Jubeldoktor Camilla Odhnoff

Bilden ovan av Jubeldoktor Camilla Odhnoff är från Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola 6-8 maj 2011, där hon med sedvanling ackuratess ledde årsmötets förhandlingar. Camilla Odhnoff, som nu är Sällskapets hedersmedlem, var med och startade Harry Martinson-sällskapet år 1984 och vid 25-års jubiléet i Klockrike år 2009 gav hon en bakgrund:

"Många problem fanns då för Blekinge län, där hon åren 1974-1992 verkade som Sveriges första kvinnliga landshövding. Bildandet av ett litterärt sällskap då, visar på den vikt som kulturen har att ge kraft och levnadsmod samt den stora tilltro till Harry Martinsons diktning, som då fanns och ännu lever stark, när Sällskapet med ett 1000-tal intresserade medlemmar i år 25-årsjubilerar och firar detta med flera innehållsrika programinslag. Utdelandet i Klockrike av det nyinrättade Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne till poeten Li Li är en stor glädje."

Lagerkransen vid doktorspromotion mottog Camilla Odhnoff för 50 år sedan och har därefter hunnit med en lång karriär. Först inom det akademiska, bl a som docent i växtfysiologi, sedan inom politiken. Camilla Odhnoff var 1967–1974 konsultativt statsråd under Tage Erlander. Senare blev hon Sveriges första kvinnliga landshövding, i Blekinge.

Den 27 maj i år, alltså helt kort efter medverkan i Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola, promoverades Camilla Odhnoff i Lund till Jubeldoktor (doctor jubilaris) ~ en titel som genom en särskild promotion tilldelas den som 50 år tidigare promoverats till doktor vid ett universitet. Vid promotionsmiddagen förde Camilla Odhnoff Jubeldoktorernas talan:

Jubeldoktorerna har ordet
Promotionsmiddagen 110527

Magnifice Rektor, i Dina spår grönskar Blekinge,

Preses, Allan, tack för gemensam kamp i Tage Erlanders regering,

Ärade Promotor, till jubeldoktor har jag kommit, till jubelidiot är det fortfarande en bit kvar (tror jag).

Tack för Dina vänliga ord till oss jubilarer! Våra små krumsprång på den akademiska banan i kombination med seg uthållighet och skickligt plåstrande av vårt bräckliga fodral, som vi sjunger i Gaudeamus, har efter 50 år fört oss till dagens position. Av några som inte känner oss särskilt väl kallas vi vördnadsvärda. Det tackar vi för, samtidigt som vi frågar oss om det är vi som menas.

Att allt var bättre förr vet många. Jag skall nöja mig med att konstatera att det var annorlunda. Vi som började våra universitetsstudier strax efter krigsslutet hade i allmänhet med oss en rejäl dos tysk kultur. Tyska som första främmande språk hade de flesta haft på 30-talet, och vi mötte en självklar tyskorientering i läroböcker och auktoriteter när vi kom till Lund. Kruxet var att dessa fantastiska gamla läroböcker, som Strasburgers Lehrbuch der Botanik, inte fanns att köpa. Förlagen var sönderbombade, boklådorna likaså, och även om produktionen så småningom kom igång, så fick man stå på kölista hos Lindstedts för en Strasburger, tryckt på uselt papper, men med så många regler, undantag och finstilta exempel att det för oss gav intrycket av sann lärdom.

Så småningom kompletterades läroboksfloran med danska böcker, och när man väl listat ut vad brint och ilt betydde, blev innehållet mer begripligt. På köpet vande man sig vid danskan, och vi hade ett livligt utbyte med Landbohöjskolen och Köpenhamns Universitet, åkte över på varandras seminarier och opponerade på varandras avhandlingar. Båtresan över gav tillfälle till ett par stärkande smörrebröd med lämplig dryck och danskarna var då som nu mästare på wienerbröd.

Först senare slog den engelska lärobokslitteraturen igenom. Vi som var vana vid tyskan med alla verb prydligt uppradade i slutet på meningen, hjälpverben sist, stördes av att behöva leta subjekt och predikat huller om buller i ordmassorna. Var det verkligen vetenskap att vimsa omkring i texten på det här viset? Så småningom lärde vi oss att även engelskan har sina system, ibland mer svårgenomträngliga än andras. Vi började läsa Science och Scientific American, rekvirerade Crick-Watsons DNA modell som Science hade som urklippsark och vi trädde upp aminosyrorna på en ståltråd och kände att vi närmade oss livets kärna.

Hela sanningen var kanske inte den Kurze Einführung in acht Bänder som någon påstod sig ha hittat i gammal kurslitteratur.

Nåväl vi läste och begrundade, diskuterade och tänkte djupa tankar precis som ni, men vi hade inga datorer, fick skriva, klippa och klistra ihop, renskriva, klippa och tillfoga ännu fler odödliga tankar. Så småningom blev det en avhandling. Hade du otur fick något av barnen kikhosta och höll både sig och dig vakna om nätterna och + och – hamnade lite fel i avhandlingen, men klar blev den för 50 år sedan. Sen var det bara att ta itu med livet.

Hade jag då ingen annan glädje av alla åren på Botan?

Två pärlor skall jag dela med mig.

Vi var gröna 2-betygskursare som laborerade växtfysiologi. Experimentet gick inte som det borde, om vi förstått läroboken rätt, men dagen började bli sen och vi började fundera över hur vi skulle kunna ”hjälpa” resultaten så att nån av de mera välvilliga amanuenserna kunde acceptera dem. Min labbkamrat skulle hem till Blekinge och sparka boll i nån gärsgårdsserie och jag hade något lika viktigt att göra. Då kommer någon, o fasa, det är professorn själv, varken känd för välvilja eller humor. Vi stammar något förvirrat ”det blev fel”. Professorn sa strängt: ”Naturen gör aldrig fel, nu ska vi ta reda på varför resultatet blev som det blev.”

En sån underbar, befriande tanke, naturen gör aldrig fel. Om vi bara kan reda ut vad det är som påverkar processen, så kan vi förstå sambandet. Denna insikt fick mig att fastna i vetenskapen åtskilliga år framöver och bidrog till att jag står här i dag.

Den andra pärlan hämtar jag från en tysk växtfysiolog, Liebig, som i mitten på 1800-talet gjorde grundläggande studier av växters mineralnäringsbehov. Han kom fram till att det var det ämne som fanns i relativt minimum som begränsade tillväxten, alltså det ämne som det var brist på i förhållande till behovet.

Liebig har jag haft anledning att begrunda, inte minst när jag arbetat med små barn i förskola och lite större barn i ungdomsvårdsskolor, båda inom mina ansvarsområden när jag så småningom hamnade i regeringen. Välfärdssamhället hade ju sett till att de allra, allra flesta hade mat och husrum, skor och kläder, men varför begränsas då utvecklingen för några? Vad är det som fattas?

Ett svar fick jag av en lärare i en obsklass dit stökiga, hopplösa ungar förvisades. Han var ingen leg. Pedagog utan en erfaren idrottsledare som tacklade sina problemkillar på ett lysande sätt. Hans metod: Kom på vad de är bra på, utveckla det och använd som hävstång för det som de inte är så bra på.

Varje unge förtjänar att känna att den är bra på något, en enkel tumregel som blir svårare att följa när det snart bara är matematik och språk som betyder något. Att hela människan är värd att utveckla är det snart bara förskolan som tror på. Sång, musik, gymnastik, idrott, slöjd, bild, hushållskunskap stryps. Att vara bra där ger ingen stjärna. I skolan har allt färre en chans att bli bra på något. Skolans snäva inriktning gör att många ställs utanför. Skolan fostrar till utanförskap.

Till slut. För 50 år sedan stod vi med diplom och sigill, ring och lagerkrans som bevis på att vi var någonting, att vi kunde något. Under de gångna åren har allt kommit att ifrågasättas och vi har märkt att vi måste var dag upp till bevis. Dessutom har vi med tiden glömt det mesta, men har i bästa fall barnasinnet och nyfikenheten kvar och kan glädjas och förundras över världen omkring oss och inom oss.

Vi har fått både rustning och känselspröt. Med universitets valspråk: För Svärdet och Boken gick vi ut i världen. Att det skulle bli mer strid än frid anade vi inte. Men för bådadera beredd, ad utrumque paratus. För det tackar vi Alma Mater.

Camilla Odhnoff 110527


Av Jubeldoktor Camilla Odhnoff har jag fått del av hennes frejdade tal vid Jubeldoktorernas högtid. Läsaren förstår vilken utordentlig tillgång vi i Harry Martinson-sällskapet har i Camilla Odhnoff!


MAGNAS GRATIAS AGO

Rune Liljenrud