Harry Martinson-sällskapet har erhållit en gåva till minnet av arbetarförfattaren Erik Johansson, som avled den 7 juni 2013 i Göteborg. Han var tio år yngre än Harry Martinson och årsbarn med Sven Edvin Salje, som båda var födda år 1914.
Erik Johansson debuterade som 62-åring med "Fabriksmänniskan" (1976) och hann ge ut tolv böcker. Sven Delblanc har skrivit en värdefull inledning till debutboken, en klassiker i svensk arbetarlitteratur. En av Erik Johanssons stora inspirationskällor i författarskapet var Harry Martinson och Erik Johansson har varit med under en av Harry Martinson-sällskapets sommarkurser och berättat om sitt författarskap.
Boken sattes upp på scen i pjäsen "Tok Alfred" som spelats på Folkteatern i Göteborg och Dramaten i Stockholm. Erik Johansson har belönats med flera fina utmärkelser: Svenska Akademins, LO:s och Södermanlands kulturstipendier samt Göteborgs Stads guldmedalj.
Många hänvisningar till och citat från Harry Martinson finns med i Erik Johanssons böcker. I kapitlet Gräsen vid fabriksmuren... i debutboken "Fabriksmänniskan" skriver han:
Varken fabriksmurar eller fängelsemurar behöver stänga oss ute från naturupplevelser. Varje sommarmorgon innan dagens arbete börjar, vandrar jag runt fabriksmuren och gläder mig över de fattiga grässtrån som ännu växer där.
Livet kan gro och växa ur vilket mörker som helst, det har du säkert märkt i mörka stunder. Min livsavgörande kontakt med gräset och naturen som läkekraft kom en kväll på lånebiblioteket. Harry Martinsons bok, Midsommardalen, kom lägligt, ty efter en lång och svår sjukdom grips människan lätt av misströstan och tvivel över livets möjligheter. Med oerhörd kraft rusade den svenska sommaren in i min förtvivlade själ, och lösgjorde strömmen av barndomens naiva, glömda naturupplevelser. Nu traskade jag åter över solvarm glänta och kunde nämna barndomens blomster vid namn! En förfluten lycklig tid återskapades inom mig av en främmande människas ord.
Från den stunden blev sjukdomen en mindre plåga. När sedan nya dagar av svårmod kom min själ att misströsta, kunde jag lägga mig i gräset och tala till både timotej och ängskavle. Åt sådana minnen kunde jag i arbetet både le och skratta.
Ett säkert rotfäste heter det första kapitlet i Erik Johanssons bok "Vägen till fabriken" (1977) och inleds med ett högtidligt formulerat CV Curriculum Vitae:
Genom hela mitt liv har det lilla ordet FOGDÖ följt mig som ett trygghetsord. När jag tillfrågats om födelseort har det alltid varit så meningsfullt att svara:
- FOGDÖ församling Södermanlands län.
De orden gav mig säkert rotfäste i tillvaron, som luffare i svenska storskogar, sjöman i utländska hamnar och tempoarbetare i fabriker där det omänskliga redan var livsstil.
I en statstuga vid prästgården är jag född. Prästgården och kyrkan låg med sina väldiga lövträd som en fridfull ö mitt ute i böljande sädesfält. När jag som liten satt vid dikeskanten och såg ut över gärdena vaggades jag till ro av vindens lek med strå och ax.
Min far var Valentin Johansson, rättarson från stora Skälby under Näsboholms gods i Härad. Min mor Ingeborg Maria Johansson född Andersson, var dotter till småbonden på "Magboa" eller Magdeboda som det heter.
Statdrängen och pigan var den största trygghet och lycka som jag ägde i min barndom. Den värderingen har stått sig genom hela livet. När jag vid ett besök hos de gamla gav dem stora A i betyg som föräldrar knäppte de händerna och satt så andäktiga och högtidliga som hade de suttit i kyrkan.
- Du skall hedra din fader och moder på det att det må gå dig väl och du må länge leva i landet som Herren Gud har givit dig.
I det ögonblicket kände jag, som så många gånger förr, att en högre makt var närvarande.
___
I Erik Johanssons bok "Vägen till fabriken" finns några fotografiskt återgivna Orlofssedel, utvisande vitsord om Arbetsförmåga, Skötsel av kreatur, Aktsamhet om redskap samt öfrigt omhänderhafdt, Aktsamhet om eld, Stadighet vid hemmet, Pålitlighet vid resor, Trohet mot husbonde, Kunskap i slöjd/smide/plöjning/såning, Höflighet, Nykterhet, Hälsotillstånd.
Öfver uppförandet under tiden från nedanstående dag till afflyttningen kommer vitsord att lämnas i afskedsbetyget.
I boken "Vägen till fabriken" märks vilka författare som varit viktiga för Erik Johanssons författarskap, främst Dan Andersson, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson och Rudolf Värnlund. I kapitlet Arbetslös skriver Erik Johansson något som är väldigt nära Harry Martinsons livserfarenheter i "Vägen ut" och hans livsfilosofiska tankar i "Vägen till Klockrike":
När svälten blev långvarig var det nödvändigt att ligga i en skogsbacke för att spara på krafterna.
En het dag i juli 1933 satt jag i dikeskantens vägdamm några mil från Uppsala och filosoferade över mitt sextonåriga liv.
(1985)
I romanen Och allt skall vara förgånget citerar Erik Johansson vid en begravning Harry Martinsons "En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar..." (Sv.Ps 202)
(1989)
I romanen Alfred och Isabella citerar Erik Johansson vid en samling på ett servicehus, Harry Martinsons dikt LIV, som inleder Svärmare och harkrank, 1937
Ej vallar, bräddar har den flod,
som håller mänskans ande grön.
Den återblommar varje år.
När tiden räfflar åsens krön
och jättedösen sjunken in
sjuk rosslar under skuldran grå,
skall dock den gröna andens stå
och bräddfull grön dess flod.
"Denna bok vill jag ge dem som trots hån arbetat för kultur även i arbetsdagen."
Så inleder Erik Johansson sin roman "HÖSTGLÖD" (1991), som handlar om mobbning bland arbetskamrater, där kultur är en oas och den stora motkraft som ger inre styrka och skydd mot pennalism. Romanen vårdar drömmen om en djupare mening med arbetsdagen och miljöfrågorna lyfts fram i Harry Martinsons anda.
Erik Johansson skriver: I grönskan kom glädjen, men trots den måste vi oroas över de många barrträden som skadats av miljögifterna. Och många av markens blommor förmår inte slå ut i full blom. Snart vissnar de och naturen är en doft fattigare och en glädje blir tagen ifrån oss. Djuren far också illa, trafiken på motorvägar avlivar utan åtskillnad, från minsta unge upp till den ståtligaste älgtjur.
I den sena kvällen finner jag ro på balkongen och läser Harry Martinsons bok Vagnen. Där talar han klarspråk om vårt behov av Bilen. Han blev naturligtvis utskälld av recensenterna. Martinson tog så illa vid sig att han lovade att aldrig mer ge ut någon lyrik.
Bilen ja, giftiga avgaser och ond bråd död förringar på intet sätt vår lycka att äga den sista årsmodellen.
[...]
Överkörda vilda djur låg tätt på vägen. Lift var inte att tänka på eftersom det är stoppförbud på motorvägar.
Efter ett par kilometers promenad kom naturligtvis en polisbil och jag väntade mig en böteslapp. Hade tur, poliserna var hyggliga mot en gammal man och efter många varningar hjälpte de mig över viltstängslet. Den ene polisen sade något som jag lade på minnet:
- Kom ihåg att motorvägar endast är till för bilar. Nu var det att luffa tillsammans med de vilda djuren. Då tänkte jag åter på Harry Martinsons bok Vagnen, i den boken finns bland andra följande dikt:
Långsamt förändras jag
till en början utan att märka förändringen.
Vagnen blev mer och mer mitt hölje
mitt skal mitt snigelhus.
Jag hade fått en snäckas inre tröghet
mot alla rörelser utanför skalet.
Men skalet var mycket snabbt
snabbare än en vind . . .
Detta om bilägarens rustning och hölje.
Erik Johanssons bok "Nästa: Ändstation!" (1996) handlar om pensionärslivet, kärleken och döden:
Hennes namn är Bianca och hon är i övre medelåldern, men har ännu mycket av en ung kvinnas behag och utseende. Hon passar in i en av Harry Martinsons dikter: Sommarpsalm, den själen aldrig glömma kan.
[...]
Pingstafton kommer med strålande sol och skiraste grönska. Klockan tre anländer prästen, mitt ockulta bord förvandlades till altare med vit duk, levande ljus, blommor och min röda konfirmationsbibel. Prästen följer vigselformuläret och vi har att svara på frågor och blir välsignade i Guds namn. Robert läser sommarpsalm av Harry Martinson:
De blomster som i marken bor
kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.
En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.
kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.
En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.
Anna har flera uppdrag och måste iväg. Hon välsignar oss ännu en gång och far iväg i sin bil.
[...]
Kapitlet Ändstationen i boken "Nästa: Ändstation!" innehåller en mörk dröm efter en våldsam feberattack:
Drömmen handlar om träbaracker skilda åt av lägergator. Ytligt sett liknade lägret Auschwitz och Buchenwald, men utrotningsläger var det inte. Där vårdades de svårast sjuka till sin död. Lägret drevs som privat bolag med högsta möjliga vinst.
Drömmens händelseförlopp får i boken en förklaring med hjälp av japanen Sykomoko.
[...]
Sista kapitlet Åter till verkligheten i boken "Nästa: Ändstation!" inleds med en dikt ur Harry Martinsons diktsamling Natur:
Över ändlösa oceaner framgungar havsvinden
breder ut sina vingar i natten och dagen
höjer och sänker sig
över de eviga havens ödsliga gungande golv.
Det nalkas morgon
eller det nalkas afton
och havsvinden känner i sitt ansikte
- landvinden
Harry Martinson
[...]
När jag en dag är på väg nedför slänten till Djupedal möter jag plötsligt - Bianca!
[...]
Efter promenaden tar vi i hand och omfamnar varandra och säger farväl. Länge står jag och ser efter henne, men hon vänder sig inte om.
Vad som har varit, det har varit...
~ ~ ~
Kapitlets sista rader "Vad som har varit, det har varit..." finns i Harry Martinsons ANIARA Sång 6
... vad som varit
det haver varit.
____________
Just nu pågår ett projekt, MINNESVÄRT
med bloggar om ”bortglömda” kulturpersonligheter. Där kan man läsa hyllningar till svenska kulturpersonligheter, som riskerar att glömmas bort.
Sven Delblanc avslutar sitt förord till Erik Johanssons debutbok Fabriksmänniskan:
"Erik Johansson talar med ögonvittnets auktoritet och den borne författarens självklara kraft. Många kommer att lyssna till hans ord."
Till detta kan också MINNESVÄRT bidraga
Camilla Odhnoffs ord:
”Vi behöver påminnas om hur lätt det är
att glömma, att det är lätt att som en självklarhet ta till sig den höga
levnadsnivå som strävsamma äldre generationer lämnat i arv, men som det är vårt
ansvar att förvalta och utveckla. Tage Erlander brukade inpränta i oss att
demokrati var inget givet tillstånd, den måste erövras på nytt dag för dag. Så
också det goda samhället - Vi har alla ett ansvar att hålla det levande.”
Se vidare Lindelöws Bokförlag
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar