"Ur bäcken stego inande mygg upp, letade sig försiktigt i höjden mellan bågböjda strån. De vädrade blod. De kände väl på lukten att halva hans blod var hoptiggt i häradet, och höll väl på sin rätt i naturens häradshushållning. De letade sig studsande mot kläderna upp till hans händer och panna, kom och stod pip stilla i luften vid örat, likt gnällande ungluffare i dörrhål. Stingsången de sjöng var sötgiftig och skapade på en gång tonande och kliande aftonstämning.
Han brydde sig knappt om att slå till bland dem. Av gammalt tyckte han sig knappt ha rätt därtill. De bad om mat. Och han var van vid värre mygg - vid Lapplands mygg och hälleviksmyggen på Lister."
Beskrivningen av luffaren Bolle låter förstå att han är riksluffare, som känner luffarens villkor alltifrån Lister i söder och upp till Lappland i norr. I den livsfilosofisk-symboliska romanen Vägen till Klockrike låter Harry Martinson oss följa honom, ofta till exakt geografiskt angivna platser, men ibland leder vandringen in på allmänningar med oklara eller fiktiva ortsangivelser.
Intresset i denna blogg är att söka finna ut hur långt norrut som Bolle vandrade på de stora viddernas ödsliga vägar.
Det fanns olika skäl till att luffaren sökte sig norrut, inte minst därför att där var risken att bli haffad för lösdriveri av ordningsmakten, inte stor och så var det förbundenheten vid vägormen, krök efter krök, mil efter mil.
Harry Martinson skriver: Det är därför som inbitna luffare inte uppehåller sig i samhällena mer än nödvändigt. När de tiggt sin bit föda ger de sig av igen för att få vägen åter lagd i sitt medvetande som ett förväntans band som löper genom deras sinne och psyke och utan vilket de inte kan leva. Trygga är de först när vägen åter ligger framför dem med sin oändliga förmåga att ljuga och lova. Bringande till frid i vandringen tar de den då vidare steg för steg under sina fötter, medan vägen som syn går in genom deras väsen av förväntan, inte som löfte efter löfte med tomrum emellan, men som ett oändligt löftesband som genomrinner dem hela livet. Vägen blir ett löftesflöde som strömmar in genom deras ögon och ut genom deras hälar, ett löftesflöde som är självändamål: uppfyllelse i sig själv. Enda villkoret för att det så skall vara är att man går och går.
Med riksluffarens hela värld inom sig flyttar Bolle sig, tycker han, likt en samlad och väl sammanhållen svärm av minnen ur hela det svenska riket, sådana dessa är efter flera år på luffen inom ett jättestort land, vars kartbild själv liknar ett spår efter en människofot. I denna svärm av minnen ingår han själv...
Tidigt i romanen Vägen till Klockrike möter Bolle globetrottern Sandemar, världsnomaden bland luffarna. Denne är på väg till Haparanda och Kemi och de båda luffarna följs åt norrut tills de skiljs vid Finlands gräns i Neder-Torneå.
Tre gånger stod Bolle i Berget, en hårdgård i Sånga socken, dit luffarna fördes när de blivit frihetsberövade och dömts till tvångsarbete, för att de hade tiggt och gått landsvägar. Det var ett svårt ställe. Förutom jordbruk hade tvångsarbetsanstalten ett stenbrott. Det blev inte annorlunda därav. Han fortsatte att gå på vägarna.
Norrut på skogarna kom Bolle ett år från Levanger i Norge, genom Jämtlands västra socknar på väg till Hammerdal i Jämtland. Han arbetar i myrskogsbäckarna söder om Vojmsjön i övre Vilhelmina med att djupa, slana, spränga och rensa bäckflottleder. Vid tre olika myruppdämningar var han med och byggde släppslussar och luffar därefter ner till Sundsvall. Vidare på luffen söderut träffar han råttfällemakaren och hans råttfällefilosofi, som Bolle svårligen kunde förstå.
Vårkväll vid Mårkafallet (Ivan Bergdahl)
Vägdamm hette en luffare som i många år vandrade i de två kungarikena Sverige och Norge. Bolle kom flera gånger att gå i pol med honom både söder om Stora sjöarna och så långt i norr som till Tana finnmark vid Nordishavet. I samtal med Vägdamm påminnerer Bolle om att de tillsammans vandrat i Vilhelmina och att Vägdamm då hade sin fantiserande dag och försökte leva på tranbär, bara för att han inte skulle ha någon att tacka för att han levde. Bolle svarade honom med att han själv hade sin verklighetsbetonade dag och då tiggde.
Harry Martinson-sällskapets utgåva av
Vägen till Klockrike
Efterord av Sällskapets hedersmedlem Kristin Olsoni
Det fanns bland luffarna fem skolor och indelningen gjordes efter hur man luffade. Bolle var riksluffare och en av kungsluffarna i landet och räknades till landsvägsskolan. Till den skolan hörde en typ av snabbvandrande riksluffare som två, tre gånger om året kilade som rävar mellan Skåne och Lappland. Det fanns en särskild norrlandsskola. De var de stora skogarnas landsvägs-, spånvägs- och vintervägluffare. De gick sällan längre åt söder än till Hälsingland och Härjedalen, men Bolle luffade också i södra Sverige och han firade en gång jul hos en from bonde i Allbo härad i Småland.
Höstlandskap Abisko (Ivan Bergdahl)
En höst på ett vägkors nära Järvsö i Hälsingland träffade Bolle en bara sex veckor gången ungluffare, som fått stryk av en dräng och nu tänkte ta personlig hämnd på en by. Bolle framhöll bestämt för denne att man måste behärska sig på luffen. Tänk dig för. Man kan tänka sig mycket både åt gott och ont håll utan att handla. Därför har man tanken. Att bara handla det är vargens väg.
Ur Hemmets Veckotidning nr 17/1993
Emy Storm, född i Alfta i Hälsingland och nu boende i Malmö, fick i sitt barndomshem besök av en vänlig luffare, som berättade sagor och historier och som barnen kallade "Farbror Harry" eftersom han hade så lugna och fina ögon. Hon har berättat om detta i en artikel i Hemmets Veckotidning "Min barndoms luffare var en berömd författare!" Emy Storm som ju är skådespelare, medverkade som "Flicka i blomsterskogen" vid inspelningen av filmen Vägen till Klockrike, 1953. Vid samtal med henne berättar hon om luffarbesöket i Alfta och att hon träffade Harry Martinson i samband med filminspelningen.
Bolle förnordligades med åren. Från långt i norr matades aldrig Berget. Poliserna - de om några visste värre bovar än luffare. Klädd i en omgjord poliskappa och ett par varma polisbyxor som han fått av kommissarien i Umeå, gick Bolle på senvintern umastråket till Mo i Rana. Det var vintervägarna genom Stensele i Västerbotten och Tärna. På Storumans is och Överumans is. Ödslig var den långa allén av utställd enbusk och grankvist mil efter mil över isen till Umbugta i Norge.
Där låg Lappväsendets härbärge, för luffare och forbönder lika, tjugo öre per bädd. Tre vintrar under sin långa luffartid kom han dessa vägar och trots att tiderna förändrades på annat håll och krig och svåra dyrtider kom, var priset för en plats på en liggbrits alltid lika på Lappväsendets härbärge. Det höll sig till tjugo öre så länge han levde.
Dialekterna som riksluffaren Bolle hör genom åren, biter sigt fast och flätas med varandra. De som han nästan inte alls förstår är de helt främmande inlandstungomålen i Riket, Orsaspråket, Älvdalskan, Burträskskan. Bolle drog upp till Västerbotten för där hade de ännu uteladorna öppna och inga hänglås för. Norrbotten och Västerbotten var ännu de tusen små åkerladornas land.
I kapitlet "De romantiska" i Vägen till Klockrike, har luffarna Bolle och Vägdamm kommit från Härjedalen och träffar där ett par av luffarsekten "De romantiska" som utbrister: Ja, tänk Härjedalen. Man riktigt hör på namnet att där är vidder, skogar, ödemarker. Många av "De romantiska" hade böcker med sig som de läste. Och så borde det vara, tyckte både Bolle och Vägdamm. Bildning och vandring.
"Vägen är målet - taoismens bärande idé levs av luffarna", skriver Kristin Olsoni i sitt mycket värdefulla efterord till Harry Martinson-sällskapets utgåva av Vägen till Klockrike och hon nämner att Gunnar Ekelöf talar om Vägen till Klockrike som "höstens stora av evighetsperspektiv sammanhållna fragmentsamling."
"Taoismen är en lära för alla som tänker och känner under bar himmel" och under en kaffestund med "De romantiska" i en hage vid sidan om vägen, där de tänt eld mellan ett par stenar säger Bolle: Det Härjedalska trivs jag inte illa med. Ju mera skog i en trakt dess mindre tadel. Ett samtal förs där under bar himmel med djupa tankeutbyten om ålderdomshem, om handhjälp och grannhjälp till nästan, när hon blir gammal och usslig. Vägdamm talade det som han brukade tala till Bolle, att allt det som kallas Det Allmänna, har uppstått därför att nästan har vänt ryggen åt nästan. Alla smet de in i massan för att de skulle slippa personligt besvär med nästan.
Kebnekaise (S.A.)
- Uppåt norr hade vi tänkt oss först. Vi hade tänkt oss till Kebnekaise och Sulitelma och så där. Men så tog vi en sväng söderut hitåt först, säger "De romantiska".
- Nå, så högt bär förstås inte våra vingar. Nog går vi över ett fjäll också när det råkar bli så. Som där i Helgeland, kring Mo i Rana eller bortom Vinjebygden mot Hardangervidda och framöver mot Odda. Men till Kebnekaise ställer vi aldrig stegen. I skoglösa slättlandshärader med låsta lador kan det hända att luffare fryser ihjäl lika säkert som om de luffade en vinternatt på ryggarna av Kebnekaise. Naturligtvis kommer det aldrig till någon hederlig människas kännedom att de frusit ihjäl därför att de blivit nekade logi genom hela socknar.
Vägdamm och Bolle tackade uppriktigt och hjärtligt för den trevliga samvaron med "De romantiska" och Bolle sade: - Den här dagen skall vi länge minnas. "De romantiska" såg på honom att han verkligen menade det. De bugade hövligt tillbaka och gick sedan. Bolle och Vägdamm fortsatte i motsatt riktning. Norröver från Hid.
Någonstans efter Sunds socken och Västra Ryds socken, på luffen mot Norra Vi i Östergötland, upplever Bolle en olycksdag i möte med hatbonden, bonden untan b, onden, som hatar luffare. Bolle har lidit "Mothugg i hjärtat" som är bokkapitlets rubrik. "Motvall kan gå an, men råa mothugg i hjärtat sätter andra spår. Där inte hjärtat dör därav, blir det ärrat och förändrat", skriver Harry Martinson.
Efter mötet med onden tigger Bolle inte på en hel vecka. Det är blåbärstid. Och hallon finns det också. Vatten dricker han ur bäckarna. Han tackar solen på himmelen. Med blåbärsblåa läppar prisar han sommarens sol.
Men om vintern som kom drog han sig till Norrland och arbetade i skog.
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar