Inför Hiroshimadagen den 6 augusti

”Splittringen av atomen har förändrat allting utom våra sätt att tänka och därför är vi på väg mot en katastrof utan motstycke”. Orden är Albert Einsteins men kunde lika gärna ha yttrats av Harry Martinson som i sitt diktepos Aniara varnar för följderna av ett kärnvapenkrig. För honom var bomberna över Hiroshima och Nagasaki en fasansfull påminnelse om de katastrofala tänkesätt som kommit att behärska människornas hjärnor.

I Aniara är det det tekniska underverket miman (med mänskliga egenskaper) som besitter den samvetsömhet som jordmänniskorna saknar. Till slut står hon inte ut med att förmedla nyheterna från en atomkrigsdrabbad jord:

Hon hade sett granitens vita gråt

när sten och malm förgasas till ett dis.
Hon hade rörts av dessa stenars kval.

Förmörkad i sitt cellverk av den hårdhet

som människan visar i sin ondskas tid
kom hon som länge väntat var därhän
att hon på mimors sätt till slut bröts ner.
…
Nu ville hon i tingets namn ha frid.
Nu ville hon ej förevisa mer.
(Ur sång 28, Aniara)

Sedan bomben över Nagasaki fälldes har inga kärnvapen använts på vår jord. Däremot har som vi vet stora arsenaler av sådana vapen lagrats och försatts i beredskap ända fram till i dag. Påverkas de människor som ägnar sig åt sådan verksamhet? Blir deras samveten mindre ömma? Många anser det. Redan på 1960-talet skrev Robert Jungk:

”Ty även om de aldrig har exploderat har de atombomber som hålls i beredskap en återverkan på de presumtiva gärningsmännen. De urholkar demokratin genom att överlåta de viktigaste avgörandena åt ett fåtal, de medför en allmän brutalisering hos dem som sköter vapnen och som alltid måste vara inställda på och besluta att till slut använda dem en gång. De förstör de atomrustade ländernas innersta tro på sin egen mänsklighet och moral."
 

Det är en skandal att vi i dag, 68 år efter Hiroshima, fortfarande har över 17 000 kärnvapen (varav c:a 2000 i högsta beredskap) i nio länder. De flesta av dem är många gånger starkare än de bomber som fälldes över Japan 1945. Om en enda kärnstridsspets detonerades över en storstad skulle den kunna döda miljontals människor och orsaka skador som skulle finnas kvar i decennier.

Men det finns också i dag många som för kampen mot kärnvapen. Ett exempel är ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons), nu aktiv i över 60 länder. Den har haft stora framgångar i sin strävan att förbjuda kärnvapnen. I dag stöder 151 länder kampanjen. Tyvärr finns Sverige inte med bland dessa. Däremot hittar man personer från Sverige bland dem som är för ett förbud. En är förre vapeninspektören Hans Blix som säger att han är stolt över att han stöder ICAN.

Ett fint sätt att manifestera Hiroshima-dagen är att skicka en petition till den svenska regeringen och be den arbeta för ett förbud mot kärnvapen. Du kan göra det via den här länken:

http://www.icanw.org/why-a-ban/positions/#.Uf1FlxBvnrd

Söndagen den 29 september kl. 11.00 kommer Gunnar Westberg från Läkare mot kärnvapen att tillsammans med mig diskutera om Harry Martinsons Aniara och dagens kärnvapenhot. Vi framträder på Bokmässan i Göteborg (De litterära sällskapens scen).

Åke Widfeldt