NÄSSELFROSSA 2010 Tema: Eld & lågor

NÄSSELFROSSA 2010 Tema: Eld & lågor

"I en trakt där smedjor och bruk i flera hundra år varit en viktig del av näringslivet är elden en central faktor, liksom i skogen, där tjärdalar, svedjebruk och kolmilor bidragit till försörjningen. För hundra år sedan kunde man höra Eld i berget! i de områden där den svarta graniten erbjöd många slitsamma arbetstillfällen.

Den okontrollerade elden har också lämnat spår. Den stora branden i Jämshög 1803 då kyrkan, prästgården och sju gårdar brann upp var en verklig katastrof.
I skogsbrändernas lågor går stora ekonomiska värden upp i rök, medan den biologiska förnyelsen av växt- och djurlivet hamnar på pluskontot."

Ur programförord till NÄSSELFROSSA 2010

Patrik Sjöstedt Kultur- och Fritidsnämnden

"Utan att Martin visste förlopp, utan att han visste ordet av, bodde de på en annan plats. 'Vi bor mycket enkelt nu', sökte Inez förklara. Marken gungade till och det åskade ur jorden. 'Vi bor vid ett stenhuggeri', sade hon.

   - Vi har gjort konkurs.

   - Får jag se den, bad Martin.

   - Det kan man inte se, den finns inte.

   I brist på annat tänkte sig Martin en korkskruv.

   En helt ny värld hade emellertid ryckt in i deras tillvaro. Det var nya ljud och nya rop, nya rörelser och nya dagar. Män i slokhattar växte ur marken. Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrott svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och väldiga försäkringar. Det dånade om dessa mäns liv. De gingo där nere i stenklyftorna som Klippiga bergens rövare i Inez' bok. De borrade in järnkäppar i berget; slog ner dem med släggor och så sköt de. 'Eld i berget!' skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det där nere och stationssamhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen. Överallt var förbjudet att gå. Landskapet var uppfläkt och urholkat. Stenbrotten gapade i skogarna. Det luktade av kolstybb och olja, vinschångan stod i moln kring vinschhusen. Nästan varje människa skrek: Se opp! Se opp!

   Familjen bodde nu i ett gult hus. Det låg på randen av ett stenbrott som kallades Stora Sibirien och under svåra sprängningar var det till och med utsatt för stenregn. Därför hade man nu luckor för de fönster som vette år 'brotten' till."

HARRY MARTINSON: Ur Nässlorna blomma 1935

   "I slutet av augusti då torkan var som värst utbröt en svår skogsbrand väster om mossarna. Den rasade i flera dagar och trotsade alla uppbåd. Från alla världshörnen rusade regementena till hjälp: artillerister från Vendes, grenadjärer från Karlskrona, hallänningarna, kronobergarna. Men branden spred sig mer och mer och i åtta kyrksocknar gick folket man ur huse för att släcka.

   Så stor hade världen aldrig varit. Genom branden upptäcktes fler och fler kyrksocknar. Från trakter som man hört talas om bara i gaeografiboken och sagan kommo nu sotiga bönder störtande med stora ruskor i händerna. Här är vi! Och de kastade sig in i branden, kämpande, slående, släckande. Från fler och fler socknar kommo de. Deras dialekter och bygdemål var Babels förbistring, men här stodo de nu i alla fall och togo orders av brandbefälet: Mot eldhärden vrån väster! Skall ske. Mot eldhärden från öster! Skall ske. Här måste en brandgata huggas mot nordväst! Skall ske. Trehundra man att hindra torvbrand på myrarna vid Ramlindasjön! Femhundra man åt sydväst! Sexhundra man åt nordost!

   Från ett geodettorn i sydväst rapporterar man att branden har en katastrofal utbredning.

   I Idatornet två mil längre bort sitter Ida på trettitvå meters höjd över marken och omkring henne där uppe på plattformen sitta fem ackande gummor och titta på jordens undergång. Hur kommo de alla hit upp? De voro ju så skräckslagna för höjden och för den svindlande stegen som går utanpå tornet hela vägen. Man ville så gärna se jorden brinna ändå, på lagom håll, från höjd och avstånd.

   De bådo Ida så bevekande.

   - Hjälp oss lite om du kan, så är du snäll.

   Ida betänkte sig en stund. Men så fick hon en idé.

   - Ställ er i tur och ordning, sade hon. Och så bar hon upp dem en för en i en säck.

   Hon bar gummor hela dagen, upp och ner, och ner och upp, och släppte dem ut ur säcken då hon väl var uppe på plattformen med dem."

HARRY MARTINSON: Ur Vägen ut 1936

ELDMAKT

Vedhuggarna klaga på järnträdet -

det tar inte ens elden, säga de.

Det är hårt som jättegrifflar resta i

en skog.

Men elden hugger ej med yxor -

den tar mjukt om järnträden med sina fladdrande,

                                               tunna armar -

och i järnträdens aska vandra sedan

den hårda, förundrade världen.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad 1931

Rune Liljenrud