NÄSSELFROSSA - Stenmurar

NÄSSELFROSSA: Tranemåla – gården och stenmurarna

Harry Martinson skriver många gånger om sten, rösen och murar i sin diktning. I Vägen till Klockrike skriver Harry Martinson: ”Bonden var en riktig stengärdsgårdsman, och mycket händig med stenmurning,”  Martinson använder sten symboliskt och stenen är besjälad. Inte minst i Aniara är det så att stenens budskap där blir som allra starkast:

Men då det sagts att stenar skola ropa
så talade den döde i en sten.
Han ropade ur stenen: kan ni höra.
Han ropade ur stenen: hör ni inte.
Jag kommer ifrån staden Dorisburg. (Sång 26)

Många stenmurar har förstörts och stenen har återanvänts. Harry Martinson varnar för detta i Gräsen i Thule, där han skriver om "nyttans tand som är värre än tidens tand." 

Numera omfattas stenmurar av det generella biotopskyddet, vilket innebär att det är straffbart att förstöra eller ta bort stenmurar i jordbruksmark.

I Nässlorna blomma beskriver Harry Martinson sockenbarnet Martin som i dystra tankar lämnat Tollene gård och tyngs av minnet av att där ha dödat en kalv när han som bestraffning en söndag skulle hösta löv. Wilhelm hade sagt: förti kärvar löv och sen är du fri. Då hände det att han slog ihjäl en kalv som börjat äta av lövet och smutsade grovt i högen av löv. Gråtande övertäckte han kalven med löv och grävde ner den i jorden. Minnet förföljer honom när han är på väg till nästa gård, Norda.

[…]

Det var sent när han kom fram till Norda. De hade redan tänt lamporna och alla fönster på gaveln ut mot ljunglandet lyste rullgardinsröda.

I ”gatan” som mellan stengärdsgårdarna ledde upp till gården blev han stående vid ett hallonsnår. Han finglade loss några bär och åt. Å, de var goda. Gården avtecknade sig som en mörk bondefästning mot bakgrunden av de drivande månmolnen.

[…]

Martin sög sönder ännu några björnbär där han stillsamt satt i den dunkla månskymningen. Natten var obestämt ljum och vänlig. Han hade inte det minsta lust att gå upp till gården. Han kunde gott sitta litet och ”tänka” på ”livet” som ”går och går”. Så underligt, tänkte han och såg på en stjärna.

Nu kom några nyfikna kvigor och livkalvar fram och stirrade på honom över den breda stengärsgården. De gick ännu på nattbete för den ljumma höstens skull. Försänkt i drömmar och drunknad i molnstämningen upptäckte Martin kalvarna först efter en lång stund. Då var han mitt i en sång. Han avbröt den. Och tog ögonen från stjärnan.

På jorden hade skockat sig kalvar. O, Herre Gud! En! Två, tre, fyra stycken!! De stirrade på honom. – Jaaa, de stirrade på honom! Och där borta! – en till! Han drog andan och försökte fylla sina lungor med mod. I detsamma kände han en sömnighet men tvingade samman läpparna, rädd för att störa sitt samvetes stund med att gäspa – häda. Han lät gäspningen gå inåt, ned i bröstet, där den fick vänta; ty där borta vid gärsgården stod Kalven!! Den stod alldeles stilla. Den såg så underligt på honom. Oo!

Det hjortrongula månskenet speglades i ungdjurets ögon. Hela himlen var spökdrucken. Kalven stirrade som en katt. Oo!  […]

”TRANEMÅLA – gården och stenmurarna” var ett par program under Kulturveckan Nässelfrossa, då Ida Andersen berättade om stenmurars historia och presenterade sin bok "Stenminnen". Experten på stenmurar Sten Steinbach visade hur reparation av stenmurar kan göras. Han har medverkat i en bok från Blekinge museum ”Sten på sten – råd om kallmurar”. Också ordföranden i Sven Edvin Saljesällskapet Gustav Fredriksson medverkade i de mycket uppskattade programmen på Tranemåla gård.


FJÄRRAN SKOG

Hur stilla här i denna skog
där stigen glömmes mer och mer
hit har vi sneglat ofta nog
ur onda år, ur allt som sker.

Bland starren lösas alla band
och vinden spelar på sitt rö.
Grön mossa ler åt tidens tand
och glömskan bärgar tidens hö.

Här lurar ingen framtids vår
som varg i snåret på sitt rov
och allt förgånget myllas ner
i tidlöshetens vilda spår.

HARRY MARTINSON: ur GRÄSEN I THULE


Landskapet vet allt
genom sitt växlande vara
och genom sin vana vid allt
som ett landskap möter.
Det har vanor och vårar.
Mossorna läser långsamt in sig
i stenarnas ärrtecken,
år efter år.

HARRY MARTINSON: ur TUVOR


Mossan lever upp på sin sten
sväller alltmer och fyller
sin tidlösa kudde med regnet som nyss föll.
Den tar tillvara vad den hinner
i en vattenkanna av sten
djupt dold i dynan.
Vid torrtid vårar den upp sig när det så behövs
med hjälp av vattenklunkar
gömda i ett stenveck.

HARRY MARTINSON: ur LÄNGS EKOTS STIGAR

Boken "Stenminnen" av Ida Ansdersen (text) och Åsa Nyhlen (foto) är mycket värdefull att ha med vid läsning av Harry Martinson.

Just nu pågår en utställning på Elin Wägners Lilla Björka och i Skrivarstugan där visas Elin Wägners cykel med en förklarande text, som knyter an till stenmur:

”Upptäcktsresorna företogs tillsammans med Flory Gate, som hade bil men ibland for de fram på de småländska vägarna på denna tandemcykel. Grannar har berättat att Elin inte kunde cykla och alltid satt bak och behövde en stenmur för att stiga på och av!”


LANDSKAP

Skogen dröjer vid slättlandets rand
för att höra efter hur sädesfälten susar om somrarna.
De låter mildgulast och mjukast i juni
och mitt i åkern finns ett stenrös.
Sommaren hänger ut sin solluft därute
och fälten rör sig skönt och skimmergrant
åt alla håll för vindens ande.

HARRY MARTINSON: ur GRÄSEN I THULE

Från sidan solbelyst
blir gläntans mark ett guldgolv
och dess gräs en solfäll.
Mitt i denna skogens kammare
står urtidsblocket som ett stadigt skänkskåp
med nyckeln omvriden inifrån
och med mossa i låset.

HARRY MARTINSON: ur TUVOR

Nässelfrossa  - Nässlorna blomma

Rune Liljenrud