"Ett tåg som åldrades medan det gick mot säker slutstation . . ."

(Bilden ur Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie 2)

Låg vaken en natt. Då hördes ett skri

från allt som döden förstörde.

Hörde du tåget som gick förbi?

Jag hörde.
Ett tåg som åldrades medan det gick

mot säker slutstation.

Man hörde det vissla allt längre bort

med alltmer döende ton.

Det dog av avstånd, dog av tid
det slöks av fjärran gap.
Till slut var det bortom egenart
och vana och egenskap.
Man mindes visslan i flera år,
dess ljud drogs förtunnat ut
sen hörde man bara de som hört
att tiden tagit slut.

HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar

I Månadens Martinson för september 2014 anknyter Disa Lundgren till fyra texter av Harry Martinson, Augusti 1914 (Ur Dikter om ljus och mörker), Krigsmålad konvoj (Ur Nomad), Klockbojen (Ur 5 unga) samt Skändad död (Ur Vagnen). I den sistnämnda möter starkast Harry Martinsons avsky över krigets brutalitet och det förakt och den likgiltighet det skapar för mänskliga ideal och för människors liv och död.

Disa Lundgren känner väl Harry Martinsons diktning liksom också Gustaf Hellströms journalistik och författarskap och detta är grund för Månadens Martinson nu i september 2014, 100 år efter första världskrigets utbrott. Harry Martinsons dikt Augusti 1914 utgår ifrån skottet i Sarajevo, som blev gnistan till första världskrigets brand och Gustaf Hellström är journalisten, som ända ner i skyttegravarna följde krigets elände och journalistiskt rapporterade genom starka artiklar i Dagens Nyheter.

(Bilden ur Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie 2)

En del av Gustaf Hellströms rapportering finns nu i bokform, med kommentarer av bokens redaktörer Lennart Leopold och Sigurd Rothstein. Boken kommer att presenteras på Bokfestivalen i Kristianstad 4-6 september och vid Bokmässan i Göteborg 27 september. 

Se omslaget och läs baksidestexten

(Klicka på den röda textraden ovan!) 

Gustaf Hellström skriver om första världskriget "Ingenting är som man tänkt", för Dagens Nyheter 23.8.1914:

"Och nu är den över oss, världsbranden, så oerhört, så ofattligt snabbt!

Hur skall jag kunna beskriva de tusentals intryck som de senaste dagarna trängt sig på en, ända från den lördagseftermiddag då trumpetstötarna och kyrkklockor kallade man ur huset och förkunnade allmän mobilisering!
[...]

Det är visserligen sant: man ser överallt kvinnor med förgråtna ögon, kvinnor som skiljas från sina käraste, från sina försörjare. Men männen ... Överallt lugn, absolut lugn. De vandra på väg till stationerna, där pustande lokomotiv och långa rader av godsfinkor vänta, som om de vandrade till sitt arbete ... lite allvarligare, därför att det nu ej gäller endast brödet för dagen, att säkerställa egen och familjens existens, utan landets, rasens [folkets].

Jag gjorde en automobiltur utåt landsbygden i lördags just som mobiliseringen blivit förklarad. Jag såg denna brännande heta helgdagsafton män kallas från arbetet ute på fälten. De lämnade spade och hacka och lie och skördemaskin vid kallelsen som om kyrkklockorna i byn ringt helgmål och inte världskrig. Och en timme efteråt såg man dem vandra i väg till samlings-platsen med en liten lärftpåse på ryggen, medan de kastat ett sista: mod, min flicka, till hustrun, som gråtande följt ett stycke efter ..."

Vid järnvägsstationerna utspelas under mobiliseringen till världskrig scener som Gustaf Hellström skildrar med mycket stark inlevelse. Det är såsom Bengt Lidforss skriver i sin litteraturkritik redan juli 1904, om Gustaf Hellströms litterära förmåga:

"Han är den borne observatören, och han ger sina observationer med en träffsäkerhet och en plastisk åskådlighet, där den minsta nyans är tagen på kornet".

Lennart Leopold som talade om Gustaf Hellström vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid maj 2014, har skrivit doktorsavhandling (547 sidor!) om Bengt Lidforss, publicist, litteraturkritiker och professor.
Lennart Leopold refererar i avhandlingen till Gustaf Hellströms journalistik och hans omfattande författarskap, liksom till Fredrik Böök, Vilhelm Ekelund, Verner von Heidenstam, August Strindberg och många flera.

Gustaf Hellström skriver till DN: "Jag var vid nord- och ostbangårdarna. Vid båda oerhörda folkmassor. Vid ostbangården reser man. Det är de sista reservarna som kallats ut. En efter en i jämn ström slipper de förbi de båda poliskonstaplarna in i de stora stationshallarna. En sista viftning med handen till kvinnan de lämnat kvar utanför grindarna och ett sista: Courage, ma petite! Och så är han borta. Hon som han lämnat kvar, blir stående stilla en stund. Det rycker i hennes ansiktsmuskler ett slag. Så vänder hon och går långsamt bort för att ge plats för andra, som mottaga den sista kyssen på länge av dem som minuten efter slukas av de stora hallarna."

(Ur brev till Dagens Nyheter från Gustaf Hellström, natten 2 och 3 september 1914.)

HÄGERN

I rena hösten, klar är rymden då.

Guld andas varje andetag ur trädet, källan fläckas gul

och hennan blöder fram ur huggen al.

En morgon stod den gråa hägern här;

den rastade och stod som tranan står

strax under dimmans lätta vattenslöjor.

Jag såg den som den stod:

i ovetskap om allt som hänt

och allt som ändrat världens ögon.

Ett järntågs buller bortom dimman skrämde den,

kom närmare, och hägern flydde värdig,

ovetande och konstrikt vild och fredlig.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad

"De som i nästa minut skola sitta på ett tåg på väg till gränsen få sig en dunk i ryggen till farväl. Det är allt och bakom detta ligger allvaret, kriget, det stora kriget - - -"
(Gustaf Hellström i DN 11.8.1914)

När Järnvägen fyllde 150 år uppmanade Jernhusen svenska folket att berätta om människor på järnvägsstationen, vilket blev till boken "Vi ses på stationen". I den finns bland texter om möten och kärlek, också berättelser om stämningar från beredskapsåren. Det märktes tydligt att det var krig i Europa. Alla krig är i grunden lika. De handlar om omänsklighet. "Det finns inget skydd mot människan", skriver Harry Martinson i Aniara. Han som varit frivillig vid Salla-fronten i Finska Vinterkriget, skildrar krig som "Verklighet till döds":

"Döden är mäktigast, omfattligast och mest gripande då den spelar på soloflöjten. Ty död är död och förändras inte av mängd. Därför skall man inte förvåna sig över, att man så föga känner därute på slagfälten, att man är så arm på känslor att man på ett nästan skriande sätt saknar det som är kriteriet på att känsla överhuvud finns nämligen stämning. Det är meningslöst och omöjligt att fatta massdöden. Där all stämning upphör har känslan ingen närvarande riktare. Förmodligen är det självbevarelsedriften som så utplånar allt i riktning mot tomhet. Då har man verkligen nått verklighetens verklighet, den verklighet som är alla flåsande materialisters rättvisa straff, den absolut tomt verkande väggen av konkret idioti. Då är man befriad från allt det mjuka, det anande, det tveksamma och det vaga som man förut förordat skottpengar på. Då har man nått sitt kära verklighetshelvete och kan gratulera sig till mötet med sitt eget flåsande och påståeliga fäansikte. Rymden tar sin hand ifrån en. Skogarnas sus tar sin hand ifrån en. Stjärnan gör likaså, och minnena fly en, ty de har blivit utsparkade. Allt som tillsammans byggde stämning och därmed själ och känsla är borta. Endast det konkreta återstår och dess ensidighet är värre än döden, värre än allt, ty det är inte längre någonting alls. När allting räknas vara utsagt utom handlingen som skall göra resten, då är den mänskan som tittar på lik dödare än liket. När tingens värld avskalats sin vaghets rymd och aura då är livet meningslöst och utan eggelse, då är dess gåtfullhet och hemlighet förnekad och verkligheten som patenterat sig själv skall då förtvina i sig själv och dö medan den ännu lever."

(HARRY MARTINSON: Ur Verklighet till döds IV)

MARSKVÄLL

Vårvinterafton och tö.

Pojkarna ha tänt en snölykta.

För den som for förbi i rasslande kvällståget

skall den stå som ett rött minne i tidernas grå,

ropande, ropande ur risiga skogar i tö.

Och aldrig kom resanden hem,

men i lykta och stund låg hans liv.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad

De fyra texter av Harry Martinson som Disa Lundgren har med i septembers Månadens Martinson, refererar till såväl första som andra världskriget. Gustaf Hellström har skrivit om båda dessa förödande världsbränder och i Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie 1 och 2 finns nu hans ytterst värdefulla reportage i Dagens Nyheter, lätt tillgängliga.

I den nyligen utgivna del 2 i skriftserien har Lennart Leopold en artikel om "Gustaf Hellström under de tidiga krigsåren" och Sigurd Rothstein skriver om Gustaf Hellström och första världskriget - i andra världskrigets belysning". Rothstein inleder sin artikel så:

"Med Tysklands begäran om vapenstillestånd i november 1918 slutar som bekant det första världskriget. Den allierade sidan segrar. Men kriget, som var över, var ändå långt ifrån förbi. Det kastar sin skugga över hela mellankrigstiden. Det är synnerligen påtagligt närvarande i det kollektiva minnet. Även i länder som varit neutrala. Inte minst bland författare och intellektuella är krigets efterverkningar märkbara."

Dessa tankar finns också i det som Gustaf Hellström skriver i en artikel "Till en ny generation" ur Bonniers Litterära Magasin 1944. Artikeln finns också i boken Gustaf Hellström Personligt - en minnesvolym sammanställd av Holger Ahlenius 1953.

I denna arikel binder Gustaf Hellström samman de båda världskrigen:



[...]

"Det första världskriget sopade bort många , om inte rent av de flesta av den föregående epokens andliga värden. Dessutom hade känslolivet avtrubbats genom de fruktansvärda utbrott emotionalismen tagit sig. Livet hade blivit brutalare, rytmen hetsigare. Världen hade fyllts av fruktan och ressentiment. Freden gav ingen ro åt sinnena. Den skapade visserligen en kort och bedräglig optimism. En ny tingens ordning skulle byggas upp på den gamlas ruiner, massgravar och av projektiler sönderplöjda åkerfält. Demokratin skulle frälsa världen. Man räknade visserligen med en del svårigheter. Man räknade med en övergångstid, under vilken människorna skulle hinna anpassa sig till normala, fredliga förhållanden. Man räknade med jordklotets oerhörda resurser och livets egen läkekraft. Vad man däremot inte räknade med var förlusten av de andliga värden, som blodbadet åsamkat mänskligheten. Man fattade inte heller vad det betydde, att miljoner unga liv - oftast de fysiskt och psykiskt värdefullaste - inte längre skulle kunna tas i bruk för det jättearbete som väntade. De låg i massgravarna på slagfälten. Man förstod inte, av brist på erfarenhet kunde man kanske inte förstå att några år av krigets brutalitet gjort människorna, också de som förskonats från förödelsen, känslolösa, rotlösa, förtvivlade, förgäves sökande efter någonting att tro eller hoppas på. Man räknade inte med att den långvariga rotlösheten och den därav förorsakade desperationen skulle alstra en moralisk hållningslöshet som stod i omvänd proportion till den ansvarskänsla och den moraliska motståndskraft som återuppbyggnadsarbetet krävde.

Men ett värde, ett ideal hade man trots allt lyckats bärga undan förödelsen: humanitetsidealet. Det levde ännu kvar, och det tog sig många uttryck, inte minst i medlidandet också med de besegrade, i insikten om nödvändigheten att förlåta varandra, när inte vår Herre förlåter, i hatet mot kriget och våldsmentaliteten. Dessa var de värden, man lyckats bärga i Västeuropa. Det skulle emellertid inte dröja många år, innan det gjordes försök att likvidera också dem."

[...]

Härefter fortsätter Gustaf Hellström med att skildra vad han upplevde den 10 maj 1933 på Operaplatsen i Berlin - nazisternas bokbål, som finns omskrivet i del 1 av Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie.

Se omslaget och läs baksidestexten

(Klicka på den röda textraden ovan!) 

När Harry Martinson invaldes i Svenska Akademien 1949 (Stol 15) fanns Gustaf Hellström där sedan 1942 (Stol 18). Deras livserfarenheter och livstolkning gör det troligt att de båda under sina fyra gemensamma år i Akademien (Hellström avled 1953) ville främja Nobelpris till Bertrand Russel, Pär Lagerkvist och Winston Churchill. 

Bertrand Russel är "humanitetens och tankefrihetens förkämpe", Pär Lagerkvist kämpar mot fascism och nazism och "söker svar på människans eviga frågor" och Winston Churchill är demokratins försvarare, segrare över fascismen och "försvarare av höga mänskliga värden", som nämns i Nobelprismotiveringen.

DEN LILLA ÖN

Det fanns en liten ö i varje sekel,

en ö av tid med oförgänglig glöd.

Omkring den fanns en ocean av nöd,

av krig och förödmjukelse, förtryck och död.

Och ändå var den ön vår enda räddning.

På den ön satt före döden Sokrates,

på den satt i ett annat hav en Budda

och på en tredje vid sitt kors satt Kristus.

Den lilla ön blev aldrig mycket större.

Det sannas värld har alltid suttit trångt.

Var finns den lilla ön i dag i världen.

Det vet om tusen år de som då leva

om de om tusen år nått lika långt.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

Rune Liljenrud