"Ett tåg som åldrades medan det gick mot säker slutstation . . ."

(Bilden ur Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie 2)

Låg vaken en natt. Då hördes ett skri

från allt som döden förstörde.

Hörde du tåget som gick förbi?

Jag hörde.
Ett tåg som åldrades medan det gick

mot säker slutstation.

Man hörde det vissla allt längre bort

med alltmer döende ton.

Det dog av avstånd, dog av tid
det slöks av fjärran gap.
Till slut var det bortom egenart
och vana och egenskap.
Man mindes visslan i flera år,
dess ljud drogs förtunnat ut
sen hörde man bara de som hört
att tiden tagit slut.

HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar

I Månadens Martinson för september 2014 anknyter Disa Lundgren till fyra texter av Harry Martinson, Augusti 1914 (Ur Dikter om ljus och mörker), Krigsmålad konvoj (Ur Nomad), Klockbojen (Ur 5 unga) samt Skändad död (Ur Vagnen). I den sistnämnda möter starkast Harry Martinsons avsky över krigets brutalitet och det förakt och den likgiltighet det skapar för mänskliga ideal och för människors liv och död.

Disa Lundgren känner väl Harry Martinsons diktning liksom också Gustaf Hellströms journalistik och författarskap och detta är grund för Månadens Martinson nu i september 2014, 100 år efter första världskrigets utbrott. Harry Martinsons dikt Augusti 1914 utgår ifrån skottet i Sarajevo, som blev gnistan till första världskrigets brand och Gustaf Hellström är journalisten, som ända ner i skyttegravarna följde krigets elände och journalistiskt rapporterade genom starka artiklar i Dagens Nyheter.

(Bilden ur Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie 2)

En del av Gustaf Hellströms rapportering finns nu i bokform, med kommentarer av bokens redaktörer Lennart Leopold och Sigurd Rothstein. Boken kommer att presenteras på Bokfestivalen i Kristianstad 4-6 september och vid Bokmässan i Göteborg 27 september. 

Se omslaget och läs baksidestexten

(Klicka på den röda textraden ovan!) 

Gustaf Hellström skriver om första världskriget "Ingenting är som man tänkt", för Dagens Nyheter 23.8.1914:

"Och nu är den över oss, världsbranden, så oerhört, så ofattligt snabbt!

Hur skall jag kunna beskriva de tusentals intryck som de senaste dagarna trängt sig på en, ända från den lördagseftermiddag då trumpetstötarna och kyrkklockor kallade man ur huset och förkunnade allmän mobilisering!
[...]

Det är visserligen sant: man ser överallt kvinnor med förgråtna ögon, kvinnor som skiljas från sina käraste, från sina försörjare. Men männen ... Överallt lugn, absolut lugn. De vandra på väg till stationerna, där pustande lokomotiv och långa rader av godsfinkor vänta, som om de vandrade till sitt arbete ... lite allvarligare, därför att det nu ej gäller endast brödet för dagen, att säkerställa egen och familjens existens, utan landets, rasens [folkets].

Jag gjorde en automobiltur utåt landsbygden i lördags just som mobiliseringen blivit förklarad. Jag såg denna brännande heta helgdagsafton män kallas från arbetet ute på fälten. De lämnade spade och hacka och lie och skördemaskin vid kallelsen som om kyrkklockorna i byn ringt helgmål och inte världskrig. Och en timme efteråt såg man dem vandra i väg till samlings-platsen med en liten lärftpåse på ryggen, medan de kastat ett sista: mod, min flicka, till hustrun, som gråtande följt ett stycke efter ..."

Vid järnvägsstationerna utspelas under mobiliseringen till världskrig scener som Gustaf Hellström skildrar med mycket stark inlevelse. Det är såsom Bengt Lidforss skriver i sin litteraturkritik redan juli 1904, om Gustaf Hellströms litterära förmåga:

"Han är den borne observatören, och han ger sina observationer med en träffsäkerhet och en plastisk åskådlighet, där den minsta nyans är tagen på kornet".

Lennart Leopold som talade om Gustaf Hellström vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid maj 2014, har skrivit doktorsavhandling (547 sidor!) om Bengt Lidforss, publicist, litteraturkritiker och professor.
Lennart Leopold refererar i avhandlingen till Gustaf Hellströms journalistik och hans omfattande författarskap, liksom till Fredrik Böök, Vilhelm Ekelund, Verner von Heidenstam, August Strindberg och många flera.

Gustaf Hellström skriver till DN: "Jag var vid nord- och ostbangårdarna. Vid båda oerhörda folkmassor. Vid ostbangården reser man. Det är de sista reservarna som kallats ut. En efter en i jämn ström slipper de förbi de båda poliskonstaplarna in i de stora stationshallarna. En sista viftning med handen till kvinnan de lämnat kvar utanför grindarna och ett sista: Courage, ma petite! Och så är han borta. Hon som han lämnat kvar, blir stående stilla en stund. Det rycker i hennes ansiktsmuskler ett slag. Så vänder hon och går långsamt bort för att ge plats för andra, som mottaga den sista kyssen på länge av dem som minuten efter slukas av de stora hallarna."

(Ur brev till Dagens Nyheter från Gustaf Hellström, natten 2 och 3 september 1914.)

HÄGERN

I rena hösten, klar är rymden då.

Guld andas varje andetag ur trädet, källan fläckas gul

och hennan blöder fram ur huggen al.

En morgon stod den gråa hägern här;

den rastade och stod som tranan står

strax under dimmans lätta vattenslöjor.

Jag såg den som den stod:

i ovetskap om allt som hänt

och allt som ändrat världens ögon.

Ett järntågs buller bortom dimman skrämde den,

kom närmare, och hägern flydde värdig,

ovetande och konstrikt vild och fredlig.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad

"De som i nästa minut skola sitta på ett tåg på väg till gränsen få sig en dunk i ryggen till farväl. Det är allt och bakom detta ligger allvaret, kriget, det stora kriget - - -"
(Gustaf Hellström i DN 11.8.1914)

När Järnvägen fyllde 150 år uppmanade Jernhusen svenska folket att berätta om människor på järnvägsstationen, vilket blev till boken "Vi ses på stationen". I den finns bland texter om möten och kärlek, också berättelser om stämningar från beredskapsåren. Det märktes tydligt att det var krig i Europa. Alla krig är i grunden lika. De handlar om omänsklighet. "Det finns inget skydd mot människan", skriver Harry Martinson i Aniara. Han som varit frivillig vid Salla-fronten i Finska Vinterkriget, skildrar krig som "Verklighet till döds":

"Döden är mäktigast, omfattligast och mest gripande då den spelar på soloflöjten. Ty död är död och förändras inte av mängd. Därför skall man inte förvåna sig över, att man så föga känner därute på slagfälten, att man är så arm på känslor att man på ett nästan skriande sätt saknar det som är kriteriet på att känsla överhuvud finns nämligen stämning. Det är meningslöst och omöjligt att fatta massdöden. Där all stämning upphör har känslan ingen närvarande riktare. Förmodligen är det självbevarelsedriften som så utplånar allt i riktning mot tomhet. Då har man verkligen nått verklighetens verklighet, den verklighet som är alla flåsande materialisters rättvisa straff, den absolut tomt verkande väggen av konkret idioti. Då är man befriad från allt det mjuka, det anande, det tveksamma och det vaga som man förut förordat skottpengar på. Då har man nått sitt kära verklighetshelvete och kan gratulera sig till mötet med sitt eget flåsande och påståeliga fäansikte. Rymden tar sin hand ifrån en. Skogarnas sus tar sin hand ifrån en. Stjärnan gör likaså, och minnena fly en, ty de har blivit utsparkade. Allt som tillsammans byggde stämning och därmed själ och känsla är borta. Endast det konkreta återstår och dess ensidighet är värre än döden, värre än allt, ty det är inte längre någonting alls. När allting räknas vara utsagt utom handlingen som skall göra resten, då är den mänskan som tittar på lik dödare än liket. När tingens värld avskalats sin vaghets rymd och aura då är livet meningslöst och utan eggelse, då är dess gåtfullhet och hemlighet förnekad och verkligheten som patenterat sig själv skall då förtvina i sig själv och dö medan den ännu lever."

(HARRY MARTINSON: Ur Verklighet till döds IV)

MARSKVÄLL

Vårvinterafton och tö.

Pojkarna ha tänt en snölykta.

För den som for förbi i rasslande kvällståget

skall den stå som ett rött minne i tidernas grå,

ropande, ropande ur risiga skogar i tö.

Och aldrig kom resanden hem,

men i lykta och stund låg hans liv.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad

De fyra texter av Harry Martinson som Disa Lundgren har med i septembers Månadens Martinson, refererar till såväl första som andra världskriget. Gustaf Hellström har skrivit om båda dessa förödande världsbränder och i Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie 1 och 2 finns nu hans ytterst värdefulla reportage i Dagens Nyheter, lätt tillgängliga.

I den nyligen utgivna del 2 i skriftserien har Lennart Leopold en artikel om "Gustaf Hellström under de tidiga krigsåren" och Sigurd Rothstein skriver om Gustaf Hellström och första världskriget - i andra världskrigets belysning". Rothstein inleder sin artikel så:

"Med Tysklands begäran om vapenstillestånd i november 1918 slutar som bekant det första världskriget. Den allierade sidan segrar. Men kriget, som var över, var ändå långt ifrån förbi. Det kastar sin skugga över hela mellankrigstiden. Det är synnerligen påtagligt närvarande i det kollektiva minnet. Även i länder som varit neutrala. Inte minst bland författare och intellektuella är krigets efterverkningar märkbara."

Dessa tankar finns också i det som Gustaf Hellström skriver i en artikel "Till en ny generation" ur Bonniers Litterära Magasin 1944. Artikeln finns också i boken Gustaf Hellström Personligt - en minnesvolym sammanställd av Holger Ahlenius 1953.

I denna arikel binder Gustaf Hellström samman de båda världskrigen:



[...]

"Det första världskriget sopade bort många , om inte rent av de flesta av den föregående epokens andliga värden. Dessutom hade känslolivet avtrubbats genom de fruktansvärda utbrott emotionalismen tagit sig. Livet hade blivit brutalare, rytmen hetsigare. Världen hade fyllts av fruktan och ressentiment. Freden gav ingen ro åt sinnena. Den skapade visserligen en kort och bedräglig optimism. En ny tingens ordning skulle byggas upp på den gamlas ruiner, massgravar och av projektiler sönderplöjda åkerfält. Demokratin skulle frälsa världen. Man räknade visserligen med en del svårigheter. Man räknade med en övergångstid, under vilken människorna skulle hinna anpassa sig till normala, fredliga förhållanden. Man räknade med jordklotets oerhörda resurser och livets egen läkekraft. Vad man däremot inte räknade med var förlusten av de andliga värden, som blodbadet åsamkat mänskligheten. Man fattade inte heller vad det betydde, att miljoner unga liv - oftast de fysiskt och psykiskt värdefullaste - inte längre skulle kunna tas i bruk för det jättearbete som väntade. De låg i massgravarna på slagfälten. Man förstod inte, av brist på erfarenhet kunde man kanske inte förstå att några år av krigets brutalitet gjort människorna, också de som förskonats från förödelsen, känslolösa, rotlösa, förtvivlade, förgäves sökande efter någonting att tro eller hoppas på. Man räknade inte med att den långvariga rotlösheten och den därav förorsakade desperationen skulle alstra en moralisk hållningslöshet som stod i omvänd proportion till den ansvarskänsla och den moraliska motståndskraft som återuppbyggnadsarbetet krävde.

Men ett värde, ett ideal hade man trots allt lyckats bärga undan förödelsen: humanitetsidealet. Det levde ännu kvar, och det tog sig många uttryck, inte minst i medlidandet också med de besegrade, i insikten om nödvändigheten att förlåta varandra, när inte vår Herre förlåter, i hatet mot kriget och våldsmentaliteten. Dessa var de värden, man lyckats bärga i Västeuropa. Det skulle emellertid inte dröja många år, innan det gjordes försök att likvidera också dem."

[...]

Härefter fortsätter Gustaf Hellström med att skildra vad han upplevde den 10 maj 1933 på Operaplatsen i Berlin - nazisternas bokbål, som finns omskrivet i del 1 av Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie.

Se omslaget och läs baksidestexten

(Klicka på den röda textraden ovan!) 

När Harry Martinson invaldes i Svenska Akademien 1949 (Stol 15) fanns Gustaf Hellström där sedan 1942 (Stol 18). Deras livserfarenheter och livstolkning gör det troligt att de båda under sina fyra gemensamma år i Akademien (Hellström avled 1953) ville främja Nobelpris till Bertrand Russel, Pär Lagerkvist och Winston Churchill. 

Bertrand Russel är "humanitetens och tankefrihetens förkämpe", Pär Lagerkvist kämpar mot fascism och nazism och "söker svar på människans eviga frågor" och Winston Churchill är demokratins försvarare, segrare över fascismen och "försvarare av höga mänskliga värden", som nämns i Nobelprismotiveringen.

DEN LILLA ÖN

Det fanns en liten ö i varje sekel,

en ö av tid med oförgänglig glöd.

Omkring den fanns en ocean av nöd,

av krig och förödmjukelse, förtryck och död.

Och ändå var den ön vår enda räddning.

På den ön satt före döden Sokrates,

på den satt i ett annat hav en Budda

och på en tredje vid sitt kors satt Kristus.

Den lilla ön blev aldrig mycket större.

Det sannas värld har alltid suttit trångt.

Var finns den lilla ön i dag i världen.

Det vet om tusen år de som då leva

om de om tusen år nått lika långt.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

Rune Liljenrud

Första världskriget "alldeles komplett vansinne"

Se omslaget och läs baksidestexten

(Klicka på den röda textraden ovan!) 

Gustaf Hellström som korrespondent 

i första världskrigets Frankrike:

1 1/2 mil härifrån står världens största slag

I Månadens Martinson för september 2014 berör Disa Lundgren, ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse och ordförande i Gustaf Hellström-sällskapet, det första världskriget och hon citerar bl.a. Harry Martinsons dikt Augusti 1914 ur diktsamlingen Dikter om ljus och mörker:  

Nu blir det krig, grät hon, i alla land

och tårar rann på hennes vackra hy.

En plötslig vindstöt drog från världen in

och tunga klockor ringde från en by.

En stormvind, ett ödesdigert budskap i tidningen: dödsskottet i Serbien kommer att kasta alla land ut i krig. Disa Lundgren har då hon skriver sin text för Månadens Martinson läst och starkt påverkats av Gustaf Hellströms DN-artiklar från första världskriget som nu utges i bokform av Sällskapet.

I nr 2 av Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie återges några artiklar av Gustaf Hellström från första världskrigets början med viktiga kommentarer och förklaringar av de disputerade litteraturvetarna Lennart Leopold och Sigurd Rothstein. Leopold skriver om "Gustaf Hellström som skribent under de tidiga krigsåren" och Rothstein skriver om "Gustaf Hellström och första världskriget - i andra världskrigets belysning".

Boken har just blivit klar och den kommer att presenteras under Bokfestivalen i Kristianstad 4-6 september, liksom på Bokmässan i Göteborg den 27 september.

Bokens första artikel av Gustaf Hellström "Hur Frankrike tog emot kriget", är daterad 31 juli 1914 men den kom, "på grund av postförbindelsernas rubbning", att införas i Dagens Nyheter först 11.8.1914. Ytterligare ett femtontal artiklar för DN 5.8.1914-22.8.1915 av Hellström finns i boken samt därjämte sex artiklar "Ett besök vid fronten" 30.5.1915-15.8.1915 med preciserade underrubriker, som är tillagda av bokens redaktörer.

Gustaf Hellström är "den svenska pressens utan gensägelse främsta utrikeskorrespondent", skriver Dagens Nyheters redaktion i en presentation av sina medarbetare julafton 1910 och visar på att den fruktbara kombinationen av skönlitterär författare och reporter var Hellströms verkliga signum, som gjorde honom uppskattad av läsekretsen.

Detta speglas i det tvåsidiga helsidesuppslag med presentation av Gustaf Hellströms journalistiska arbete under första världskriget som Dagens Nyheter hade söndag 27 juli 2014.: "Så beskrev DN första världskriget - Läs om hur arbetet på redaktionen gick till samt Gustaf Hellströms reportage från skyttegravarna."

 Här återges Gustaf Hellströms reportage, "Vid gränsen till ingen mans land", som ursprungligen publicerades i Dagens Nyheter den 15 augusti 1915 och som ingår i Gustaf Hellström-sällskapets i år utgivna bok "1 1/2 mil härifrån står världens största krig".

DN-artikeln "Vid gränsen till ingen mans land" som alltså trycktes i tidningen år 1914 och 100 år senare, år 2014 åter trycks in extenso i samma tidning avslutas på ett sätt som nog bara Gustaf Hellström är skicklig att åstadkomma:

"Jag kryper in i hålet. Det är en mingång. Den går i en tio graders vinkel rakt mot tyskarnas skyttegrav. Längst inne skymtar jag två knäliggande figurer, som arbetar vid skenet av ett par talgljus. De ligga på knä. Deras överkroppar äro nakna. Då och då lägga de hackorna åt sidan och lyssna... Nej, där hörs ingenting...
(Det har hänt att franska och tyska mingångar har mötts!) De börja åter hacka.
- Hur nära tyskarna äro ni här? viskar jag.
- Vi är sju meter från deras bröstvärn.
Och en dag, då de hunnit gräva sig under fiendens skyttegravar och minorna lagts och en tändsticka satt eld på tråden, så - - - så skall tyskarnas konstrika underjordiska fästning bli en enda djup jättegrav. Och när jordpelarna sjunkit tillbaka igen, skall den vara fylld av sönderslitna lik och lemlästade levande och skrik och förbannelser och allt jordiskt helvete.
Såvida inte - - - de hinna före i denna spännande sköldpaddskapplöpning.
Ty sådant är kriget, då de, som vilja förgöra varandra, ligga varandra alltför nära."

Gravgräset susar brett i Europa.

Cikadan spelar upp på någon klassisk kyrkogård,

kusinen syrsan svarar högt på någon nordisk hed.

I några korta somrar lyssnar örat

till syrsors korta liv och spel på marken

och någon dag är sista syrsan där.

Då tystnar ängarna,

den fint antika döden

går mullvardsgången ner

till underjorden.

HARRY MARTINSON:
Ur Längs ekots stigar

I första artikeln i Gustaf Hellström-sällskapets nu utgivna bok Gustaf Hellström som korrespondent i första världskrigets Frankrike,  återger Gustaf Hellström en stämning med slagord från krigets början som hämtats från den tyske filosofen Friedrich Nietzsche "Umwertung aller Werte": 

"Det är alla värdens omvärdering. Och på en del banker står det redan anslaget: Inga sedlar växlas! Men mitt i allt detta kommer åter allvaret fram. Man hör någon bredvid sig säga högt: - Men detta är ju omöjligt. Detta är ju världsbranden. Det är ju alldeles komplett vansinne, därför att en serbisk skolpojke skjutit ned Österrikes tronföljare. Det är ju den kompletta galenskapen! Och mannen bredvid svarar: - Ja, men ändå är det sant. Och åter börja alla omkring som följt replikskiftet att stirra framför sig, stirra in i något mörkt och skräckinjagande..." 

Som mobiliseringens första dag räknas söndagen den 2 augusti 1914. Alla män mellan 18 och 45 år mobiliseras, men också hästar och mulåsnor mobiliserades eftersom armén var helt beroende av naturliga hästkrafter.  
Gustaf Hellströms goda journalistiska kunnande ger läsningen av de initierade DN-artiklarna också 100 år senare, ett mycket stort värde. 

När Bertil Malmberg, som efterträdde Gustaf Hellström i Svenska Akademien på stol nr 18 år 1953, minnestecknar Hellström så berör han också hans journalistiska färdigheter:

"Han inte bara skummade tidningar och annan lektyr och behöll vad som passade den kulturjournalistik han bedrev, han fångade också med varsam lyhördhet för accenter allehanda repliker vid bardisken, tidsekon ur enkla, men vida sammanhang. Härav skapade han en för svenska förhållanden överraskande typ av utlandsreportage. 1911 övergav han England för Frankrike, där han förblev, alltjämt som tidningskorrespondent, till 1918, då han flyttade till U.S.A. för att stanna där till 1921. Under denna fjortonåriga exil, en tid av väldiga händelser, erhöll han en märklig distinktion i hemlandet som världsreporter; han avtecknade sig i sin tidning som den store kosmopoliten..."

Gustaf Hellströms artiklar för Dagens Nyheter,  samlade under huvudrubriken "Ett besök vid fronten", hör till det allra starkaste att läsa i Gustaf Hellström-sällskapets nu utgivna bok Gustaf Hellström som korrespondent i första världskrigets Frankrike, och just dessa referat uppehåller sig också litteraturforskaren Holger Ahlenius vid i Verdandis skrift 1934 om Gustaf Hellström, där han bl.a. skriver:

"...i den samling franska korrespondenser han utgav 1916 under den bittert ironiska titeln Kulturfaktorn - den tyske generalen och militärförfattaren Bernhards benämning på kriget! - gav han uttryck åt sin beundran för fransmännens väldiga anspänning av moraliska och militära krafter, deras självuppoffring och uthållighet inför den tyska invasionens ohyggliga påfrestning. Men vid tanken på ett besök vid fronten och anblicken av de sårades namnlösa lidanden utbrister han:
"Varje gång jag tänker på den halvtimme, som följde - den var lång som en evighet och kort som en minut - önskar jag med all den kraft, mitt hjärta orkar önska, att all världens unghögerhinkar hade varit där, att alla dessa, som skrävlat om krigets skönhet, som talat om den vita rasens dekadans, om kriget som kulturbärande faktor, hade varit i vårt sällskap."  

Och på ett annat ställe:
"Ni, som predika om krigets uppfostrande betydelse, om alla 'sköna' sidor det framkallar hos en sönderindividualiserad, egoistisk, njutningslysten och överkultiverad generation, vilja ni verkligen påstå, att de bevis på hjältemod och självuppoffring ett års krig varit vittne till kunna uppväga de ruiner som heta Belgien och norra Frankrike?"

"Det är ärliga, manliga ord av ett ögonvittne och en ansvarskännande människa, ord, som äga sin giltighet och aktualitet i den dag som är, och som eftervärlden aldrig skall kunna jäva."

Gustaf Hellström har i DN-artikeln "Hur Frankrike tog emot kriget" flera starka verklighetsbilder från mobiliseringen, såsom "kvinnorna som springande söka följa sina anhöriga och få den sista kyssen. Kvinnor med skrikande barn vid händerna, kvinnor i grossess, av vilka man kan frukta nedkomst vilket ögonblick som hälst. Alla ha de en näsduk i handen.
Männen ropa efter dem: stanna hemma, vad ska ni nere vid stationen och tjuta för. Vi komma tillbaka som segrare! Au revoir!
Där kommer en droska med brudgum och brud. Han har hunnit klä om sig, men hon har ännu hela bröllopsstassen på. Hon gråter."

Harry Martinson har i dikten Ödemark  en bild ur "tidningar från Sarajevo-året" av en gammal gumma, som kan påminna om Gustaf Hellströms bilder från första världskriget:

Hon stod ung brud samma år en kula,

enligt tidningen som nu gulnat

fällde Ferdinand av Habsburg."
 

HARRY MARTINSON: Ur Längs Ekots stigar

 

 

Rune Liljenrud

 

 

 

 

Tillbakablickar vid 20-årsjubileum 10 aug. 2014 för Hagstadagen på Artur Lundkvists födelsegård

Hagstadagen firas årligen till minne av författarna Artur Lundkvist (1906-1991) och Maria Wine (1912-2003) på Artur Lundkvists födelsegård Hagstad, Oderljunga socken, numera Perstorps kommun. I födelsehemmet får årligen stipendiater, författare, bildkonstnärer och journalister vistas och arbeta några veckor och de brukar också medverka i Hagstadagens program. Litteraturhistorien blir konkret nära genom en innehållsrik, permanent utställning i en av gårdslängorna på Hagstad.

   

Konstnär Lennart Aschenbrenner, bördig från Perstorp, nämnde i ett samtal med författaren Thomas Kjellgren, att han räknar med Artur Lundkvist som mentor och menar att det är viktigt med förebilder. Vi kom båda från den här bygden. Lundkvist blev något så konstigt som författare och jag ville bli något så konstigt som konstnär. Att skriva eller att måla är ingen vanlig karriär, men vi hade drivkraften inombords. Artur Lundkvist hamnade med ett stort författarskap i Svenska Akademien 1968 på stol nr 18 som efterträdare till Gunnar Ekelöf och Lennart Aschenbrenner är en väletablerad konstnär, som nu bor och arbetar i Nice och Gåsborn. Han finns representerad på bl.a Moderna Museet, Nationalmuseum och The Brittish Museum i London.

Lennart Aschenbrenners och Tomas Kjellgrens samtal kom att handla en del om hur det är att återkomma till sin hembygd efter lång bortavaro. Det är att komma hem, men ändå känna främlingskap. Tomas Kjellgren läste ur Artur Lundkvists prosaskisser i Sinnebilder, 1982 hur Lundkvist tolkar detta:

"Varje gång du lämnar en stad i halvmedveten avsikt att aldrig mer återvända dit är det som om den föll samman bakom dig, sjönk i ruiner fortare eller långsammare,

   varje gång du färdas hemåt, norrut, rymmer det ett avsked till sydligare trakter, till allt detta främmande som du lämnar bakom dig med en smula saknad och svårmod,

   varje gång tåget för dig tillbaka varifrån du kommit är det en förening av hemkänsla och främlingskap som möter dig..."

Återvändandet till hembygden efter lång bortavaro är laddat. Mina anförvanter finner jag på kyrkogården, noterar författare och konstnär.



Harry Martinson berör i ett brev 25 januari 1937 till Sven Edvin Salje, sina tankar inför lång bortavaro från hembygden:

 "Själv har jag inte varit där [Jämshög] sedan 1919. Ert brev var det första livstecken jag hört från Jämshögsby sedan dess. Men hur jag än hade det i min barndom och uppväxt så är ju dock Jämshög min rotjord och ursprungsbotten och jag tänker ofta med vemod på dess gamla, nu troligen överplanterade, ljungmarker och kronoparker. Och ibland undrar jag hur många som är döda av dem jag kände eller var bortackorderad hos i min barndom.  Det blir ju så. För den jord där man är född har man ett andens intresse."

Maria Wine's bild med de älskade vackra blåklockorna i den ena gårdslängans utställning och hennes rika diktning, ger konkretion år Hagstadagens djupa samtal.





 Rune Liljenrud

HIROSHIMADAGEN 6 augusti 2014 i Växjö

Foto: Patrik Hammarstrand, Växjö

HIROSHIMADAGEN

Onsdag den 6 augusti 2014

Kl. 20.00 – 22.00

Café Fontaine

Vattentorget Växjö 

En påminnelse om hotet från kärnvapnen och risken med civil kärnkraft

Den 6 augusti 2014 är det 69 år sedan Hiroshima i Japan atombombades. På denna årsdag anordnar IKFF en manifestation:

Vi kräver att alla kärnvapen avskaffas

och nedrustning av alla

massförstörelsevapen i världen.       

Medverkande

Monica Braw ~ Författare /Japanspecialist 

Mats Sturesson ~ Sång och musik

 

 

 

 

Växjökretsen av IKFF - Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Medarrangörer: Elin Wägnersällskapet, Futurum – Svenska Freds Växjöavdelning och Naturskyddsföreningen

Programmet avslutas med att

ljusbåtar seglar ut på Växjösjön

Hiroshimadagen 6 augusti

 

 

Sen började den blinde att berätta

om det ohyggligt starka skenet

som bländat honom.

Han kunde inte skildra det.

Han nämnde bara en detalj: han såg med nacken.

Hela huvudskålen blev ett öga

som bländades utöver sprängningsgränsen

lyftes och for bort i blind förtröstan

på dödens sömn. Men den blev ingen sömn.

Och just i detta liknar han den döve.

Och då det sagts att stenar skola ropa

så ropar han ur stenar med den döve.

Så ropar de ur stenar med varandra.

Så ropar de ur stenar med Kassandra.

HARRY MARTINSON: Ur ANIARA Sång 26

 

Rune Liljenrud