Liksom på ett oändligt måfå
har björkskogen här skjutit sina gröna uddar i
den tysta mossan
där en ängslada ligger - skev av vind och torka,
med en frusen nöd i sitt trä.
I asparnas gemensamhetsskugga
står en hästräfsa nedsjunken
med hjulen drunknade i gräs
och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
blommar en vit claspis.
Jag har sett en fiskmås komma in från havet
och sätta sig på räfsans sits.
Och med denna bild har jag drömt
det slumpvisa skeendets tavla.
Harry Martinson: Nära havet ~ Ur Nomad, 1931
"och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
blommar en vit claspis"
När man vandrar i markerna möts man ibland av föråldrade lantbruksredskap, som lämnats åt sitt öde. Men som något hoppfullt för framtiden har Harry Martinson placerat en blomma vid hästräfsans grepar.
Blomman är i jämförelse med de stora hjulen och greparna oansenlig, men en claspis lever helt nära, där maskinen håller på att rosta sönder. Vad är en claspis? Säkert har Harry Martinson menat något viktigt med att betona just claspis.
Svaret om claspis kommer från Harry Martinson själv i Tidskriften Spektrum, 1932, där Artur Lundkvist har ett samtal med Harry Martinson, som säger:
"Man kan se symboler i maskiner. Likaså kan man se symboler i blommor. För människan och isynnerhet för poeten är det inte mer än ett steg mellan maskinen och blomman. Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik.
Den blomma som jag älskar mest, säger Martinson, heter "Cardamine pratensis". Det är en liten vit nordisk blomma, som för mig ger bilden av allt vekt och rent i världen. Den har det äkta jungfruligas vita, vackra hudfärg, den är vädjande och skygg som det innersta i vårt önskeliv.
Det var för övrigt den blomman som jag på grund av ett misstag kallade "claspis" i en av dikterna i "Nomad".
Cardamine pratensis ~ Ängsbräsma
Glad Midsommar!
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar