"En kvinna ifrån Gond som nu är änka sågs ofta med sin man i utsiktsrummet." ANIARA Sång 63

 

63

 

En kvinna ifrån Gond som nu är änka

sågs ofta med sin man i utsiktsrummet.

De satt där flera år med sina knyten

tillfreds som om de väntade på landning.

Och fastän många såg med ironi

- alltmera rymdlik kall - på detta par,

behöll de två sin rörande förväntan

och sågo lugnat hän mot Lyrans land.

 

I deras fromma hjärnor rörde sig

en doft av timjan från en äng de känt

och brödet som hon hade bakat i den ugn

de tvingats lämna i det landet Gond.

 

Hur många gånger som de läst

i Himmelens prospekt, tätt tryckta till varann,

vet ingen dödlig här i rymdens år

som kallt förflyta utan andra spår

än att de båda grånade till slut

och hon blev ensam, satt där ensam kvar

i tysta tankar över flydda dar

då mannen ännu levde som förut

i landet Gond till Sista paret ut

förkunnades av tjutande siren

och flykten begynte över stock och sten.

 

På Goldons startfält tryckta till varann

tog de ett tungt farväl av Doris dal,

och lade sedan med en avskedsbön

sitt emigrantproblem i ödets hand.

 

Jag observerade i flera år

hur änkan satt där ensam, tyst och böjd,

allt medan vi som ifrån denna höjd

med sinnrik ledning skötte Ödets hand

alltmer förtvivlade om Löftets land.

 

Efter Bok- och biblioteksmässa i Göteborg finner jag i en butik en antikvarisk ANIARA, sliten och väl läst. I boken finns en dedikation, från en kvinna till en man.

Aniaras Sång 63 om det fromma paret konkretiseras.

Budskapet har kvinnan sytt med myrgångsstygn,

till ett vackert bokmärke, som ligger kvar i boken. Den handbroderade  boktiteln ANIARA har exakt bokomslagets färg. Allt är så omsorgsfullt vackert.

 

Harry Martinsons Sång 63 i ANIARA förmedlar tillförsikt och hopp.

Rune Liljenrud