Bengt E. Anderson: Judith och John - breven från Kashgar

Bengt E. Anderson:
Judith och John – breven från Kashgar
En tragisk saga om krossat hopp

Bengt E. Anderson är journalist och fil dr. med en akademisk avhandling om Harry Martinson
”Att rannsaka en barndom. Harry Martinsons Nässlorna blomma: Tillkomst och tematik”.

Bengt E. Anderson svarar denna höst också för Harry Martinson-sällskapets årsbok 2011 ”Epistlarna till herrarna Bonnier - Om Harry Martinson och Moa Martinson och hanteringen av en kris på 1930-talet”.


Det är en mycket intressant bok som nyligen har kommit från tryckeriet, Kimpese bokförlag om Missionskyrkans Östturkestanmission med Bengt E. Anderson som författare.

Gösta Stenström, som gett ut Bengt E. Andersons Judith och John - breven från Kashgar
på bokförlaget Kimpese, presenterar boken:

~~~~~
Bengt E. Anderson, son till Östturkestanmissionärerna Judith och John Anderson, har, med hjälp av sina föräldrars korrespondens med släktingar, vänner och missionsledning i Sverige från åren 1921-1938 och utifrån egna barndomsminnen, gett en unik bild av muslimmission under några av 1900-tales mest dramatiska omvälvningar i Centralasien med inbördeskrig, där den uiguriska befolkningen revolterade mot det kinesiska styret och missionärerna drabbades av våldsamma antikristna stämningar, som hade sin grund i både uigurers och kinesers misstro mot utlänningar och att missionärerna uppfattades som ”religionstjuvar”.

1938 utvisades de tre sista svenska missionärerna från Östturkestan bland dem Bengts far John. Så gott som alla uiguriska och kinesiska män som tillhörde den kristna missionens församlingar avrättades. Kvinnor och barn deporterades och gick ett okänt öde till mötes.

Bengt lämnades 1938 som 11-åring på Missionärsbarnens hem Drott på Lidingö i samband med att föräldrarna tillsammans med övriga missionärer från Östturkestan startade ett nytt missionsarbete i Indien.

Emellertid reflekterar Bengt inte över mis-sionärsbarnets lott utan försöker i stället förstå vad som drev föräldrarna att arbeta som muslimmissionärer i Östturkestan. ”Nåden att få tjäna”, var det, enligt hans far.
~~~~~

Bengt E. Anderson:
Judith och John – breven från Kashgar
En tragisk saga om krossat hopp
288 sidor. Rikt illustrerad.

ISSN 1101-6701
ISBN 978-91-979539-0-0

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-158484


Bengt E. Anderson har ett medryckande språk, som gör också hans höglärda doktorsavhandling om Nobelpristagaren i litteratur 1974, Harry Martinson lättillgänglig.

Boken "Judith och John – breven från Kashgar" är intresseväckande och omskakande, med fakta och ögonblicksbilder från engagerat arbete för att hjälpa medmänniskor genom evangelisation, skola och sjukvård i Centralasien, under händelserika och omvälvande år 1921-1938 med politiska, religiösa och etniska konflikter.

Människor med stark integritet och helhjärtat ansvarstagande för att se uppgifter i relation till omgivning och omständigheter, liksom de samhällsskeenden som skildras i boken, kan inte lämna någon läsare oberörd. Ögonblicksbilder ur långa och detaljrika brev med glädje och krossat hopp, som Bengts föräldrar Judith och John skrivit och de lägesskildringar som Bengt ger, är oförglömliga. Naturbeskrivningarna i boken är betagande och gjorda med ett språk som påminner om Harry Martinsons.

Detta är en mycket angelägen bok, som inte endast är historiskt intressant utan också aktualiserar viktiga frågeställningar, som berör vår egen tid och nutidsmänniskors existentiella situation.

Bengt E. Anderson har rik livserfarenhet. Under 15 år har han tjänstgjort i London för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han har varit frilansmedarbetare i Sveriges Radios nyhetsprogram och gjort regelbundna produktioner för Obs Kulturkvarten. Han har varit redaktionschef för Idun och chef för Radio Kronoberg.

Bengt E. Anderson:
Judith och John – breven från Kashgar
En tragisk saga om krossat hopp
~ kan beställas från Kimpese bokförlag,
Karlslundsgatan 10,
521 30 Falköping
e-post: kimpese.bokforlag@tele2.se

Judith och John – breven från Kashgar
aktualiserar för mig Harry Martinsons dikt

DEN LILLA ÖN

Det fanns en liten ö i varje sekel,
en ö av tid med oförgänglig glöd.
Omkring den fanns en ocean av nöd,
av krig och förödmjukelse, förtryck och död.

Och ändå var den ön vår enda räddning.
På den satt före döden Sokrates,
på den satt i ett annat hav en Budda
och på en tredje vid ett kors satt Kristus.

Den lilla ön blev aldrig mycket större.
Det sannas värld har alltid suttit trängt.
Var finns den lilla ön i dag i världen.
Det vet om tusen år de som då leva
om de om tusen år nått lika långt.

HARRY MARTINSON: Vagnen


I tacksamhet

Rune Liljenrud

Nobelprisets glädje till Tomas Tranströmer ~ Lyckan lyste!

DAGENS NYHETER med Anders Wiklunds foto Lyckan lyste, sprider ljus i decembermörkret!

Ett par rader ur ett brev, som berör våra goda Nobelpristagare i litteratur år 1974, Harry Martinson och Eyvind Johnson, riktas nu till Tomas Tranströmer

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”

Harry Martinson skriver till Eyvind Johnson ~ Ösmo den 12 mars 1931:

"Du äger stilskärpa mer än de flesta jag läst. Därför är skrivna ord av dig något av det som hjälper mig leva."

SVENSKA DAGBLADET
Foto: Henrik Montgomery / Scanpix
hyllar Tomas Tranströmer med rubriken
Älskad poet prisad

GRATIAS TIBI AGO

Rune Liljenrud

Harry Martinson i brev av Tomas Tranströmer ~ och av Robert Bly

"När ständige sekreteraren Peter Englund öppnade sin magiska dörr i Stockholms Börshus och berättade att Tomas Tranströmer tilldelats årets Nobelpris i Litteratur, ja, då bröt jublet loss. I Sverige och runtom i världen!"

Så inleder Stefan Edman sin krönika i tidningen MÅL & MEDEL, under rubriken "Poesin ger livet en djupare klang". I dag, Nobeldagen 2011 mottager Tomas Tranströmer Nobelpriset och vi får på olika sätt dela glädjen med honom och hans hustru Monica, som är hans goda stöd.

När jag besökte mitt bibliotek samma dags afton som Nobelpriset tillkännagivits, blev jag förvånad över att några diktsamlingar av Tomas Tranströmer fanns kvar där, ännu outlånade. Bibliotekarien tolkade säkert situationen helt rätt: "Tomas Tranströmer har nog redan de flesta där hemma". Glädjande nog är det så. Han är läst, beundrad och älskad.

Tomas Tranströmers författarskap finns med i de mest olika sammanhang, till eftertanke och uppbyggande glädje. Jag har efter Tomas Tranströmers Nobelpris hunnit möta hans lyrik vid Adventsfest och Julbord och i Frimurarloge, gemensam för svenska och tyska gäster. Motiveringen till Tomas Tranströmers nobelpris i litteratur är mycket välformulerad:

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”

Det har hänt något.
Månen lyste upp rummet.
Gud visste om det.

TOMAS TRANSTRÖMER: Den stora gåtan

~

„weil er uns in komprimierten, erhellenden Bildern neue Wege zum Wirklichen weist“

Vom Dunkel getragen.
Ich begegnete einem großen Schatten
in einem Paar Augen.

TOMAS TRANSTRÖMER: Das große Rätsel


Tomas Tranströmers brev ger fördjupad insikt i hans författarskap. Torbjörn Schmidt, som 1982-1993 var redaktör för tidskriften Lyrikvännen och FIB:s Lyrikklubbs bokserie med svensk och utländsk poesi, har sammanställt "AIR MAIL", som innehåller BREV 1964-1990 mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly.

Det är intressant att i dessa två hundra brev som finns i "AIR MAIL", läsa om de båda författarnas intresse för Harry Martinson och hans diktning, liksom för många andra poeter som aktualiseras genom breven. Titelsidans teckning: Monica Tranströmer.



I ett brev, daterat 28 jan. 73 från Robert Bly till Tomas Tranströmer, ber Robert Bly om hjälp med att tolka en dikt av Harry Martinson, för att kunna översätta den. Brevet är ett bra - och roligt - exempel på det vänskapliga och givande utbyte som finns i brevväxlingen mellan de båda diktarna.

Käre Tomas,

jag begriper inte en Martinsondikt i Nomad som heter "Nära havet". "På måfå" tycks vara 'en vild gissning' men vad har det att göra med björkskogar som skjuter ut sina gröna tungor - eller uddar... eller fingrar (eller bröstvårtor, nej!) i den tysta mossen där det ligger en ängslada - som är torkad och har frusen nöd i sitt trä - vad befinner vi oss på för planet?
Och i skuggan under några aspar ligger en gammaldags hästdragen räfsa med hjulet drunknat i gräs och biter med sina långa vilda tänder i en grästuva där en vit claspis (som min ordbok skyggar för) blommar.
Det visar sig att Martinson har sett en fiskmås komma in från havet och sätta sig på räfsans sits... (det var en fin syn) och sedan visar det sig att bilden på något sätt ledde honom in i det undermedvetna där han fick syn på någon slags tavla... som har kommit till slumpvis... vilken tavla? Hjälp!!! Den måste vara en del av svenskarnas undermedvetna, den där tavlan, inte en del av det kollektivt undermedvetna, norrmän saknar den...

Tillgivne
Robert


Nära havet

Liksom på ett oändligt måfå
har björkskogen här skjutit sina gröna uddar i
den tysta mossan
där en ängslada ligger - skev av vind och torka,
med en frusen nöd i sitt trä.

I asparnas gemensamhetsskugga
står en hästräfsa nedsjunken
med hjulen drunknade i gräs
och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
blommar en vit claspis.

Jag har sett en fiskmås komma in från havet
och sätta sig på räfsans sits.
Och med denna bild har jag drömt
det slumpvisa skeendets tavla.

Harry Martinson: Ur Nomad, 1931


I en blogg här på Harry Martinson-sällskapets hemsida - "Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik" - den 23 juni 2011, behandlas dikten "Nära havet" och där finns också Harry Martinsons förklaring till "vit claspis".

Tomas Tranströmers dag, i dag!
~ Nobeldagen 10 december 2011

Rune Liljenrud

Om granar och ekar

I Göteborgs-Posten den 30 november skriver Lisa Ahlqvist om granar och andra träd. Du hittar hennes krönika här:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.787307-lisa-ahlqvist-en-julgran-full-av-minnen

Ahlqvist nämner Harry Martinsons beskrivning av oss som ”ett granskogsfolk” och Ivar Lo-Johanssons skildringar av eken.
Visst var Harry Martinson fascinerad av granskogen,"svordomsupptagande, vinterhärdad" - eller i försommartid då den fylls av "guldgröna årsskott" och lyser "gladare än lövskogarna". Det är lätt att hitta martinsondikter med anknytning till granen, men dessutom finns i hans naturessäer några oförglömliga skildringar av bl. a. granar i blåst där han i detalj beskriver vad som händer inne i trädet när stormen kastar sig över det: "... den bugande rörelsen kryper, sprider sig inom trädet och fördelas, årsringarna som likt långa rör ligga innanpå och utanpå varandra inne i cylindern fjädra sig som spiralringar och sträckningen uppåt och nedåt är ett fullständigt underverk av elastiskt och mekaniskt fördelad rörelse."
Om eken, Blekinges landskapsträd, har Martinson inte skrivit så mycket, men i diktsamlingen Vagnen finns dikten "Ekens minne" där det uråldriga trädet minns "den vackra på stigen" – långt ifrån Ivar Lo-Johanssons syn på eken som "jordens utsugare":
Min krona susar om henne.
I sju sekler har jag känt henne nu.
Det är ändå som i våras.
Men det är ändå till granen Harry Martinson så ofta återvänder i sin naturdiktning. Han lämnar gärna det exklusivt poetiskt högstämda för vardagsnära bilder av sådant som "behöver beskrivas för att vi ska se det". Som Stefan Edman har uttryckt det: "träffsäkra iakttagelser av den alldeles 'vanliga' naturen runt omkring oss." I diktsamlingen Tuvor som just kommit i nyutgåva finns många exempel på detta.

Åke Widfeldt

STJÄRNHIMLENS EVIGA MYSTERIUM

STJÄRNHIMLENS EVIGA MYSTERIUM
OCH DEN CELESTA MEKANIKENS UNDER
ÄR LAG MEN INTE EVANGELIUM
BARMHÄRTIGHETEN GROR PÅ LIVETS GRUNDER



Bilder ovan (ej utvisande storlek) på en Harry Martinson-medalj, som finns på Författarmuséet i Jämshög. Medaljen är ur serien "Svenska författare" och konstnären är Ernst Nordin. Texten på ena sidan är från Sång 102 i Harry Martinsons ANIARA. Varmt tack till Bengt Bejmar, som förmedlat bilderna från Författarmuséet!





Med Harry Martinson-medaljens text ur ANIARA vill jag här förmedla en hälsning inför de de många stjärnornas tilltal nu i Advent.

En text ur Harry Martinsons TUVOR, som i år kommit i nyutgåva med inledande förord av Stefan Edman, tolkar ytterligare stjärnornas budskap:

Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.

Rune Liljenrud

Augusstprisvinnaren år 2011 Tomas Bannerhed gratuleras!

Harry Martinson och år 2011 Augustprisnominerade Tomas Bannerhed med "Korparna"

Författaren och litteraturvetaren Staffan Bergsten skriver i sitt översiktsverk Den svenska poesins historia (2007) om fyra linjer i Harry Martinsons lyrik:

”En kan beskrivas som ett i Linnés anda kärleksfullt registrerande av minsta ört, en annan utgör landskapet som bild för själstillstånd och stämningslägen. En tredje linje, med upprinnelse i det tidiga 1800-talets romantik, syftar bortom det levande och växandes sinnligt förnimbara färger, former och dofter, ner till naturens metafysiska grund. Den fjärdes anor går tillbaka till klassisk lärodikt och gammal psalm […] Hos Martinson löper dessa linjer samman, och högst når han i samlingen Passad (1945).” Som exempel på dessa huvudlinjer i Harry Martinsons lyrik nämner Staffan Bergsten fyra dikter ur Passad, ”Duvkullorna”, ”Barndomslandskap”, ”Kväll i inlandet” och ”Li Kan talar under trädet”.

Augustprisnominerade Tomas Bannerhed träder med sin roman Korparna (2011) in i denna författartradition och de fyra huvudlinjer, som Harry Martinson har i sin lyrik, går att finna i Tomas Bannerheds debutroman. Han har ett prosalyriskt språk med stora psykologiska insikter och detaljrikt målande naturskildringar, såsom ”Masken: den underjordiske bonden som aldrig får sova”, ”asparna flimrade som sillstim”, ”vintergatans stjärnrök tvärs över himlen” och ”köldrök”.

Ett avnupet asplöv får utgöra symbol för romanens huvudperson Klas och dennes svåra kamp emellan traditionens makt, symboliserad av flera generationers slåttermosse, och framtidsdrömmarna om att göra något annat än fortsätta i generationers fattiga slit. Över hans val vakar något av ett Odens öga, som kunde se allt som hänt och allt som ska hända. Korparnas symbolspråk är påtagligt och religiositetens påverkan i hemmet får en blixtbelysning när man sätter sig till bords: ”Mamma slöt ögonen och tackade Gud för maten hon själv hade lagat: ett knappt hörbart mummel ner i klänningsknät.” Vid matbordet hörs fars malande oro för vädret, uteblivet regn, atomkraft och neutronbomber medan radion spelar ”Gråt inga tårar” med Thorleifs. ”Nu äter vi, sa mamma, innan maten kallnar. Människan spår och Gud rår.”

”Jag nöp av ett löv från Blixtaspen och blev sittande med det i min löjliga flickhand. Jämförde de båda lövhalvorna med varandra, studerade det långa tillplattade skaftet, nervernas oändligt fina förgreningar, bladskivans oregelbundna fält som påminde om flygfoton av risodlingar i fjärran länder. Det färska lövet med de självlysande gröna nervtrådarna, tunna och sköra som kapillärarna i ett ögonlock. Den gula missbildningsfläcken vid skaftet, de rundade uddarna och de grunda vikarna som löpte längs hela kanten. Jag lutade mig fram och luktade på det, la det på tungan och förde in det i munnen som en oblat. Aspen och jag, tänkte jag. Vi som darrar för minsta lilla. Homo tremula. Det är jag. […]

Jag gjorde ett K med lillfingernageln, la lövet på vattnet och lät det flyta med – ut till diket som farfar och far hade grävt, ner till Kanalen och bort mot Madsjön, genom smalrännan i vassen och tvärs över den avlånga fågelsjön, under valvbrons hundraåriga eko och in i ån på andra sidan, förbi svedjelanden och skogsbetena, slåttermaderna och myrodlingarna, genom mörkerskogar, utägor och sumpgölar och ända ner till kusten, ut på det väldiga havet som man inte visste något om. Mil efter mil över glidande svarta strömmar på den stora vattenvägen som aldrig tar slut – ”

Läraren som hade Klas i skolan, hade aldrig haft någon så begåvad elev, och samma sak sades om pappan. Att Klas är begåvad framgår utav hur lätt han lär sig utantill från Stäppvargen av Herman Hesse. Detta gör han för att imponera på flickvännen Veronikas far, som läser Hesse. När Klas är på väg till ett möte med Veronika har han lärt sig utantill ur Stäppvargen, ifall hennes far skulle vara på det humöret: ”Han kände sig som en absolut avskild individ – än som ett original eller en patologisk enstöring, än som en abnormt välutrustad, genialt anlagd person, höjd långt över genomsnittstillvarons futtiga normer.”

Tomas Bannerheds roman Korparna har flera djupskikt i registrerandet av naturen och landskapet som bild för själstillstånd och stämningslägen ända ner till naturens metafysiska grund. Som en klassisk lärodikt bjuder romanen - där texten ”håller öppet” - läsaren att vara medskapare. När Klas söker att få möta kärleken, så är det en kall vinterbild som ger honom hopp om ”något som skulle finnas för evigt”.

”Det var vitt överallt, vitt och gnistrande kallt så att man fick klister i näsan bara man andades. Kölden nöp i kinderna. Trädstammarna och stängselpålarna var ludna av frost. Till och med de rostiga taggtrådarna glittrade i vitt, och grässtråna och fröställningarna som stack upp ur snön. Granarna hade fått på sig vinterpälsen och stod orörliga som vaktposter längs vägen.
Det kändes som om jag var en del av ett historiskt ögonblick, att jag genom att cykla här i denna stund fick vara med om något som skulle finnas för evigt, att mina hjulspår ristades in i en ofantlig bok och min andedräkt innehöll meddelanden till en annan värld.
Himlen var isblå och oändligt stilla, rökpelarna stod raka som piprensare ur skorstenarna och i fönstren tindrade de sjuarmade ljusstakarna. Över åkrarna slingrade sig harslagen som hemliga nattstigar till aspdungar och höstråg. ”

Stämningen i denna vinterbild av Tomas Bannerhed för osökt tankarna till Harry Martinsons ord:

En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.

Denna Harry Martinsons psalm publicerades i Storkyrkobladet 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna i 1986 års Sv. Psalmbok, nr 202 med musik av Erland von Koch.


Tomas Bannerhed ~ Augustprisnominerad


Rune Liljenrud