NORRSKEN ~ Fotograf :
Ben Campbell
Utdrag ur roman nr 1:
Första advent är det -32 grader kallt, men i korsun sprakar det i kaminen, petromaxen väser, och fänrik Kummel ser ljust på tillvaron. Innan julpaketen börjar välla in behöver han bara: sötningstabletter, en limpa, smör. Men tillägger innan brevet är klart att det han allra främst lider brist på är god och närande mat. De är sysselsatta med att fälla unggranar att ha som stöttor i löpgravarna, ett arbete som man inte klarar på svältkost. Göran skulle personligen vara beredd att betala 500 mk för en tallrik fisklåda. Går det att sända fisklåda eller annan mat i paket?
Precis som när han var liten är det långt till jul. Det här året får han inte vara med vid matsalsbordet och delta i julsångerna, höra pappa staka sig på julevangeliet eller dela ut julklapparna och knappt kunna bärga sig tills han får slita upp sina egna.
Julpaketen kommer lyckligtvis till Fjärrkarelen i så god tid att man inte behöver oroa sig för att bli utan, nästan innan han blivit klar med julbreven till alla flickor han känner.
[...]
Det har varit fridfullt ända fram till jul, men på själva julaftonsdagen får man se på fan. Det är ännu mörkt, blek nymåne, dödsstilla, riktigt spökväder. Och så knall och brak och en illande röd gryning bolmande i nordost. Det är Lotinapelto som brinner, hela rasket på en gång. Finska artilleriet brassar på för fulla klutar, de grova eldrören spyr ut flammor av flera meters längd, och tjutande, ylande och suckande skickas Finlands julklappar iväg mot arvfienden. Fridfull jul!
[...]
Tre dagar före jul väntar gubbarna fortfarande medan Frej ordnar med slakt av julgrisen, med julbastu och jultraktering och öppnar vissa av sina julpaket i lönn, främst de som innehåller böcker. Bra lektyr: Hem vill jag åter rida och Så blankt havet ligger. På julafton ska hela sektionen ha julfest på Förstamajklubben och efter det är befälet bjudet på mat hos kompanichefen. Först därefter kan Frej ta itu med firandet i sin egen pluton, i korsun som de döpt till Vaara ohi.
I snöfallet över Svir, under alla julförberedelser, är det lätt att glömma ryssen, som nog kunde hitta en och annan blotta i det finska försvaret. Men det är julfrid också hos grannen, och det är faktiskt finnarna som skickar iväg några tunga paket på julaftonsdagen för att påminna om sin existens. Men sedan är det fest i timmerkojan. Efter allvarstyngd måltid i sektionen med potatislåda, makaronilåda, ärtstuvning, skinka, risgrynsgröt och saftsoppa hos kompanichefen vidtar julen i korsun som följer:
Egen julgris, massor av paket. Nio stycken enbart till fänriken, som är glad som ett barn nu när föräldrarna inte iakttar honom och hoppas att han inte ska visa sig otacksam och vanartig. Det stiger ett prassel som en storm i korsun när kärleksfullt inslagna paket rivs upp och julgotter och läckerheter av alla slag bjuds runt. Radion sjunger julsånger, och när den tystnar sjunger plutonen själv. I sin underjord sjunger de som skrovliga änglar om tomtar och grisar och herdar och vise män och Jesusbarnet, och när det har varit tyst en stund plockar fänriken under prassel och harklingar fram en juldikt som han har skrivit i lönn. När gubbarna var som mest övertygade om sin snara hemfärd skrev de en rimkrönika i vilken varje man hedrades med en vers. Fänriken själv fick ett vackrare omdöme än han hade väntat sig, och nu vill han, som kommer från det prosaiska sydlandet, inte vara sämre. Han har rimmat med dödsförakt och avslutar under allmänt jubel:
Detta skrevs av fänrik Kummel,
som om dikt ej har ett hummel.
Klockan två på natten går de till kojs, och klockan sju stiger en av de mera allvarstyngda upp och tänder ljusen i granen och lyssnar på julottan i radion.
Mycket nyheter finns det att läsa i alla julbrev och tidningar, också dödsannonser och krigsrapporter från Europa. Då framstår deras egen Syvärifront som ett av världens få fredliga hörn. Men det kan man inte säga så att gubbarna hör, för efter helgen ljuder deras jämmer med förnyad kraft. Lite orkar de ändå intressera sig för Frejs nyframkallade fotografier: bron som de beskyddar, det sönderbombade tornet och i förgrunden stenpelarna där plutonen har sina ärtbössor, osynlig i åbrinken korsun Vaara ohi. Det ser annorlunda ut på kort, håller alla med om. Inte riktigt verkligt, svårt att föreställa sig att man faktiskt är här.
Till nyår kommer det massor av snö. Det är lugnt i trakten, fast tidningarna enligt det oroliga föräldraskapet har rapporterat om anfall över den tillfrusna Svir. "Gäller åtminstone inte oss", skriver han lugnande. Och tänker för sig själv att det är nästan som på fotot, i all denna snö, inte verkligt, inte här.
Allt drunknar i snön. Frej skidar omkring och låtsas att han ser efter hare, fast det är nästan omöjligt att komma inom skotthåll utan hund. Men det ser ut som om man var aktiv och drivande samtidigt som man får vara ensam och tyst. Hem skriver han att kriget ser ut att vara slut för i vinter. Något nyårsfirande blev det inte, berättar han. Det gångna året var ingenting att fira, och om 1942 vet man ingenting.
NORRSKEN ~ Fotograf : Ben Campbell
~ ~ ~ ~ ~
Utdrag ur roman nr 2:
ETT FRUKTANSVÄRT VÄDER på julaftonen. Fortsätter det så här kommer det inte en själ till julottan. Det är inte direkt menföre, för isarna har ännu inte lagt sig, bara gjort smärre försök i vikarna. Där ligger is och snö i bräm längs stränderna medan havet svallar fritt. Nu full storm, pipande tjutande blåst och mörkt som i en kolkällare redan klockan tre på eftermiddagen. Det regnar som om havet inte bara låg runt Örarna utan också ovanför dem och vräkte sitt vatten över dem i stora svallvågor. I de värsta byarna är fyrlyktan osynlig, hela världen ligger dränkt under de skoningslösa sjöarna.
"För alla dem som segla på haven", ber prästen. "Håll också prästgården flytande", tillägger han mera på skämt. För regnvattnet pressar sig in där fönsterbågarna är som sämst, skummet från vågtopparna kastas som snö mot glaset. Vinden ylar genom huset och kör ner röken i skorstenen. Öppna dörrar slår igen, virket i väggarna knakar, trasmattorna ormar sig på golvet. Det går inte att ta in julbönen på radion, som bara innehåller knaster och rop på ryska och finska.
Pastorn förstår bättre än i fjol varför man inte håller julbön på Örarna. Det är mycket nog att församlingen tar sig till julottan den här tiden på året. Tidigare när vädret var vackert, tänkte han att de kunde hålla en privat julbön i kyrkan, bara de fyra, men nu har han tappat lusten. Det är illa nog att Mona måste ta sig till fähuset i stormen. Ingen vet riktigt hur mycket man vågar elda i kakelugnarna, och köksspisen spyr ut rök och gnistor genom spisringarna i de värsta byarna, så någon, han, måste gå både barn- och brandvakt. Han tänder stormlyktan, kontrollerar att den är full av lysolja. Mona paltar på sig, de skojar om att hon inte ska tappa bort sig på prärien. "Ta sikte på ljuset i fönstret!" ropar prästen till avsked när dörren slår igen.
[...]
Alla påklädda till tänderna, Lillus i sin sovpåse med mössa på huvudet, Sanna i ylle från huvudet till fotabjället, föräldrarna i allt vad de har av ylleplagg, pappa med öronlappar över de känsliga öronen, mamma med stor ylleduk om huvudet, alla med varma sockor i lager på fötterna, hela familjen en lovsång till det finska lantrasfåret. Brrr! Och ändå är det inte ens köldgrader!
Men nu är det julafton, och nu kommer julmaten på bordet, lutfisk och vitsås och potatis och julskinka direkt ur ugnen med ärtstuvning och morötter, jultårtor med kaffe till efterrätt. Julljusen fladdrar och stearinet droppar på jullöparen, Sanna är utmattad av förväntan och gnäller och kinkar, Lillus illtjuter av sympati. Som förälder kan man tappa lusten, men man gör en kraftansträngning och grupperar sig kring kakelugnen i salen, tänder under skarp uppsikt ljusen i julenen men är tvungen att släcka dem igen till Sannas stora besvikelse, annars sätter luftdraget eld på hela härligheten.
I den rysliga stormen kan man inte höra om julgubben kommit, men pappa ger sig ut i farstun för att se efter, väktaren har nämligen berättat att på Örarna är tomten blyg av sig och vågar sig inte in utan lämnar julklapparna i farstun. Sanna fruktar att han inte kan komma eftersom det blåser så hemskt, men pappa har hört att han kom redan två dagar före jul med Post-Anton, så det lönar sig att se efter. Och vackert väder, det visar sig att tomten har smitit in och lagt en hel hög julklappar i vedkorgen!
Åh. Men först bör vi besinna varför vi får julklappar denna afton. Jo, för att Jesusbarnet föddes just i kväll. Det är till åminnelse av hans födelsedag som vi får ta emot våra egna presenter. Därför läser vi julevangeliet i alla hem i kristenheten denna kväll. Nu slår pappa upp bibeln och läser en lång berättelse, och fast Sanna älskar berättelser så tappar hon lusten. Hon skruvar sig och åker fram och tillbaka på stolen och river sig på de kliande yllestrumporna och brister till sist i gråt. Inte precis hur föräldrarna har tänkt sig denna jul, inte ett sådant pip och liv, och inte den nervositet som de alla nu känner på grund av stormen och elden som lätt kommer lös en natt som denna. Men jul ska det firas, och pappa slår igen bibeln och tar Sanna i famnen och mamma bär in julklappskorgen. Rött lack och snören, synd att bryta upp så vackra paket! För det första finns det böcker, mest till pappa men också till mamma och tre sagoböcker till Sanna! Dessutom sockor och vantar och en tomte till Sanna och en julängel till Lillus, som hon genast stuvar i gapet som en kannibal. Och ännu mera: julgrisar i marsipan och en ask med hemlagad knäck till alla. I en skål på bordet ligger alla julkort som Post-Anton har hämtat med sig och jultidningar som man kan läsa i helgerna. Det är överväldigande, och Sanna får ont i magen innan hon
fått en enda bit knäck och kräks på mattan. Sanna! Oj oj, som om det inte var
nog med all julstädning, nu är det färdigt igen! Gråt inte Sanna, pappa vet att
du har känslig mage och att du inte kräks med flit.
Puh! När man äntligen har flickorna i säng och kunde ha lite
frid på tu man hand har man ingen ro. De gör sina rundor och kontrollerar
kakelugnarna och köksspisen, som de nu låter kallna, och Petter säger att om
man hade en lite yvigare fantasi kunde man gott föreställa sig att man hörde
skeppsbrutnas nödrop i alla de ljudeffekter som stormen producerar. Han vankar
från fönster till fönster och skrattar lite åt sig själv: "Snart är jag
precis som pappa när det blåser, nervös och oredig. Förresten tror jag inte att
de har lagt sig än. Ska jag ringa och tacka för julklapparna, så är det
gjort?"
Utdrag ur roman nr 2:
[...]
Nu i början av februari blev det en ordentlig köldknäpp, och det finns hopp om att det äntligen ska bli skapliga isar. Och i samband med väderomslaget flammar ett plötsligt norrsken.
Det är det första norrskenet Petter har sett i sitt liv. Hushållet är sedan länge i säng, han blåser ut lampan i kansliet, kan knappt hålla ögonen öppna. Men han märker ändå att det är något konstigt med ljuset där ute, det flammar så att han ett ögonblick tror att elden är lös. Men det är mera grönt, och när han tittar ut ser han att hela himlen böljar. Väldiga sjok av grönaktigt ljus virvlar omkring på himlen. Norrsken - det är verkligen norrsken här på Örarna! Han störtar in i sängkammaren, Mona sover, flickorna sover. Rummet är mörkt, men norrskenet flödar på rullgardinen. "Mona!" säger han. "Vakna! Det här måste du se."
Hon vaknar med ett ryck och sätter sig käpprätt upp. "Vad är det?"
"Norrsken. Det är otroligt. Klä på dig så går vi ut på trappan och tittar."
"Syns det inte lika bra genom fönstret?"
"Jo. Men det är nånting helt annat när du är ute."
"Fönstret räcker bra för mig. Stanna inte ute för länge och bli kall."
Sällan hinner de dela varandras upplevelser, och nu när det är möjligt vill hon inte. I stället väcker han Sanna, lyfter upp henne i täcket fast Mona uppbragt väser: "Låt för allt i världen flickorna sova! Vad är norrsken för dem? Ingenting!"
Men Sanna har vaknat i hans famn. "Pappa!" säger hon och vet genast var hon är. "Vill du komma ut och titta på norrskenet med mig?" frågar han. "Det är ett fantastiskt himlafenomen som de flesta människor aldrig får se. Kom, vännen." Han lindar täcket om henne och bär henne som ett barn, stora flickan. "Vi låter Lillus sova", säger han. "Hon är för liten för att förstå vad hon ser."
Trots mammas protester i bakgrunden går de ut på trappan, stänger dörren bakom sig för att inte släppa ut värmen och blir stående tysta. Hela världen flammar i grönt och vitt. "Det är ett slags optiskt fenomen som har att göra med temperaturförhållanden, fukt i luften, ett återkastat ljussken, såna saker", säger han. "Jag kan inte förklara så noga, först måste jag ta reda på, men det viktiga är att vi ser på det och alltid kommer ihåg hur det ser ut. Det är ett av naturens under."
"Jo", säger Sanna. Om hon inte satt på pappas arm skulle hon vara rädd. Ljuset som vältrar sig där uppe når inte marken, som är kolsvart. Det lyser inte upp någonting av jorden, det är bara himlen som flammar och flackar, ett väldigt, kallt lågande sken. Mera än hur det ser ut upplever hon pappa. Värmen i hans entusiastiska kropp, som vibrerar när han talar, känslan av att vara hopkurad så nära. Den kalla luften på ryggsidan, hans varma bringa mot framsidan, kinden mot hans. Att de är ute på tu man hand, utan mamma och Lillus. Bara hon, hans förtrogna och assistent i hans norrskensforskning.
[...]
 |
Fotograf : Ben Campbell
Bilden lämnad av Cathrine Anderback, Slussfors
Varmt tack för bilden av norrsken
Sänd Ditt svar till runeliljenrud@hotmail.com
Första rätt svar belönas med en av författarens böcker
God helgläsning!
Rune Liljenrud
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar