Harry Martinsons första publicerade dikt under eget namn ~~ i Tidningen Arbetaren 27.8.1927

Harry Martinsons första publicerade dikt under eget namn, dikten ”Sanningssökaren” var införd i Tidningen Arbetaren den 27 augusti 1927.
I Harry Martinsons Bibliografi 1 av Carl-Otto von Sydow, anges dikten med nr 1927:27001, först bland Martinsons bidrag i tidningar, tidskrifter och andra periodica.

Harry Martinson skrev sina första dikter med signaturerna Martin, Harry Bleking och Hjalmar Harris.

Första numret av Tidningen Arbetaren utkom 2.1.1922 och utges fortfarande av "Arbetaren Tidnings AB", som nu vänligen har medgivit, att del från sid.5 den 27 augusti 1927 av Tidningen Arbetaren med Harry Martinsons dikt "Sanningssökaren", här får återges.

Sanningssökaren

Han bor i norr.
Han bor i söder.
Han bodde runtom på vårt klot.
I Saharas öken, där sanden glöder,
där brände han sin nakna fot.
Uppå en ö i Söderhavet
hans hydda stod vid blå lagun,
och invid Amazonas stränder
han fångar fisk med sin harpun.

Han var en slav under Neros dagar.
Han var en herde vid Alpens brant.
Han skriver böcker om livets lagar,
och mången gång blir han kallad fjant.
Han var en stenåldersman i hudar.
Han är en usling i Londons gränd,
var arm, men tillbad det sannas gudar,
och kanske blev uppå bålet bränd.

Han var en sanningens frihetshjälte,
han var en frihetens legionär
med sanningens flammande svärd vid sitt
bälte.
Han var en kämpande revolutionär.
Kanhända var han tjänare
i den grymme riddarens borg,
kanhända var han dräng hos en niding,
som fann glädje i andras sorg.
Uti en unken klostercell
hördes kanske hans sövande mummel var
kväll.
Uti en fängelsehåla i Rom
han bidade kyrkans grymma dom.

Han fanns ej bland börsens baroner,
som söka sin privata salighet.
Nej, lystrande till livets tusen toner
han stred sin kamp i bister verklighet.
Han tolkat har sin känslobrand
i toner, färg och sten.
Han svalt och skrev sitt sköna band
vid lampans matta sken.

~

Han var en hövding över Inkas stammar
och offrade till solens gud.
Han bott på Himalayas kammar
och lystrat Bhramas och Sivas bud.
Han var en hedning från Madagaskar.
Han var en man ifrån Kanaans land.
Han är en vilde som naken plaskar
och fiskar pärlor vid korallöns strand.

Hans såg himlens legioner utav ljus
uti en stjärnklar vinterkväll.
Han såg norrskensflamman tändas
över nordanlandens fjäll.
Han såg villebrådet ströva
genom djunglars dunkla snår,
och han lyssnade till vågen
som mot strandens klippor slår.

Han hörde vindens andestämma viska
tyst
mång' saga skön från svunnen värld.
Han hörde livets pulsar bulta
genom nöjets tomma flärd.
Mången gång han sig förirrat
uti själens tankevrår,
där tusen år de bli sekunder
och sekunderna bli år.

Han har forskat.
Han har grubblat
genom många tusen år.
Han har stapplat.
Han har snubblat
i problemens mörka vrår.
Han har kämpat.
Han har lidit
för sin sak mot världen all.
Mången gång han förutsade
kejsartroners tunga fall.

Han blygdes ej för sina trasor.
Han yvdes ej över sitt gull.

~

Han fruktade ej tusen dödens fasor,
ty han såg liv i själva gravens mull.
Hans bröder gingo krigets stig
till tamtamtrummans ljud.
Han hörde djungelns ord till sig
i vilddjurstjutets bud.
Han dyrkade sin fettishgud
vid silvermånens glans
- hans bröder höllo festmåltid
och trådde segerdans.

Han jagat vargen i köldens land.
Han pulsat i viddernas djupa snö.
Han drev över flodernas stelfrusna band
- såg draghundsspannen stupa och dö.
Mången vinternatt han stirrat
in i lägereldens glöd,
som om där han kunde finna
tröst i ensamhetens nöd.

Så han forskat.
Så han sökt.
Genomlevt och genomlidit
perioder utav ljus och mörker,
ont och gott.
Allt från människosläktets första dunkla
morgon,
när urfolkssnattret genljöd mellan träden,
har han funnits
och skall finnas
intill solen mist sin låga
och all världen slumrar in
i dödens kalla natt.

Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar, tänker
uti evighet.

Harry Martinson


Idag den 7 oktober 2010, har årets Nobelpris i litteratur tilldelats den peruanske författaren Mario Vargas Llosa "för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".

Det är intressant att påminnas om vad vår Nobelpristagare år 1974, Harry Martinson skrev, "Sanningssökaren", år 1927 i Tidningen Arbetaren, 47 år innan Nobelpris i litteratur tilldelades honom "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos".

Rune Liljenrud