NÄSSELFROSSA 2011 Tema: Jorden vi ärvde
"Temat för årets Nässelfrossa är Jorden vi ärvde. Vi blandar överjordiskt och underjordiskt, allt från Aniaras hisnande perspektiv på den enda jord vi har, ner till det lilla på gräsrotsnivå.
Ur programförord till NÄSSELFROSSA 2011
Ingvar Wramsmyr Ordförande i Föreningen Nässelfrossa
"Berättelsen om Aniara rör sig på flera olika plan, inom olika mänskliga inbillningsklasser. Den yttre står i berättelsens tjänst och är därför relativt enkel. Parallellt med det episka passerar berättelsen genom många olika mänskliga kunskapsformer och medvetanderum.
Egendomligt nog har det ändå visat sig att Aniara kan läsas tvärsigenom som en spännande berättelse om ett skeende där verklighet och overklighet täcker varandra. Man föres in i en miljö som inte finns, men som man under läsningen vänjer sig vid och som man på det ena eller andra sättet snart känner igen. Den blir verklig, påträngande och fängslande och till slut omutlig och förtrogen: som en spegel. Den blir så att säga vår ödesmiljö, den som vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till mäniskor. En av dessa kategorier är medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen. De många rummen och salarna i goldondern Aniara är, om man så vill fatta dem, andliga kategori-rum, attitydkamrar, upplevelsekretsar eller helt enkelt olika sätt att känna, tänka och leva. Men allt är sammanfört inom samma ytterväggar samtidigt som det är utställt och slungat genom tomheten, den inre och den yttre."
HARRY MARTINSON: Ur förord till Aniara
I två program under Nässelfrossa "Jorden blev Doris dalar i Aniara"
~ med tankar och urflykter från Harry Martinsons versepos Aniara ~
medverkade författarens båda döttrar Harriet och Eva Martinson.
63
En kvinna ifrån Gond som nu är änka
sågs ofta med sin man i utsiktsrummet.
De satt där flera år med sina knyten
tillreds som om de väntade på landning.
Och fastän många såg med ironi
~ alltmera rymdlik kall ~ på detta par,
behöll de två sin rörande förväntan
och sågo lugnat hän mot Lyrans land.
I deras fromma hjärnor rörde sig
en doft av timjan från en äng de känt
och brödet som hon bakat i den ugn
de tvingats lämna i det landet Gond.
Hur många tusen gånger som de läst
i Himmelens prospekt, tätt tryckta till varann,
vet ingen dödlig här i rymdens år
som kallt förflyta utan andra spår
än att de båda grånade till slut
och hon blev ensam, satt där ensam kvar
i tysta tankar över flydda dar
då mannen ännu levde som förut
i landet Gond tills Sista paret ut
förkunnades av tjutande siren
och flykten begynte över stock och sten.
På Goldons startfält tryckta till varann
tog de ett tungt farväl av Doris dal,
och lade sedan med en avskedsbön
sitt emigrantproblem i ödets hand.
Jag observerade i flera år
hur änkan satt där ensam, tyst och böjd,
allt medan vi som ifrån denna höjd
med sinnrik ledning skötte ödets hand
alltmer förtvivlade om Löftets land.
HARRY MARTINSON: Ur sång 63 i Aniara
Rune Liljenrud
Åldersdomshemmet i Jämshög 1916-10-07 – 1917-07-02
