"Verklighet till döds – Martinson och moderniteten"

 

Författaren Elisabeth Rynell medverkade under den första dagen på Bokmässan i Göteborg den 26 september 2013 i två program, dels ett seminarium "Att skriva och att inte skriva" och dels ett program på De Litterära Sällskapens Scen "Verklighet till döds – Martinson och moderniteten". Vid båda programmen fanns som grund Elisabeth Rynells essäsamling Skrivandets sinne, som utgavs våren 2013. Hon känns igen från sin medverkan i Harry Martinson-sällskapets årsbok 2006 med artikeln "Lite om att slå följe med Harry Martinson", där hon relaterar till Harry Martinsons diktsamling Vagnen, vilket hon nu också gör i sin senaste bok Skrivandets sinne.

 

Camilla Odhnoff fick på sin 85-årsdag den 6 juni 2013, som en gåva av Harry Martinson-sällskapet, Elisabeth Rynells bok Skrivandets sinne och hon tackade då för "en helt underbar bokgåva". Kanske var detta den sista boken hon läste och verkligen tog till sig, med anknytning till Harry Martinsons författarskap, som hon var så väl förtrogen med. Camilla Odhnoff avled den 16 juli, kort efter sin födelsedag.  

 

Elisabeth Rynells bok Skrivandets sinne inleds med en dikt av Gunnar Ekelöf ur Coda "Allt har sin tid, så även detta mörker...",  och många berättare finns med i en resonerande text om hur möten med andra författare fungerar, såsom Sofokles, Shakespeare, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Werner Aspenström, Sara Lidman, Harry Martinson,  Pauline Réage, Birgitta Trotzig, Axel Sandemose, Valentin Rasputin, Boris Pasternak, Thomas Tidholm och Ivar Lo-Johansson.

 

 

 

Elisabeth Rynell anknyter i Skrivandets sinne också till personer i sina egna tidigare böcker såsom  Hohaj (1997), Till Mervas (2002) och Hitta Hem (2009) : "Med ett namn blåser man liv i en ny människa. Man säger: här är hon, hon ska bära detta namnet på det att hon må bli en del i vår stora berättelse. Det är den stora människoberättelsen det handlar om."

I kapitlet "Om självtillit" ur Skrivandets sinne mediterar Elisabeth Rynell över skrivandets mekanismer och hur det är att vara författare och inte kunna skriva när orden inte formar sig. I seminariet "Att skriva och att inte skriva" samtalade Elisabeth Rynell med kulturjournalisten Kerstin Wike om detta.

 





"Jag funderar över det enorma motståndet mot att skriva som jag kan känna. Att det framstår som så fullkomligt omöjligt att ens skriva en rad. Och inte bara omöjligt. Det är ren ovilja. Paradoxalt sammansvuren med en enda längtan: att få skriva. Få skriva. Vilken instans vänder man sig egentligen till för att få skriva?

[...]

Författare vet i märgen hur avgörande skillnaden är mellan att tänka en mening och att skriva ner den. Och inte bara avgörande, den kan vara skräckinjagande. Nedskriven där på papperet kan man, ja, titta på meningen, den har tagit ett kliv ut ur en och blivit sin egen. Och meningen kan titta tillbaka. Man kan börja inbilla sig att den har en vilja. Och det har den. Och man måste svara. Från det ögonblicket är denna mening inte 'min' längre, den är inte 'jag'. Den har blivit ett 'du' som 'jag' tråder en dans med. En förhäxad dans där man ideligen trampar sig själv på tårna i takt med att 'du' växlar om till 'jag' och 'jag' växlar om till 'du' alldeles oförutsägbart mitt under släpstegen, virvlarna, snurrarna."

 

 

 

Ett kapitel i Elisabeth Rynells bok Skrivandets sinne heter "Om verklighet till döds" och handlar om Harry Martinsons bok Verklighet till döds, som kom ut 1940, i världskrigets andra år. Kapitlet slutar med Harry Martinsons ord "Jag har gjort mitt. Jag har stridit för livet, så långt det gick."  Elisabeth Rynell avslutar med "Jag säger bara: Tag och läs!" Just detsamma vill denna blogg mana till. Läs Harry Martinson och läs Elisabeth Rynell, vars medverkan i de två programman på Bokmässan i Göteborg gav stor behållning. Några citat ur Skrivandets sinne visar hur högst aktuell  boken är.

 



"Den morgonen i september 1939 när Holger Tidman, alter ego för Harry Martinson, såg det feta svarta i:et i ordet krig i tidningsrubriken, visste han att alla onda drömmar hade besannats. I det ögonblicket frontalkrockade han mot verkligheten och kunde släppa ut en vrede och förtvivlan som egentligen inte ryms i vanliga meningar på vanliga boksidor. Ett alldeles ohanterligt raseri som likafullt berör och griper tag i en sentida läsare som jag själv, kanske för att det är så paradoxalt sammankopplat med känslighet och en svidande ömsinthet." Så inleder Elisabeth Rynell kapitlet om Harry Martinsons bok Verklighet till döds. "Den inleds med en liten anmärkning: 'Denna bok är idéskissen till ett större tänkt arbete. Först när tiderna blir sådana att det låter sig göra, kan arbetet tas upp och fullföljas till sin från början tänkta bredd.' Jag skulle vilja säga att diktsamlingen Vagnen från 1960 är den utlovade fortsättningen på detta arbete.[...]
Tiden så som den framskrider ger Martinson bara alltmer rätt. Det har nu gått en mansålder sedan han gav ut Verklighet till döds och över femtio år sedan han gav ut diktsamlingen Vagnen och allt han skrev i de böckerna, raseriet, förtvivlan, vädjandena, blir bara mer aktuellt.
[...]
Martinson menar att det är meningslöst att tala om människan om vi inte tar med Minnet som hon är inslagen i som i en väv.
Samtidigt har samhällsbyggandet fortgått efter en ekonomistisk, klämrationalistisk och egentligen minneslös linje som aldrig går in igenom människan. Och på så vis kan vi, enligt honom, heller aldrig fånga framtiden. För framtiden måste färdas genom människans minne, dess obönhörliga väg går genom Minnet.

     Rädda dig in på minnets stigar
     för att där förbereda framtiden och nå den
     med ett annat vågspann än det som dagen spänner.

     HARRY MARTINSON: ur Vagnen


 

 Rune Liljenrud