ANIARAS Mima och hennes mimator

Den encyklopediska Mima och hennes mimator

En matematikinspirerad betraktelse kring Aniaras intelligenta och levande konstruktion

 

~   Av Detlef Quast   ~

ANIARA ~ Fanns i bokhandeln 12 oktober 1956 ~

Umberto Eco sade en gång ungefär [1]: Den första plikten för en människa, präglad av kulturen, är att skriva encyklopedien på nytt. Mima är i min förståelse en sådan encyklopedi, en sig ständigt förvandlande apparat. Hon vet allt, vad som händer och hände och - mycket viktigt - hon kan överföra händelsernas yttre sken in i allra minsta detalj, även från mycket avlägsna platser i världsrymden. Mima behärskar historien i alla skrymslen i vårt universum. Men framtiden verkar vara fullständigt dold för henne, märkligt nog för en apparat, som är kraftfullare än allt människan dittills har konstruerat. Den ständiga förvandlingsprocessen genom insamlande av historiska data är grunden för att hon äger ett allt mer omfattande vetande och allt som har skett i vårt universum kan omedelbart synligt frambringas om någon resande ombord så önskar.

DORIDERNA ~ Fanns i bokhandeln 6 september 1980 ~

Efterlämnade dikter och prosastycken
 i urval och med företal av Tord Hall
Omslag av Herbert Lindgren



 På baksidan av DORIDERNA är inkomponerad
en teckning av Harry Martinson
 

Harry Martinson arbetade under flera år på en fortsättning av Aniara, som skulle heta Doriderna och där Goldonderkungen Basil dyker upp. Denne är en entreprenör i affärsverksamheten utvandringen från jorden. Av de miljoner, som lämnar planeten är det några tusen som färdas med Aniara, innan jorden förstörs av bl a radioaktiv strålning. Vi blir underrättade om att goldonderkungen Basil ville att Mima skulle trösta passagerare i deras ensamhet och – inte minst -  underhålla alla, som är ombord på Aniara. Mima, som mycket tyder på, byggde delvis sig själv, bredvid eller i samarbete med konstruktören (se 9:e sången), som tillbringar resten av sitt liv som mimator och är huvudpersonen i berättelsen om Aniaras öde även efter hennes död.

 

Det är inte bara passagerare på goldondern Aniara, som uppfattar och tillber henne som en övermänsklig, nästan gudomlig varelse. Hon är inte bara en intelligent och levande apparat, som har blivit en varelse, utan kanske en universums själ, som äger medlidande och samvete och som dör, när hon visar de sista minuterna av jordens existens för sina medresenärer. Att människan inte bara förstör sig själv utan även sin tills dato enda plats att kunna existera på, blir för övermäktigt för Mima. Hon förtärs av sina egna syner av död och förintelse och den slutliga undergången av hennes, naturens och mänsklighetens hemplanet. Men varför kan hon inte se in i och studera framtiden och med all den fantastiska insamlade och immanenta kunskapsmängd och vetandet, hon kan extrahera ur denna faktamängd. Kunde hon kanske förhindra mänsklighetens och slutligen även sin egen undergång?

 

Mima verkar sakna vetskap om en modern matematisk vetenskapsgren, kaosforskning, som började utvecklas under 1970-talet. En av pionjärerna av kaosteorin Edward N. Lorentz [2] skriver, att hans upptäckt var, att system, som styrdes av deterministiska lagar (systemets framtid i matematisk mening går exakt att prognostisera) plötsligen betedde sig slumpmässigt utan möjlighet att utveckla framtidsprognoser ens för en överskådlig framtid. Anledningen är, att även ytterst små förändringar i systemets startvärden frambringar på sikt oförutsebara skillnader i systemets framtida tillstånd. Därmed kan även fullständigt determinerade system bete sig till synes slumpmässigt med alla därav följande konsekvenser, t.ex., att vi kan ingripa först när vi ser resultatet och då är det för sent.
 

Hur små skillnader utvecklar sig eventuellt till dramatiska förändringar i hela systemet undersöks i katastrofteorin, som utvecklades av den franske matematikern Thom [3] och senare av Zeeman [4].
 

Eller var det kanske så, att hon var väl förtrodd med dessa teorier genom att hon kunde plocka fram all historiskt nedtecknat vetande, såsom att den store franske matematikern Poincaré 1890 [5], [6] hade utbrustit: att detta var för mycket att bära för honom, när han upptäckte att i sträng deterministiska system, framtiden inte gick att förutsäga. Han slutade med all forskning kring dessa frågor och utvecklade därför aldrig en kaosteori. Som sträng determinist förlät han aldrig naturen slumpmässiga förekomster i självaste determinismen hjärta: planetbanorna.
 

Mimatorn, som åtminstone delvis konstruerade Mima utan att vi får vetskap om vilka algoritmer eller ritningar han använde för apparatens uppbyggnad, kände kanske till matematikern Gödels [7] berömda sats, att vissa sanningar aldrig kan erövras genom att vandra längs logikens klara och raka väg. Att inte ens matematiken kan ge oss fullständig säkerhet, måste ha varit en svårsmält kunskap också för Mima, även om att hennes grundläggande uppbyggnad är okänd för oss. Matematikern Morris Kline [8] sammanfattar kanske Mimas insikt i dessa ting genom att förkunna att den fasta övertygelsen att man skulle upptäcka sanningen på alla områden (genom att skapa en matematisk värld, mitt tillägg) krossades av insikten, att det inte finns någon allmängiltig sanning, inte ens i matematiken.
 

Och om Mima är byggd på matematiska algoritmer, må vara dolda för oss, så vet hon naturligtvis att matematiska sanningar inte är fullständigare eller mera allomfattande än sanningar härledda ur andra vetenskapsgrenar. Detta innebär att matematiken inte är annorlunda än vi vanliga människor, som är behäftade med allvarliga fel. Mima kanske drog slutsatsen att enligt katastrofteorin inte ens matematiken kan rädda oss från slutgiltiga katastrofer utan bara vi människor själva. Hon upptäckte att människor på hennes hemplanet inte gjorde eller förmådde det. Därför gick de under.
 

Men mimatorn, en för oss i stor sett anonym tjänare hos Mima, kunde inte han ingripa för att förhindra katastrofen? Den amerikanske matematikern Keith Devlin [9] uttryckte kanske mimatorns insikt på följande sätt: komplexiteten och mängden av information är nu så stor, att vi måste lita på andra människor. Den informationsmängd Mima kunde handskas med är mycket större än dagens superdatorer rimligen skulle klara av att i realtid bearbeta. Kanske levde mimatorn i den klassiska föreställningen att fysiker alltid finna sanningen genom experiment och matematiker genom bevis. Men i verkligheten är vi, även moderna forskare, utlämnade till varandras vetande på nåd och onåd när vi alstrar nytt vetande. Mima kunde inte kontrollera sanningen i allt hon återgav, även falska sanningar och spekulationer måste hon ha förmedlat. Hon kunde bara ta emot ”sändningarna” och förkunna, vad som hade skett. Frågan, vad som är verklig och äkta sanning gick inte att besvara – inte ens med Mimas kunskapsbas, när hon inte kunde pröva de bakomliggande antagandena.
 

I motsats till Mima har superdatorn HAL ombord på rymdskeppet Discovery förmågan att handfast ingripa när han (!?) anser att utvecklingen styrs i ”fel” riktning. Han tar i Arthur C. Clarkes roman:”2001 - A Space Odyssey” (1977) unisont över kommandot i rymdfarkosten och låter bara astronauten Dave Bowman överleva. HAL kan inte bara förutse händelser utan deltar aktivt i deras utveckling, må vara ”styrd” av okända krafter i universum. Bowman däremot, som enda mänskliga varelse ombord, är invävd i en lika stor ovisshet inför det okända, som väntar honom analogt till Aniaras resenärer, men HAL vet mer än Mima – eller?
 

Kanske hade Mima förmågan att se i framtiden men saknade förmågan att handskas med den. Kanske saknade hon förmågan att förändra framtiden när hon insåg allt, men inte kunde göra något. Issac Asimov behandlar i sin berömda Stiftelsetrilogi men framförallt i sina robotromaner en liknande frågeställning. Han besvarade den med uppfinnande av en katalog av robotlagar, så att människan aldrig, även i framtiden, skulle kunna skadas av robotarna. Asimovs verk kan betraktas som avancerade moralpolitiska skrifter när han undersöker, hur stora interplanetära regioner kan överleva trots intriger och motintriger och hjältar, som är moraliskt tämligen suspekta typer.
 

Den för Mima och därmed goldonderns icke förutsedda undergång som diktverket Aniara berättar om, hade kanske borgmästare Hardin i Asimovs första delen av stiftelsetrilogin kunnat förhindra när han förkunnar: att våld är den odugliga sista tillflykten [10]. Kanske visste Aniaras Mima om denna moraliska grundsats men hon var kanske bara en funderande observatör utan möjligheter att ingripa för att förhindra den annalkande katastrofen. För oss förmedlar en sådan tanke insikten, att för en eftertänksam observatör är det inte tillräckligt att bara ha sett något, utan man måste ha insett något. Mima ägde kanske denna insikt – mimatorn kanske inte.
 

Källförteckning:

[1] Umberto Eco, Serendipities. Language and Lunacy. Italian Academy Lectures, New York 1998, s 21

[2] Edward Lorentz, The Essence of Chaos, London, UCL Press, 1993

[3] René Thom, Structural Stability and Morphogenesis, Benjamin, New York, 1972

[4] E. C. Zeeman, Catastrophe Theory, Selected Papers, Addison-Wesley Publishing Company, 1977

[5] Henri Poincaré, Les Methodes Nouvelles de la Mechanique Celeste, vol 1-3, 1892,1893,1899

[6] Henri Poincaré, Sur le probleme des trois corps et les equations de la dynamique, vol 13, Acta Math, 1890

[7] Kurt Gödel, Om Formally Undecidable Propositions of Principa Matehmatica and Related Problems, Basic Books, 1965

[8] Morris Kline, The Loss of Certainty, Oxford University Press, 1953

[9] Keith Devlin, All the Math That´s Fit to Print, the Mathematical Association of America, Washington DC, 1994

[10] Isaac Asimov, Foundation, Doubleday and Co, Inc., 1970

 

Detlef Quast

är utbildad elementarpartikel- och kärnfysiker (D Ph i Tyskland) och datorvetare (Fil Dr i Sverige). Han har bl.a. arbetat som forskare och lärare vid Örebro universitet och som gästprofessor i Tyskland

 

 

Denna artikel av vår medlem  Detlef Quast

har införts här på bloggen av Rune Liljenrud