Harry Martinson ger i Den förlorade jaguaren bilder av motsättning mellan den rika naturen i Kalköpings Gästgivarhagen med "det äventyrliga myllret kring din sko" och bions bilder av liv. Bertil Palmqvist skriver i ett efterord till Den förlorade jaguaren:
"Martinson skildrar de tre
grabbarna, Sven, Håkan och Jöns, som helt förförda och förstörda av den
skadliga filmkultur som är deras stora och enda intresse därhemma i Kalköping.
Allt omkring dem förefaller trivialt och ointressant jämfört med dessa
filmens världar. På samma sätt som Martinson själv rymde en gång i tiden,
beslutar de sig för att rymma till sjöss för att i Sydamerika möta det stora
äventyret, jaguaren som de ska jaga, den köttätande jätteblomman. Mindre
sensationer än så anser de helt meningslösa."
Sven Kahle, Håkan Fast och Jöns Hult, de tre äventyrslystna ynglingarna som närapå samtidigt slutat sina arbeten på kartongfabriken hemmavid för att bege sig långt bort, till Sydamerika och det stora äventyret, de var vilsna. Svens mor oroade sig. "Varför slutade du på kartongfabriken, frågade hon plötsligt. Du kanske kommer att få gå arbetslös nu, sade hon. Och jag har ju som du vet bara min städning att hålla mig till."
Kostnaderna för att kunna resa bort löser de tre ynglingarna på oärliga sätt,
men de "tillhörde en generation, eller den ena av två sådana, som
var vand att få all världens bilder hem till sig, direkt till skänks och
ofta försedda med sådan förklarande text att hjärnan, den stackaren, skulle få
slippa den plåga som heter tänka", skriver Harry Martinson.
Men, ju längre bort de kommer från den trygghet de ändå haft hemmavid, desto tyngre blir den skenande livsfärden. Ynglingarna gör inbrott i en parfymaffär, men parfymflaskorna inbringade ingenting. Sven letar i sin mors tomma kanelburk, där modern brukade lägga en del växelslantar. Jöns, som brutit upp sin fars skomakarbord där hans fader suttit i tjugofyra år, har stulit elva tior och sex femmor från plånboken, medan föräldrarna en kväll var borta på orgelinvigning i missionshuset. Han märker av samvetet och han känner sig "belastad" i sin skenande färd. Hur skulle det gå, det här? Bertil Palmqvist kommenterar: "Verkligheten tycktes finnas till värre och värre, ju längre man kom bort från hemmet. De hade trott tvärtom. De hade trott att... ja, vad hade de trott? En sak är säker; det som hade tjusat dem så hemma i Kalköpings biograf är de inte på väg till."
En tredje eldare på S/S Hanna kallades Långe Löv. Han var mycket beläst,
bedrev ständiga självstudier och hade en hel sjökista full med böcker. Långe
Löv låg i sin koj och svarade på skeppskamraternas frågor och
"livsgåtestunden varje kväll blev både andlig och det goda samvetets
kudde. Efteråt somnade man tryggt i medvetandet om att man gjort vad man kunnat
för att lösa livsgåtan. […] Det var bara de nymönstrade tre kollämparna som
inte begrep ett dyft av vad han sade, vilket man inte kan undra över, så
inställda som de var på sina kommande brasilianska jaguarjakter." Mellan
Långe Löv och Martin Tomasson rådde tyst
samförstånd.
Nej, det blev ingen äventyrlig jaguarjakt för de tre ynglingarna. I Buenos Aires fick S/S Hanna en söndag i hamn och då stannade Håkan iland hela dagen. Han lät sig uppslukas av Buenos Aires och besökte zoo. Han finner en skylt där det står Leopardus onca, men leoparden själv syns inte till. "Oncan dog av en mjältsjukdom för ett par veckor sedan" säger en vaktmästare." Därtill säger honom nyckelknippans skramlande att zoo skall stängas och därför går han också när de andra går. Och han förvånar sig själv med att nästan vara tillfreds med denna avslutning på besöket i zoo." Än dystrare blir det när en av ynglingarna efter bordellbesök i Montevideo ådrar sig en smärtsam venerisk sjukdom och Harry Martinson låter Den förlorade jaguaren "sluta vid en sjukhussäng istället för ute i det fria". Jöns och Håkan besöker sin sjuke kamrat på sjukhusets avdelning för skuggsidans sjukdomar. "De ville inte visa sig allt för sorgsna, men nog syntes det att de var djupt besvärade av Svens avsteg från äventyrets huvudlinje."
Den förlorade jaguaren kritiserar populärkultur på främst biograffilm. Det som lockar på vita duken motsvaras inte av det verkliga livet. Som så ofta i Harry Martinsons författarskap ges civilisationskritik som inlägg i debatten om modernitetens skadeverkningar. Motvikten finns i naturen. ”Vi är nästan alla helt förgiftade och kräva iakttagelser och tankar. Men så få vi också igen det på halsen i de alltmer djävulska krigen, mänsklighetens egna skapelser, koncentrationer som inte har det minsta med natur att göra, ty striden i naturen är gles, är utspridd, fördelad över jordytan, den är guerilla. Den är utspridd i mångfalden och drunknar i mängden: döden drunknar i livet. Döden står i naturen naturligt fördelad, det är bara människan som medvetet koncentrerar den, skapar masskoncentrationer av död. Hon har skapat stads-karma: masskriget. I själva verket har jordklotet blivit för litet för människan”, skriver Harry Martinson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar