först det måste ske -
hos dem som vårens
första vind skall brusa
och det förfrusna
sig till räddning ge.

Först måste dag och sky
helt plötsligt blåna
vid fjärran horisont
i slitna ord
innan den onda
vintern i vårt hjärta
kan töa bort
så det blir naken jord.

O giv mig rymd i orden
som jag stammar -
o giv dem vingar
så att livet får
sin verklighet tillbaka
i mitt hjärta
och vintern äntligt
böjer av mot vår.

(Ur diktsamlingen Skallgångshöst 1961)

Tonsättningar

Och därför kan vi älska....

BJÖRN HEDÉN sjunger OLLE SVENSSON
Sång och gitarr: Björn Hedén
Cello och celloarr: Erik Nordström
(Wisa Bild & Ljud Produktion (1998)
En ny CD kommer år 2011 !

Björn Hedén skriver om Olle Svensson – Ljusmästaren

”Under åren har många recensenter och biografitecknare förknippat diktaren Olle Svensson med ljuset. Man har relaterat till begreppet på två olika plan. Dels direkt från dikter med naturskildringar och poetiska stämningar - dels till den symboliska tolkningen där ”ljuset” är livets innersta väsen. I en tid som präglas av upplevelsemani, ytlighet och förakt för svaghet, är det utomordentligt viktigt att begrepp som stillhet, etertanke, närhet och fördjupning får tillfälle att bemöta enfalden.

Olle Svensson beskriver ljus, lyssnande, stillhet, livets absoluta okränkbarhet och vårt behov av koncentration på ett ovanligt och insiktsfullt sätt. Många dikter handlar skenbart om höstkyla och utslocknande lågor, men under texten strömmar kraften och uppmaningen att se livet som en helhet där alla delar är nödvändiga och naturliga.

Födelse – död – glädje – sorg är lika viktiga avbalanserade ingredienser i det tillstånd som kallas liv. Kunskapen att leva når man bara genom att acceptera livet som någonting större än ens egen förmåga att förstå.
Lev – var inte rädd – lev!”

Björn Hedén

OLLE SVENSSON målade gärna och han har skapat många konstverk .

T R I P T Y K: E N ~ P O E T S ~ B I L D E R

Olle Svensson kom att bli en av vårt lands stora, särpräglade centrallyriker. I Sveriges Radios program ”Önskedikten” var Olle Svensson den mest önskade poeten under 1960- och 70-talen. Hans omfattande författarskap är präglat av djupt allvar med ett rikt symbolspråk. Han förespråkade enkelhet och hade inte stora fordringar på livet. Han var en naturmänniska, som kunde sitta i timmar vid någon av Grangärdebygdens många sjöar för att känna doften från naturen och sedan återge den i sin diktning.

Sveriges Radios DAGENS DIKT hämtade dikterna vecka 32 (4/8 - 8/8) 2008 från Olle Svensson:

~ måndag
Dikt: saknar titel Ur diktsamling: Spår och spillror
~ tisdag
Dikt: Tacksägelse vid bäcken Ur diktsamling: Skallgångshöst
~ onsdag
Dikt: Under rykande skyar Ur diktsamling: Kvarlåtenskap
~ torsdag
Dikt: Du bär din låga själv Ur diktsamling: Att vandra mot morgon
~ fredag
Dikt: Någon måste fjärran sig begiva Ur diktsamling: Att vandra mot morgon
~ lördag
Dikt: Bön i skymningen Ur diktsamling: Som mitt liv

100-års firandet av Olle Svenssons födelse bjöd många program

Olle Svensson-dagen 2008
hade som tema

"En sökare själv på färden
dina hemliga tecken vet"

Ur I sanden skriver du
Från diktsamlingen Primitiv drömkonst, 1943

Här är några av de många goda recensioner som diktaren Olle Svensson fått. Ibland jämförs han med Harry Martinson:

I Biblioteksbladet skrev Sune Berg när Dikter i urval utkom:

"OLLE SVENSSON är en av de mera lågmälda diktarna i vårt land. Alltmer genomarbetat har han skrivit sin diskreta förkunnelse och har han verkat för rätten att fråga. Hans dikt ter sig som en imponerande, ihärdig vakthållning kring några få av livets centrala värden, ärlighet, enkelhet, godhet, längtan."

När Olle Svensson debuterade 1934 med diktsamlingen Som mitt liv, på Wahlströn & Widstrand skrev Ragnar Jändel i Social-Demokraten:

”Det är en vek hand som för stråken, man skymtar ett intelligent ansikte med ett par klara, goda ögon. Och det finns därtill ett betydande mått av vad som brukar kallas litterär kultur hos denne norrländske skogsarbetare.”

Ivar Lo–Johansson skrev om Olle Svenssons debutdiktsamling Som mitt liv i Folkbladet:

”Detta är en renhårig, ärlig bok. Den är byggd på upplevelse. Den har växt fram från en människa, som längtat och drömt betydligt mera än det som hunnit skrivas i bok.”

Även i Norge uppmärksammades Olle Svenssons debutdiktsamling Som mitt liv. Johan Falkberget anmäler den positivt i Arbeiderbladet, Oslo med många diktcitat.

Också Olle Svenssons romankonst uppmärksammades i Norge. Carsten Middelthon i Dagbladet, Oslo skriver om romanen Han ville bli diktare, 1947, där Olle Svensson låter sitt alter ego "Måns Andersson", framträda:

”Han ville bli diktare. Bara titelen er nok till å forklare hvorfor en bok som denne ofte vil bli liggende med åpne sider mellom hendene på drömmende unge mennesker. […] Titelen er en fanfare, og boka er en begivenhet. Man blåser ikke fanfarer till hverdags, og der er ikke hver dag man möter en dikter som Olle Svensson.”

När Olle Svenssons andra diktsamling Spår och pillror kom ut 1937 på Wahlströn & Widstrand, skrev Gunnar Ekelöf i Social-Demokraten:

”Vad som gör Olle Svenssons dikt sympatisk är dess idealism, begäret att trots all bitter besvikelse framhärda i kärleken till livet. Det är en hård, mörk, erfaren kärlek – men innerst inne har den förblivit vek och ljus, ty den ursprungliga innersta naiviteten kan människohjärtat aldrig frånhända sig.
Det är ögonblicken då öknen blommar som ger livet dess värde – långa meningslösa år kunna gå: så kommer plötsligt och gåtfullt en upplevelse som ger mening åt det genomlidna. Det är denna eviga och i detta fall tydligen djupt upplevda verklighet, denna nästan religiösa inställning till kärleksmysteriet, som genomsyrar boken…”

I SANDEN SKRIVER DU

I sanden skriver du, skrivare,
så länge du inte vet,
att din enda arbetsgivare
heter Inre nödvändighet.
Din uppgift är inte att öka
bibliotekens textförråd.
Den är först och främst att söka
sanningens hemlighetsfulla tråd
i livets väv - att följa i dunkla mönster
dess spår av ljus så långt tanken når
och att kanske finna det fönster,
varur ljuset ytterst går.
Din uppgift är inte att vara
en tanklös publik till tidsfördriv.
När du talar, så talar du bara
till nattliga vandrare om det liv
som djupast i själarna brinner,
De tecken och spår du finner
av sanningen talar du om.
[...]
En sökare själv på färden
dina hemliga tecken vet.
Och andens rike i världen
är din enda verklighet.

(Ur Primitiv drömkonst, 1943)

I Bonniers Litterära Magasin skrev Olof Lagercrantz om Olle Svenssons tredje diktsamling Primitiv drömkonst, utgiven 1943 på Wahlström och Widstrand:

”Hela Olle Svenssons nya mycket intressanta diktsamling Primitiv drömkonst handlar om den inre rösten, om det liv som är förmer än livet, om fågelleden tvärs över ödemarkerna. Det är en programskrift, sann och intensiv, genomkyld av fjällets vindar, av sin skapares hårda öden. […] Vad han har att säga om andlig frihet och om strid mot det mörker som bor i varje människa på vilken sida om fronten hon än befinner sig är väl värt att lyssna till.”

I Svenska Dagbladet skrev Olof Lagercrantz om Olle Svenssons romandebut Hon som ville bli fri, som utkom 1946 på Natur och Kulturs förlag:

”Det äkta liv som finns i denna roman gör den angelägen och värdefull. Vi börjar få många flyhänta berättare, men diktarna är det nu som förr ont om. Olle Svensson är diktare – ett namn att minnas.”

Olle Svenssons debutroman 1946, Hon som ville bli fri kom följande år ut på Hasselbalchs forlag, Danmark i översättning av Astrid Ehrenron-Kidde. Romanens danska titeln är Under livets Aag.

År 1980 kom ett brev från statsministern i Köpenhamn Anker Jørgensen, till den danske författaren Henrik E Pedersen:

”Kaere Henning E Pedersen. Mange tak for din boghilsen. Jeg kan fortaelle dig, at jag laeste Under livets Aag i Fagbladet, og jeg laeste den med stor interesse, fordi det undrede mig, at jeg ikke førmaerkeligt nok havde hört om Olle Svensson. Men jeg synes som du, at det, du bl a citerer i din artikel, er så godt, at han i hvert fald minder mig om Harry Martinson og alle de andre gode svenskere.

Med venlig hilsen
Anker Jørgensen”

En sådan jämförelse med Harry Martinson gör också Fil. dr Alf Ahlberg i Dala-Demokraten 1963, där han har en artikel den 22 februari under rubriken ”Svensk Provinsialism, mycket mer än trångsynthet”. Han skriver om ”en författare Olle Svensson, som skrivit lyrik som efter mitt förmenande mycket väl skulle kunna jämföras med Harry Martinsons.”

Fil. dr. Alf Ahlberg blev 1927 lärare vid arbetarrörelsens folkhögskola, Brunnsvik, och var dess rektor 1932-1959. Han har en lång recension i Dala-Demokraten av Olle Svenssons diktsamling Den barmhärtige samariten, som kom ut 1957 på LTs förlag. Han talar om Olle Svenssons andliga släktskap med Pär Lagerkvist och Hjalmar Gullberg och skriver bl a:

”Den skönhet för vilken dessa dikter finner enkla, innerliga ord, är inte skönheten hos sommarens yppiga rikedom, icke de stora bergens eller stjärnhimlens sublima skönhet, det är det skimmer över av frosten redan märkta moar och myrar, där tysta liv övervintrar, det är den bleka, fattiga skönheten hos en värld, som lever sitt liv fördolt för denna världen och som man måste komma jorden nära för att kunna se:
[…]
Man måste länge ha vandrat i ångest, mörker och dödsskuggans dalar innan man kan skönja den matta glansen kring de små jordiska tingen. Poeten har vandrat denna långa och vilsna väg och därför kan han i enkla lågmälda ord besjunga den. Han är alltid nära jorden, nära livet, men inte som en hektisk livsdyrkare, utan som en, som i avskedstimman med kärlek och tacksamhet ser allt som han förr med skumma och grå ögon gått kallt förbi.
[…]
Olle Svenssons diktning har det goda, vackra, sorgbundna leende, som man kan möta i blicken hos den, som länge lidit.”

När Olle Svensson 1949 gav ut romanen Att missbruka livet på LTs FÖRLAG utbrister Sven Stolpe: ”Han är ett slags svensk Dostojevskij i mindre format, som har mycket att berätta om ensamhet, själslig splittring, molande ressentiments, lurande vanvett. […] Olle Svensson berättar drastiskt, intensivt om egendomliga gestalter i Västra Dalarna, Dan Anderssons hemtrakt. […] Man vill gärna veta mer om dessa snabbt men skickligt snidade figurer.”

I Ny Tid, Göteborg recenserar Walter Dickson Att missbruka livet och skriver: ”Att Olle Svensson är besatt av sitt stoff visar hans syner av människan och hennes andliga miljö som äger denna tyngd och förstoring som är nära en hallucination och som några strecks förlängning kan göra till trollsaga. Han står rätt nära Harry Martinson i detta.”

Olle Svensson hade goda kontakter med sina samtida författarkollegor, som han bl a träffade på Sveriges Författareföreningens konferenser. År 1948 var Östersund mötesplatsen för Författareföreningen och ”Harry Martinson skulle ha varit med bland de främsta, men tvingades skicka återbud i sista minuten på grund av sjukdom.” Det blev Olle Svensson som fick läsa istället, skriver Berna Svensson i sin bok Ljusmystikern i Sunnansjö.

Olle Svensson fick mycken god respons på vad han diktade. Poeten Tomas Tranströmer skriver i ett brev till Olle Svensson efter det att hans diktsamling Skallgångshöst, 1961 utkommit på LTs FÖRLAG:

”Att läsa Skallgångshöst är som att andas frisk skogsluft. I de flesta moderna diktares böcker finns en plågsam dissonans – diktarens värld och den verkliga världen får ingen riktig kontakt med varann. Man får ett intryck av rasslande kulisser. Så är det inte hos Dig. Det är en välgörande läsning. Jag förmodar att Du är hjärtligt trött på ordet ’äkta’ så jag ska inte kasta det på Dig men jag tror att när kritikerna har använt detta gamla klichéuttryck just om Dig så har de menat något alldeles reellt, en bestämd kvalitetsupplevelse. Personligen tycker jag att Du står så säkert i visionen och verkligheten att Du gott kan släppa fram VERSMAKAREN inom Dig med gott samvete (som i Sorgens blomma – det omistliga stycket).”

Litteraturkritikern Bengt Holmqvist, som inte minst i översiktsverket Den moderna litteraturen, 1966 visar sin stora kringsyn, skriver i sin recension av diktsamlingen Skallgångshöst i Dagens Nyheter :

”Det är kanske Olle Svenssons allra mest personliga, mest tydliga bok. Den handlar, kortast uttryckt, om en strävan till sanning: bort från alla ord som står där bara för deras egen skull, bort från illusioner och omvägar, fram till en yttersta enkelhet och klarsyn. Med sand och smärgel / vill jag skura fram ur orden / nödvändighetens rena innebörd / och ursprungstecken.” Bengt Holmqvist avslutar sin recension i Dagens Nyheter så här: ”Det är inte en konst som bländar. Det är en konst som väcker tillit.”

Litteraturdocenten och poeten Björn Julén, ordförande i Karin Boye Sällskapet under åren 1989-1998, skriver i Svenska Dagbladet om Olle Svenssons Dikter i urval, som utkom 1963 på LTs FÖRLAG:

”Det finns en ödmjukhet i hans livshållning som griper och övertygar. Hans dikter handlar ofta om ett sätt att leva och att överleva. Han väljer den långa vägen, den man når ned till om man sänker sig till blommornas och gräsets nivå. […] Det finns ett krav på öppenhet och ärlighet som med åren vuxit sig allt starkare inom Olle Svenssons diktning. Han avvisar de höga, patetiska orden och väljer bara dem han helt kan stå för.”

Diktsamlingen Sena sagor, 1967 blev Olle Svenssons sista bok. Björn Julén anmälde boken i Svenska Dagbladet och skrev: ”Olle Svensson förmår expressivt pressa samman orden till nya klanger, nya musikaliska förbindelser. Det är främst i naturbilderna detta sker.”

Johannes Edfeldt recenserade i Dagens Nyheter: ”När man läser Olle Svenssons dikter är det främst den subjektiva äktheten i hans känsloupplevelse som blir för läsaren avgörande, och man vore bra tondöv om man inte i Olle Svenssons strofer uppfattade deras mänskliga giltighet och lödighet. Det är inget obetydligt att lyckas hävda sin självständiga syn i en form som närmast anknyter till folklig vistradition. […] Det individuella öde som avtecknar sig i Olle Svenssons lyriska journal har säkert rymt mycket av köld, mörker och ödslighet. Så mycket värdefullare blir då de ofta gripande uttryck för ljusdyrkan och sommarglädje som hans dikter rymmer.”

Många litterära priser

Olle Svenssons fick, förutom många goda recensioner av sin diktning, också mottaga flera olika priser, bl a Dan Andersson-stipendiet år 1964 med motiveringen: ”…att Olle Svensson genom sin diktning på vers och prosa och genom sin personliga anknytning till livet i skogarna ansluter sig nära till traditionen från Dan Andersson, som stipendiet avser att befrämja. Han har givit finstämda djupt personliga uttryck åt samma känslor och livsvärden som inspirerade Dan Andersson, själens längtan, frihet och ansvar, han är på sitt område en av våra mest betydande tolkare av dikten som ideal och levande verklighet.”

Lyvikskyrkogårdens diktargravar

När Dan Andersson Sällskapet samlas till årshögtid och då också besöker diktargravar på Lyvikskyrkogården i Ludvika, så märks det tydligt hur människor är gripna av dikt och vill lyssna till och gärna läser och sjunger vad diktarna förmedlat. Då känns det precis så som Ivar Lo-Johansson uttrycker det, när han stod vid diktargraven på Lyvikskyrkogården i Ludvika: "Jag tänkte samtidigt på hur styrka strömmade från den döde genom leran och in i det jag skrivit. Jag stod så länge. Jag tog styrka från en grav". (Författaren s. 141) Vid Harry Martinson-sällskapets utflykt under årshögtiden kommer vi att besöka diktargravarna på Lyvikskyrkogården.

Olle Svensson avled den 4 september 1972. Hustrun Berna avled den 23 december 2006 och överlevde alltså sin make med 34 år. Under dessa år publicerade Berna också sina egna dikter. Grangärdebygdens Kulturförening har år 2010 utgivit en vackert illustrerad samling med dikter av Berna Svensson Som en röd pelargon. Omslag av Siv Nordin. Dikten Ännu är tid har illustrerats av Anneli Gullmar, Sunnansjö

Utformningen av makarna Olle och Berna Svenssons gravvård med flera små polerade stenar på Lyvikskyrkogården, har inspirerats ur Olle Svenssons sista prosaverk, essay-boken Förlorad verklighet, där Olle skriver om en koja han byggde 1929:

”Jag lade ner mycken kärlek på att få det vackert både ute och inne och murade en öppen spis av blankpolerade mörka stenar, som jag bar upp från ån, som brusade fram inte långt från tunet. Stenar som hade rullat och polerats i forsen i tusentals år och som det var en välsignelse att smeka med händerna. Men de var tunga att bära upp för den branta åslänten. Men på den tiden var man inte van annat än det som var tungt att bära och brant att vandra i världen.”

GEMENSKAP

Det sitter ett nattfly och dör
på min mörknande fönsterpost.
Och vad jag än drömmer
önskar och gör
här innanför -
det sitter där grått
och brunt av rost
med trasiga vingar och dör.

Det är inte mer än några
fattiga tum ifrån
den hermetiskt slutna värld
där ett natfly sitter och dör
mellan stänglar och strån
till den hemliga värld härinne
där jag själv går ensam och väntar
på uppbrott och vinterfärd.
Några fattiga tum -
men längre ändå
än till bortesta stjärnan i Svanen
i rymdernas gränslösa rum.

Men det finns likaväl
en förbindelseled,
en hemlig gemenskap,
ett samlande spår
mellan människa, nattfly
och hasselmus -
att vi lever i samma ensamhet
och dör i samma ljus.

Ur diktsamlingen Sena sagor, 1967 - Olle Svenssons sista bok

Rune Liljenrud

L Y R I K (12 diktsamlingar)