Tredjepriset 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling "I dialog med Harry Martinson"

 

JONAS GREN

"I dialog med Harry Martinson"

 

Professorn i litteraturvetenskap vid Lunds universitet Johan Stenström, Harry Martinson-sällskapets vice ordförande, presenterar årets vinnare i  Harry Martinson-sällskapets skrivartävling med deltagare från skrivarutbildningar "I dialog med Harry Martinson". Jurymedlemmarna Paulina Helgeson och Semir Susic samtalar med pristagarna - På bilden vid Johan Stenströms sida Jonas Gren, Maja Tinnerwall och Annika Rydberg

 

Jonas Gren erhåller 3:e priset 10 000 kr

jämte ett diplom som bevis på sin värdighet

 

JONAS GREN

 "I dialog med Harry Martinson"

 

 

Bromberg Bokförlags poesiserie BLÅ BLIXT  

Jonas Gren medverka i Mot denna sol med

AVFÖRTROLLNINGEN AV VÄRLDEN 

 

Bromberg Bokförlags poesiserie BLÅ BLIXT har hittills utkommit med två volymer, vari Jonas Gren medverkar i den andra MOT DENNA SOL, som utkom i januari 2013.

Några rader ur Edith Södergrans dikt Blixten ur diktsamlingen Framtidens skugga, 1920 har gett namn åt poesiserien, som utkom med sin första volym HALLON OCH BENSIN i januari 2012:

 

Blixt som höljer dig i moln

blå blixt, den jag ser,

när skall du bryta fram?

Blixt, du välsignade,

åskladdade, befruktande, renande,

jag väntar utmattad på dig. (Edith Södergran)

I litteraturen kan det gamla kasta ett sken över nuet, och det nya kan svara det gamla, menar Brombergs och detta gäller för det som Jonas Gren skriver, vari finns mycket av civilisationskritik, påminnande om Harry Martinsons diktsamling VAGNEN, 1960. Jonas Grens bidrag har titeln AVFÖRTROLLNINGEN AV VÄRLDEN och inleds med

Weber beskrev   hur floret av själ   kring tingen drogs bort

kvar var en uppstyckad

uppsättning ordningens redskap

nu skulle skogen brukas

och haven brukas

för att få fart på tingen

 

[…]

 

ett armbandsur   smälter in i ljungen

 

[…]

 

äter

gourmétmat   som med skinn

av orättfärdighet   befolkar välfärden

 

[…]

 

i jorden   luften   på marken

allvarliga konferenser

om allvarets framtid

 

[…]

 

Jonas Gren, med utbildning vid Nordens författarskola Biskops Arnö och som nu läser en masterutbildning i social-ekologiska system vid Stockholm Resilience Center, är en av de tre pristagarna år 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling I dialog med Harry Martinson. Han anknöt vid mottagandet av sitt pris den 3 maj på Jämshögs folkhögskola till Nina Björk, som i sitt författarskap analyserar den teknologiska framväxten och hur varje tid har sin dröm om Lyckliga i alla sina dagar. Jonas Gren påtalar ”alla de här sakerna, då behöver vi någon som tillverkar dem och så behövs resurser…” 

för att ha råd med tingen

som någon annan skapat

för att nån annan skapat

en ordning för bruk av tingen

en ordning för sätt för tingen

att vara på plats bland tingen

och för att befrämja tingen

betingades allt av tingen

 

[…]

Jonas Gren utkommer - på Tidskriften 10TALs bok­för­lag för poesi, essä och prosa - denna vår med diktsamlingen LANTMÄTERIET , som han läste ur, när han mottog sitt pris i samband med Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2014 på Jämshögs folkhögskola.

Harry Martinson skriver ganska mycket om kartor. I Utsikt från en grästuva, 1963 finns ett kapitel Kartan som konstverk, som inleds med ”Kartan är en grafisk askunge som med det snaraste bör få komma med bland de andra på den bal där de sköna konsterna prisas”. Martinson ger en fascinerande beskrivning av utvecklingen av kartor.

 

”Men betraktar man kartorna sådana de ritats genom tiderna får man en skrämmande bild av hur den forskande och upptäckande människan försummades och förtrycktes i fjorton hundra år, till förmån för en mytisk och vidskeplig syn på världen. Mellan Ptolemaios karta från andra århundradet e.Kr. och de första någorlunda riktiga forskarkartorna, härskar på kartgeografiens område bara mörker, fräckhet, dumhet och förfall”.

Jonas Gren anknöt till hur Harry Martinson nämner de medeltida kartorna som en bild av den totala fördumningen som pågick under medeltiden. Kartorna vittnar om en världsbild som var helt ointresserad av vetenskapliga fakta och förnuft. (Ljusårs avstånd från våra dagars positionsbestämd webbläsning!)

 

Carta Marina av den katolske biskopen Olaus Magnus från år 1539;

 den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Norden

 

 

Jonas Grens kommande diktsamling LANTMÄTERIET, har på omslaget en mycket gammal och vacker kartbild. (Carta Marina av den katolske biskopen Olaus Magnus från 1539; den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Norden). Hans ingång till kartor är sådan att han i sin diktning använt dem som en bild för det teknologiska maskinsamhällets framsteg. På gamla kartors indexlista kanske finns fem à sex olika ting, men tittar man t.ex. på en karta över Katrineholm, så finns där massor av bilder och begrepp för den teknologiska framväxten och för alla de här sakerna behövs någon som tillverkar dem och så behöver de resurs.

Jonas Gren försöker i sin diktning måla upp olika kartbilder av motorvägar, höghus, cigarettändare, använder alltså olika ting som finns där ute. Konstiga kartor som jämför exempelvis motorvägar med svampar, albatrosser med cigarettändare – försöker hitta gemensamma nämnare hos de här två tingen för att få processerna som egentligen kan ses motsatta, den ena är biologisk och den andra civilisatorisk – hittar väldigt många likheter mellan motorvägssystemet och svampmycelet, som liksom tar över mer och mer av markerna.

I diktsamlingen LANTMÄTERIET framträder ett jag, en lantmätare som rör sig mellan de här två processerna, civilisationen och ekologin. Vid ett samtal i samband med prisutdelningen, mellan Jonas Gren och från Harry Martinson-sällskapets prisjury Semir Susic och Paulina Helgeson, menar Susic att naturen blir berättelse och man anar en sorts vantrivsel hos diktjaget, som på något sätt vill vara en del av berättelsen, naturens berättelse, men ändå inte riktigt når fram. Några uttryck återkommer som är ganska våldsamma, som exempelvis ”vränga skinn över skallen”. Det finns punkter av nästan aggressivitet, nästan vantrivsel och Jonas Gren håller med om att det finns en sådan rent biografisk för egen del.

 

Han hade arbetat på kontor många år och vantrivdes med det, att sitta inne framför en dator. ”Jag började röra mig mer och mer ute i landskapen och när man vill beskriva någon slags vilja att sammansmälta med något större sammanhang, så ligger en väldig begränsning bara i det att försöka sätta ord på det att vi är del av ett större ekologiskt sammanhang, är ju en brist. Orden ingår där men så fort man försöker skriva så upprättar man också en distans och många av mina skrivupplevelser var en frustration, eller en känsla som jag försökte sätta och improvisera kring och se vilka ord som kom fram. Det är inte en exakt kartläggning av ett tillstånd utan mera ord som konsekvens av en slags känsla. Där var liksom känslan av att vränga ut och in på sitt skinn, som vittnar om någonting.”

Paulina Helgeson får när hon läser Jonas Grens dikter, en bild av att det är Harry Martinson som naturskildrare som är Jonas Grens Martinson och hon frågor om det stämmer. Jonas Gren håller med, men ändå inte bara detta. Han har gjort en liten förteckning över det Martinson talar om, stämningar går att applicera, stämningar av vilket tillstånd som helst. Martinson talar väldigt mycket om buller, buller tar sig in i stämningen av att vara i naturen, och därför tänker sig Jonas Gren detta att stå vid en motorväg också som en naturskildring, att ta det vidare men inte göra den där uppdelningen mellan natur och kultur. Det finns väldigt mycket av Martinsons civilisationskritik och även hans personporträtt med i min syn på vad naturskildring är, avslutar Jonas Gren samtalet.

ett vrål av val från trädets

djup hur

floderna i hjärnan

bryter fram

jag går i vitsippor

och sjunger

 

[…]

 

lämnad i

vindens

rannsakan 

 

[…]

 

jag har

och längtar

efter

ingenting och

allt

 

[…]



 

 

 

 

~~~

 

Tack Jonas Gren

 

Gratulerar!

 

 

 

 

Rune Liljenrud

 

 



Andrapriset 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling "I dialog med Harry Martinson"

ANNIKA RYDBERG

"I dialog med Harry Martinson"

 

Professorn i litteraturvetenskap vid Lunds universitet Johan Stenström, Harry Martinson-sällskapets vice ordförande, presenterar årets vinnare i  Harry Martinson-sällskapets skrivartävling med deltagare från skrivarutbildningar "I dialog med Harry Martinson". Jurymedlemmarna Paulina Helgeson och Semir Susic samtalar med pristagarna - På bilden vid Johan Stenströms sida Jonas Gren, Maja Tinnerwall och Annika Rydberg

 

Annika Rydberg erhåller 2:a priset 15 000 kr

jämte ett diplom som bevis på sin värdighet

 

ANNIKA RYDBERG

 "I dialog med Harry Martinson"

 

 

Utdrag ur några av de dikter som Annika Rydberg läste i samband med att hon erhöll pris i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling:

Ur Stomata

Genom öppna munnar

klyvna läppar. I luften

lösa ämnen: väte och syre

så sinnrikt förenade. 

Kolet som vandrar in i

den organiska kedjan.

[…]

Aggregationstillståndens rörelse

från ett till ett annat, fukten faller

ut i den blekgrå luften. Flödet

som är i oss. 

Vi rör oss framåt, alltid framåt. Min

kropp, min moders kropp, mitt blod,

mina barns blod.

 

Ur Ringblommor

Att vara i trädgården nu,

att vara del i det som sker,

att vara del i allt som är.

 

Ur Rymdfärd

På ljusårs avstånd brinner

eldar, fusioner, kärnreaktioner,

stjärnor i rörelse kring

ursprungets mitt. 

[…] 

I rymden kan vi färdas, instängda i en kapsel, skyddade 

från solens giftiga regn. Livet på vår planet har gjort oss 

ömtåliga för stjärnors strålning. Livet på jorden har gjort oss 

starka i vår egen natur. Inom kapseln råder förhållanden som vi 

har anpassat till människoliv. Men om det skulle hända att höljet 

spricker och sprängs sönder, då svävar all materia fritt. Då är vi 

åter ursprungsstoff med möjlighet till något nytt. 

 

Ur Kastanjens nakna grenar

Den täta himlen har fläckar

i toner av stålblått som bryter

mot barrträdens dova och gröna

kronor. Jag har bäddat löven

i drivor runt rosornas nakna

stjälkar. De vissna bladen skyddar

mot kölden som ska komma

att stanna en tid. 

 

Ur Sönderfruset

Och vi går utmed älven, våra kroppar

i den isklara kylan. Blodets värme

genom våra kardiovaskulära system.

Rörelserna finns där hela tiden

genom cellväggarnas membran.

Värmen, det av liv varma. Kärlens

väggar är så genomsläppliga.

Längre ner är vassrören inkapslade

i rimfrost, varje strå i rimfrost

som om sömnen äntligen är där.

Vid ett samtal i samband med prisutdelningen efter skrivartävlingen ”I dialog med Harry Martinson”, mellan Annika Rydberg samt Semir Susic och Paulina Helgeson från Harry Martinson-sällskapets prisjury, menar Semir Susic att Annika Rydbergs diktsvit är väl genomarbetad och kanske framför allt, det starkaste är det som finns i slutet av Rymdfärd, kopplingen  mellan  den sårbara lilla kapseln och vårt jordklot som, inte direkt nämnd  men underförstådd, finns där. "Inom kapseln råder förhållanden som vi har anpassat till människoliv. Men om det skulle hända att höljet spricker och spränger sönder, då svävar all materia fritt." Harry Martinsons Aniara och Annika Rydbergs Rymdfärd möts i en manande metafor om livets skörhet. 

På fråga av Semir Susic om det i diktsviten finns en medveten cykel i övergångar mellan vår, sommar, höst och vinter, svarar Annika Rydberg att hela samlingen följer en sådan cykel med årstiderna. Hon börjar med cellerna och fortsätter med rymden. Det är inte bara det lilla eller det stora utan det lilla och det stora, såsom i prismotiveringen för Harry Martinsons Nobelpris i litteratur 1974 ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”.

 

Paulina Helgeson frågar Annika Rydberg om vilken Harry Martinson som främst är hennes och hon svarar att precis som Martinson har hon sysslat både med humaniora och naturvetenskap. Hon började arbeta som skulptör och har en konstnärlig utbildning i botten. På 1990-talet läste Annika Rydberg en naturvetenskaplig utbildning och hon tror att den här blandningen har hon med sig in i diktsamlingen och Harry Martinson har kommit tillbaka periodvis till henne.

Hon började en gång med att läsa Nässlorna blomma och när hon gick på konstskola fanns där en lärare som var väldigt fascinerad av Harry Martinson och hans Bolle. Denne lärare Graham Stacy öppnade också ögonen hos henne för lyrikern och poeten Harry Martinson. Under skrivarkursen vid Linnéuniversitetet har hon återvänt till detta.

Annika Rydbergs användande av fackterminologin, likt Harry Martinsons användande av facktermer och exotiska ortnamn som ett slags formler eller besvärjelser, ger något extra avslutar med erkännande Paulina Helgeson dialogsamtalet mellan prisjury och pristagare.

Annika Rydberg har flera konstverk i offentlig miljö bl.a. ”Pojken och fågeln” från år 1993, med måtten H150 x B25 x D80 cm.  Skulpturen som är placerad vid Lisa Sass gata i Hisings Backa på Selma Lagerlöfs torg, anspelar på Selma Lagerlöfs berättelse ”Nils Holgersson underbara resa genom Sverige”.

 POJKEN OCH FÅGELN

Konstnär: Annika Rydberg

Foto: Jan Peter Dahlqvist

 

http://www.goteborgkonst.com/

 http://www.goteborgkonst.com/?s=Annika Rydberg

 

Några rader ur Harry Martinsons hyllning i prologen Vildgåsresan till 100-årsminnet av Selma Lagerlöfs födelse får tolkning genom Annika Rydbergs bronsskulptur.

 

Nils Holgersson blev mer än blott en pojke
som fått en tomteörfil och förvandlats.
Han blev piloten i vår första flygdröm;
och sträckets väg från Skåne upp till Lappland
var (tecknad som den blev av lärarinnan)
den första flyglinje som världen hade.
[...]
Från alla land där barnen lärt sig läsa
kom fler och fler och snart låg millioner
av barn bland skyarna och red mot Sarek.
[...]
All myt och dikt har alltid älskat fåglar,
och henne som vi ärar här idag
skall alltid höra hop med unga resors flykt
och mytens fågelskara. 

 

~~~

 

Tack Annika Rydberg

  

Gratulerar! 

Rune Liljenrud

Förstapriset 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling "I dialog med Harry Martinson"

 

MAJA TINNERWALL

"I dialog med Harry Martinson"

 

Professorn i litteraturvetenskap vid Lunds universitet Johan Stenström, Harry Martinson-sällskapets vice ordförande, presenterar årets vinnare i  Harry Martinson-sällskapets skrivartävling med deltagare från skrivarutbildningar "I dialog med Harry Martinson". Jurymedlemmarna Paulina Helgeson och Semir Susic samtalar med pristagarna - På bilden vid Johan Stenströms sida Jonas Gren, Maja Tinnerwall och Annika Rydberg

 

Maja Tinnerwall erhåller 1:a priset 20 000 kr

jämte ett diplom som bevis på sin värdighet

 

 MAJA TINNERWALL

 "I dialog med Harry Martinson"

 

 

Ur Maja Tinnerwalls

Sommarens sista tulpan:

[…]

Landsbygden håller mig kvar. Vissa avkroksbarn drog till stan. Andra drog ännu längre bort. Det fanns de som drog till andra länder, la till vid andra kontinenters stränder. Det verkade så enkelt, men för mig var det svårt. Jag visste inte hur man gjorde. Motvilligt stannade jag kvar. Vi var en hel barnaskara, med bara några år mellan den yngsta och äldsta. Jag och Ebba var någonstans i skarans mitt. Vi var avkroksbarn långt bort från allting. Jag var alltid längst av tjejerna. Vi klev av skolbussen på ladugårdsplanen, och på vägen hem plockade vi kastanjer på kyrkans nykrattade parkering. Sedan skiljdes vi åt, för jag skulle ta kyrkvägen hem till mig och de andra skulle fortsätta längs byvägen hem till sig.

 Jag går kyrkvägen upp. Genväg till kyrkan. Kyrktornet gömmer sig bakom blå byggplast. Sånglärkorna drillar. Jag stannar och vänder huvudet mot himlen, försöker fixera lärkan med blicken. Det tar en stund men går till slut.

Vingarna rör sig snabbt upp och ned. Melodierna rör sig också snabbt upp och ned. Flyttfåglarnas liv är variationsrikt. En årstid här, en annan där. Ett liv i norr, ett helt annat i söder.

Mitt liv är orörligt. Det står alldeles, alldeles stilla. På den här landsbygden som jag är oförmögen att slita mig från. Den här avkroken som håller mig fast.  Gräset i vägrenen äter upp hjulspåren. Vägen smalnar av till stig. Det är fel att kalla kyrkvägen för väg. Jag har slutat växa. Det är som att barndomen dröjer sig kvar längst inne i mig, där skuggan är som mörkast. Vinden rör om i timotejstråna. Det molar i mig, en känsla av att livet är ett drama som utspelar sig någon annanstans. Inte i den här byn, inte här, absolut inte här.

Världen, snälla lyssna.

 

[…]

 

 

Vid ett samtal i samband med prisutdelningen efter skrivartävlingen ”I dialog med Harry Martinson”, mellan Maja Tinnerwall samt Semir Susic och Paulina Helgeson från Harry Martinson-sällskapets prisjury, menar Semir Susic att vanligtvis brukar de flesta fastna för Harry Martinsons Nässlorna blomma, medan det är hans Vägen ut som har gjort stort intryck på Maja Tinnerwall.

 

Hon anger att det har varit ett ganska utspritt författarskap i hennes läsning de senaste åren. Under gymnasietiden läste hon och ”brände” ganska många författare och var sedan färdig med dem. När hon läste den första boken av Harry Martinson så läste hon inte direkt några flera därefter. Det var inte därför att hon tyckte det var dåligt eller ointressant. Hon tror att det var därför att hon ville komma tillbaka till Martinson och det är framförallt till hans prosa som hon kommit tillbaka, förra sommaren till Vägen ut, och den inspirerade henne. Strax efter läsningen av den skrev hon texten Sommarens sista tulpan, som är väldigt inspirerad av Vägen ut.

 

Semir Susic från prisjuryn ser en koppling mellan Idas torn i Vägen ut och tornet, utsiktsplatsen och lampan i Maja Tinnerwalls text som är väldigt starka symboler. Hon tänker på tornet som en plats som syns väldigt tydligt långt ifrån och man vet också att det händer någonting där, för att det lyser. Det är inte hur lätt som helst att bara ta sig dit. Också vetskapen finns om att där uppifrån ser man saker som man inte ser när man står där nere. I texten Sommarens sista tulpan finns kyrkans topp som skymtar mellan tallarna och syns i stort sett från hela byn.

I slutet av Maja Tinnerwalls text klättrar personen upp i kyrkans topp för att se och detta blir symboliskt att hon som stannat kvar på samma plats där hon är född, återerövrar sin egen by genom att klättra upp i tornet. Hon ser det hon inte sett under sitt liv. Det blir som en erövring av den egna barndomen och platsen där den utspelat sig. Plötsligt ligger den under henne.

 

Texten i Sommarens sista tulpan är otroligt berättande och det finns en enkelhet i den som förefaller väldigt enkel, men när man tittar närmare på den är den väldigt komplicerad, menar Semir Susic. Han undrar hur man får till denna enkla, men väldigt svåra stilen, hur är processen och hur är arbetet med manus? Maja Tinnerwall tror sig veta att hon alltid skriver väldigt enkelt. Sedan hon skrev denna text har hon gått ännu mera mot att kapa och korta. Det skall vara enkelt och inte snirkligt. När hon ser på texten Sommarens sista tulpan, finner hon den nu ganska slingrig, som att den dansar runt i skogen och inte tar raka vägen dit den ska. Detta är en stil som hon har byggt upp.

Semir Susic framhåller att Maja Tinnerwall trots sin unga ålder, bara 22 år, har en väldigt tydlig stil, otroligt imponerande att se denna stil, som känns så självklar och som är väldigt elegant, avslutar han.

Paulina Helgeson menar att Maja Tinnerwalls stil har mogenhet och att det i texten finns en mogenhet rent stilmässigt, men det finns också ett slags vemod inför det svunna, som man inte spontant förknippar med dem som är väldigt unga. Den här personen förhåller sig till landsbygden, som på något sätt håller jagberättaren fast. Det finns ingen Vägen ut för den här personen, som vill lämna, men det går liksom inte riktigt, för den här döende, avfolkade landsbygden håller henne kvar.

Det finns ett väldigt typiskt Martinsonskt tonfall, vemodet inför den döende landsbygden. Maja Tinnerwalls koppling till landsbygden är väldigt central. Hon kommer från Vikbolandet i Östergötland och har växt upp i en liten by där. Det finns en kyrka och det är den byn som författarjaget går igenom.

Maja Tinnerwall var snabb med att fly från landsbygden när hon fick chansen. Efter studentexamen flyttade hon till Stockholm när hon inte längre kunde identifiera sig med landsbygden och förstod att landsbygden för henne var ”ett sjunkande skepp”. Nu när hon har varit därifrån några år, så vill hon gärna tillbaka dit och ser saker som hon inte såg tidigare, glad att ha den erfarenheten att ha vuxit upp där och ha det arvet. I slutet av Sommarens sista tulpan erövrar personen och låter sig erövras av landsbygden, arvet som de flesta vill fly ifrån.

 

~~~

Tack Maja Tinnerwall

Gratulerar!

 

Rune Liljenrud

 



Martinson lever!

Det händer verkligen mycket i Martinsonvärlden. För mig som ägnar en stor del av mitt liv åt Harry Martinson och hans efterlämnade texter har det nu varit några intensiva dagar.

Först mejlet i torsdags (8 maj) från Natalie som går i klass 8 A i Internationella Engelska Skolan i Linköping där hon ber om ”en djup information om Harry” som gett henne ”en ny syn på livet” och som öppnat ”en helt ny dörr”. Sedan fredagens kulturartikel i Expressen (med stor bild av Harry Martinson) där Per Wirtén under rubriken ”De utsattas liv väger lätt för majoriteten” funderar över plats- och personalbristen på våra sjukhus. Detta leder honom till Martinson som 1958 oroade sig över ”den råa nedskrotningsanda” som rådde och som också skrev: ”Det har kommit ett drag av förryckthet över oss alla/ett fegt medflaxande ovärdigt människan”.

 Karin Sverenius Holm

 och Ingvar Holm 

Så lördagens (10 maj) besök i Vik hos den legendariske martinsonkännaren Ingvar Holm och hans kära

hustru Karin Sverenius Holm, litteraturinspirerad konstnär av Guds nåde. Att i utställningshallen och ateljén Karinholm sitta och läsa och diskutera Martinson och Elsa Grave omgiven av dessa berusande konstverk var en stor och högtidlig upplevelse för mig. Och lika stor högtid blev det att flytta över till Ingvars kombinerade arbetsrum och ateljé prydd med hans egna målningar med motiv ur Shakespeares magiska värld. Där fick jag bl a höra honom berätta om sina möten med Harry Martinson och om sin nya bok om Shakespeare som ska publiceras till hösten. Ingvar, som redan 1960 skrev boken Harry Martinson. Myter Målningar Motiv, är utan tvekan den store föregångsmannen inom martinsonforskningen och har inspirerat mängder av andra forskare att arbeta vidare. Det var därför också helt naturligt att han blev Sällskapets förste ordförande när det startade 1984. Och än i dag kan man tillsammans med honom uppleva den magi som Martinsons texter besitter och som höstadieeleven Natalie i Linköping just börjat upptäcka.

När jag på söndagen lämnar den gata vid vilken Karinholm ligger noterar jag att den har ett ”martinsonskt” namn: Ängen. Martinson, ängens store diktare, skulle säkert med sitt blida leende på läpparna tacksamt noterat Karin och Ingvars adress: Ängen 6, Vik. Och inte långt därifrån sjöng en energisk näktergal invid ett blommande kastanjeträd som en av Ingvars förfäder planterat.

Solvig Oredson

Arrangemanget i Vik ingick Litteraturrundan, en stor skånsk satsning 10 -11maj. Så gjorde också ”Aniara vid Immelsjöns strand” som jag också besökte på söndagen. Här, nära den plats dit Harry Martinson rymde från pinorna på Norda gård försommaren 1915, hade annan martinsonkännare och förkunnare av hans texter, Solvig Oredson, samlat en stor skara intresserade lyssnare till en fängslande presentation av Martinsons ständigt aktuella diktepos Aniara. Och just aktualiteten i Aniaras budskap om en mänsklighet som kommit ur kurs lyfte Solvig fram på ett fint sätt. Man märkte att åhörarna verkligen tog till sig hennes tankar. Solvig, som tidigare varit sekreterare i Sällskapet, gör en stor insats genom att i tal och skrift sprida kännedomen om Martinsons texter. Hon är en av de många ”Martinsonambassadörer” som finns på olika håll i vårt land. Till hjälp hade hon denna sköna försommardag vid Immelns strand den fine musikern och sångaren Gunnar Olofsson.

Solvig citerade och visade påpassligt upp artikeln av kosmologen Max Tegmark i söndagens DN (11 maj) med rubriken ”Våra liv ger mening till hela universum”.  Detta påminner starkt om vår rymdpoet Martinson och hans tankar om kosmos. Ännu ett tecken på att Harry Martinson lever i dag. Detta kände jag så starkt när jag tog farväl av Skånes försommargrönskande bokskogar nära Martinsons födelsehem i Nyteboda.

2014-05-12                                                     Åke Widfeldt

I Elin Wägners och Harry Martinsons anda

 

 

Odd Zschiedrich, kansliansvarig vid Svenska Akademien, presenterade lördag den 3 maj 2014 i samband med årshögtiden i Jämshög den nyutkomna boken

 Harry Martinson i Svenska Akademien

 

I boken finns bl.a. Harry Martinsons inträdestal, då han år 1949 efterträdde Elin Wägner på stol nr 15 i Svenska Akademien. Såväl Elin Wägner som Harry Martinsons författarskap påminns om, när pris och stipendier till deras minne utdelas. Så skedde vid årshögtiden i Jämshög, Harry Martinson-priset till Nina Björk och stipendier i skrivartävlingen I dialog med Harry Martinson, till Maja Tinnerwall, Annika Rydberg och Jonas Gren.

 

  

 

Första Elin Wägner-stipendiet har just nu tillkännagivits och det  tilldelas Jane Morén. Stipendiet innebär en månads vistelse i Elin Wägners författarbostad Lilla Björka samt 15.000 kronor.

 

Jane Morén är vårdbiträde, journalist, författare och fotograf. Hon tilldelas stipendiet "för att hon genom olika uttrycksmedel visar på livets skörhet på ett sätt som berör, samtidigt som hon i Elin Wägners anda vill belysa det outtröttliga arbete som generationer av kvinnor före oss har bedrivit för att ur jämställdhetssynpunkt skapa en bättre värld."

 

Prismotiveringen är viktig och öppnar upp ett angeläget författarskap i Elin Wägners anda - men också i Harry Martinsons anda med tolkning i dikten

 

 

MÄNNISKANS HÄNDER

Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare.
När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst.
De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålbettets skärpa.
Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter
av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll,
av smidig talk och av alla sorters mjöl.
Deras register är oerhört
från glansigt silke till grova säckar,
från sträva filar och rivjärn
till nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen av evighetsblommor.
De lever i känselns land där beröringen är allt
och där beröringens gåta slår sin bro
mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.

HARRY MARTINSON
Ur Dikter om ljus och mörker, 1971

Rune Liljenrud

 

  

Harry Martinson-sällskapets årshögtid maj 2014 gör studiebesök i Vattenriket, Kristianstad

 

400-årsjubilerande Kristianstad

 

Vattenriket Kristianstad

 

 

 

 

Gustaf Hellström-sällskapets ordförande Disa Lundgren

hälsar välkommen och presenterar Håkan Sandgren

som talar om "Vattenrikets författare"

Gustaf Hellström och Albert Henning

Birgitta Trotzig och Eva Ström

 

Intresserade lyssnare om Vattenrikets författare 

 

Johnny Karlsson framför Harry Martinson-sällskapets

tack och överlämnar bokgåvan

Harry Martinson i Svenska Akademien

 

 I Natururm finns mycket att studera

 Kjell Andersson är en intresserad besökare 

Gustaf Hellström-sällskapets ordförande Disa Lundgren

 presenterar Gustaf Hellström-kännaren Lennart Leopold

som talar om "Gustaf Hellström - hans liv och diktning"

 

 

Litterära skyltar med texter av Kristianstads

 många författare, bl.a. Gustaf Hellström

finns uppsatta runt om i Kristianstad,

här en beskrivning av ÅN OCH MADERNA

från Gustaf Hellströms Dagdrömmar

 

 

Harry Martinson kände det tryggt att veta att

Gustaf Hellström fanns i Svenska Akademien

 

Nils von Dardel har skapat porträtt i olja

av Gustaf Hellström som finns som omslag

till en mycket värdefull bok om författaren

 

 

I samband med Bokfestivalen i Kristianstad den 5-7 september 2013, 80 år efter att Kristianstadsförfattaren, utrikeskorrespondenten och sedermera ledamoten av Svenska Akademien Gustaf Hellström år 1933 utgav boken

 

Det tredje riket

Från Hitlerkupp till tysk folkenighet

 

kunde Gustaf Hellström-sällskapet presentera en nyutgåva av den mycket svåråtkomliga boken. Bidrag till utgivningen har lämnats av bl.a. Svenska Akademien.

 



 

Omslagsfoto till boken:

Bokbålet i Berlin 10 maj 1933 (Tyska riksarkivet)

 

Gustaf Hellström-sällskapets ordförande Disa Lundgren, tillsammans med ledamöter av Sällskapets styrelse Lennart Leopold och Sigurd Rotstein, har gjort och gör en ytterst viktig insats genom att skapa möjligt att erbjuda boken, som förutom Gustaf Hellströms texter också innehåller bidrag av Lennart Leopold och Sigurd Rotstein.  

 

 

Gustaf Hellströms grav finns i hans födelsestad Kristianstad

 

 

Johnny Karlsson framför Harry Martinson-sällskapets

tack och överlämnar bokgåvan

Harry Martinson i Svenska Akademien

 

 

 

I Tivoliparken, Kristianstad finns Katalpaträdet

som minner om Harry Martinsons Passad

 

Li Kan talar under trädet

 

Några ord ur dikten kan bjuda tolkning av

Harry Martinson-sällskapets vilja med årshögtiden

 

 

 

Här i trädets skugga klarna våra tankar och mötas.

[.....]

 

Här under trädet få tankarna sitt tillfälle till enhet.

[.....]

 

Här under ett träd som skuggar,

övar vi vishet, odlar en sinnets ro

och få vyerna belysta av en självklar sol.

 [.....]

 

Här under detta katalpaträd

sitta vi fria från begären.

 [.....]

 

Den vise bör räkna med allt.

Han bör räkna med livet.

 [.....]

 

HARRY MARTINSON

 

(Ur Broschyr Tivoliparken Kristianstad)

 

 

Rune Liljenrud