Dan Andersson och Harry Martinson

"Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke". Detta är titeln på slutnovellen i Dan Anderssons Det kallas vidskapelse, 1916.

(Dan Anderssons samlade skrifter 6
- Redigerade av Gösta Ågren - s. 177)

I David Ramms arv, 1919 utbrister David i en formulering, som mycket liknar den som fick ge namnet åt slutnovellen i Det kallas vidskapelse "Med mig är det så, att jag känner mig nedsmutsad av det förflutna, hemlös i det närvarande och fylld av skrämsel för det tillkommande."

(Dan Anderssons samlade skrifter 3
- Redigerade av Gösta Ågren - s. 344)

Göran Greider skriver i Det gångna är som en dröm och det närvarandet förstår jag icke. En bok om Dan Andersson, 2008 om den ganska smala Bryggargatan i Stockholm, dit författare från tjugotal till femtiotal sökte sig för att för en billig penning få ett rum. Till Hotell Hellman (som nu inte finns kvar) på Bryggargatan 5, kom Dan Andersson den 15 september 1920 och dagen därpå, den 16 september fann man Dan Andersson död i sitt rum. Han hade dött av cyanväte, som hotellets rum rökts med mot väggohyra. Harry Martinson sökte också efter billiga hotellrum på Bryggargatan i Stockholm. När Harry lämnat hustrun Moa, sökte hon honom på Bryggargatan 12, där då Hotell Savoy låg.

Göran Greider menar att Moa Martinson beundrade Dan Andersson och Ebba Witt-Brattström skriver i en studie av Moa Martinsons författarskap – Skrift och drift i trettiotalet, 1988 att hennes (Helgas) första dikt från Arbetare-Kuriren (2.7.1927) och som heter Min rikedom, är Dan Anderssonpåverkad. Harry Martinson hade fått en avgörande impuls till skrivandet när han läste Dan Anderssons översättning av Kiplings På sju hav.

Göran Greider skriver att Dan Anderssons romaner om David Ramm kom att utöva ett avgörande inflytande över arbetarlitteraturen. På trettiotalet skulle dessa de första proletära bildningsromanerna få många efterföljare bl a genom Eyvind Johanson, Ivar-Lo Johansson, Jan Fridegård, Harry Martinson och Moa Martinson. Ansatsen i Dan Anderssons romaner påverkade till "att våga bejaka sitt särlingskap, sin annorlundahet, sin motvilja mot att stanna på samma fläck", framhåller Göran Greider.

Harry Martinson säger i en intervju, att när han själv skulle pröva på att bli litteratör så läste han Dan Andersson och när jag nu läser Harry Martinsons naturskildringar så anar jag, att i hans mycket goda minne kan finnas latent en beundran för vad Dan Andersson sett och beskrivit på strövtåg i Finnmarken.

I ett samtal 31.1.1971 mellan Johan Wrede och Harry Martinson om Kjell Espmarks bok Harry Martinson erövrar sitt språk, 1970 säger Martinson: ”Rydberg, Kipling, Fröding och Dan Andersson utgjorde de som jag var påverkad av. Dan Anderssons uttolkare var ju i mycket livlig verksamhet ikring den tid då jag debuterade och den tid då jag skulle försöka mig som litteratör”.

Harry Martinson säger alltså, att han tog del också av vad som skrevs om författarna och det var ju inte nådigt vad som skrevs om Dan Andersson, medan han levde, han som idag är en del av Sveriges kulturella arv. Så var det inte under hans korta livstid. Också efter åtta böcker sågs han över axeln av den kulturella eliten. Han blev refuserad och gick ständigt hungrig. Författaren Marcus Birro, som tilldelades Dan Andersson-priset 2007, har i Dan Andersson Sällskapets tidning På färdvägarna, i Aftonbladet och i flera tidningar, en mycket skarp vidräkning om ”Dan Andersson och tystnaden”. När Dan - bara 32 år gammal - hittas död i sängen på ett billigt hotellrum i Stockholm, så dog han ”skadedjurets död”, skriver Marcus Birro, dålig vädring efter ohyrabehandling. ”De ansvariga: Alla djävlar som har fräckheten att hylla honom i efterhand. Alla som förteg och förlöjligade, som vägrade tillerkänna honom hans rättmätiga erkännande och värde medan han levde. Deras skräck för det självlärda geniet kände inga gränser. Jo, en gräns - Dödens”.

Flera literaturforskare framhåller Harry Martinsons beroende av Dan Andersson i den tidiga diktningen.

Lars Ulvenstam skriver i Harry Martinson. Ett utkast, 1950 att ”i denna lyrik finns också den sugande versmusiken från Dan Andersson”. Han fortsätter med att ”Dan Anderssonperioden trängdes hos Martinson undan av en Frödingsperiod, som sedan efterträddes av en intensiv förälskelse i Karlfeldt”.

Ingvar Holm skriver i Harry Martinson. Myter målningar motiv, 1960: ”Harry Martinson hade två sorters dikter i kollektionen när han mötte kollegerna 1929. Det ena var personligt utformad vers i modernismens närhet. Det andra var Dan Andersson. Ännu 1930 kunde han på därtill lämpad plats publicera det senare slaget, norrskensballader och spelmanssånger.
I Tidevarvet stod den 2 augusti 1930 en Wandrarvisa, om dystra stup och den vilsna dalens ros":

Wandrarvisa

Se, aftonsolen skimrar
över Härjehogna fjäll.
Se, skuggan går i dalen
och det lider emot kväll.

Sjung aftonsång, du vandrare
se stupen dystra stå -
De lyssna när i dalen
dina sångers ekon gå.

Sjung för den vilsna dalens ros,
som skygg mot natten ser.
Och om den stora kärleken
hos solen som gick ner.

Sjung sist en sång för kojorna
i dalens mörka djup;
Om fågelsång och morgonljus
kring Härjehogna stup.

Harry Martinson

(Harry Martinson tar i dikten med oss till Härjehogna fjäll. Länsstyrelsen i Dalarnas län skriver i Översiktlig beskrivning av fjällområdet i Dalarnas län: Drevfjällsområdet är ett mycket stort vildmarksområde som är beläget mellan Drevdagen och gränsen mot Norge. I området ingår gränsfjällen Härjehogna, Vithogna, Rödfjället och Drevfjället.
Av dessa är Härjehogna högst med sina 1 185 möh. Fjällen är av låglandskaraktär med mjukt rundade former. Nedan fjällen utbreder sig en högslätt där landskapet utgörs av en mosaik av omväxlande skog och myr. Skogen är mestadels helt opåverkad av människan och består delvis av kraftigt brandpåverkade tallskogar.)


Johan Wrede har i Sången om Aniara, 1965 en avdelning SPRÅK OCH STIL med ett kapitel ”Det träffande uttrycket”, där han uppehåller sig vid Martinsons överväganden om språket. ”Det inträffar också i Aniara. I den tionde sången läser vi om det predikament Aniaras folk råkat in i. De har inga ord för sin situation, för de oerhörda djup som omger dem. […] För dem är frågan om språkets träffsäkerhet en fråga om att göra goldonderns ofattbara situation åskådlig, möjlig att reflektera över.”

Det litterära språket var för Harry Martinson i ständig utveckling genom språkteoretiska spekulationer och språklig kamp. Han blev en ordets mästare och han var rädd om språket.
I radioprogrammet Dagboken med Harry Martinson Nyårsafton 1964, framför han tankar om språket:

”En torftigt skriven sak förde mig in på frågan hur vi använder vårt språk. Språket växer på något sätt som gräs, som blad och örter. Dess rikedom blir till slut så stor att man inte längre kan hantera allt. Men det finns där att ta till och det fortsätter att växa, vissna och växla. Språkets verklighet blir på så sätt mycket större än det krav på betydelse man hinner ställa. Trots detta nöjer sig de flesta med ett torftigt språk, ett begränsat och uttjatat ordförråd, som man lassar alla sina betydelsekrav på. Av det lilla ordförrådet begär man att det skall betyda allt. Följden blir en dubbel torftighet, ett språkligt armod med ord, som är utarmade och utsugna, men som ändå behålls och ideligen används på nytt, som om det inte fanns några andra ord. Många tror att det mesta av det rika språket har använts så mycket i det förgångna att man redan för länge sedan tröttnade på de flesta orden. I själva verket förhåller det sig alldeles tvärt om. Språkets rikedom har nästan aldrig tagits i anspråk ens till närmelsevis. Mycket av världens andliga elände beror på språktröghet och likgiltighet inför språkets möjligheter. Det mesta av språkets verklighet ligger oanvänt. I en materialistisk värld får tingen alltmer tala själv. Men hur talar de då de förs på tal? I förhållande till mängden av ting, handlingar och egenskaper är den språkliga uppsättningen för dagligt tal ett slags grottspråk, där grej och moj och grunka grymtas.”

Kjell Espmark skriver i Harry Martinson erövrar sitt språk, 1970 att en av de genrer Martinson först prövar på är ”vildmarksvisan i Dan Anderssonstil” och att Martinson ”i sina första kända övningar framträder som en händig men konventionell rimsmed i Dan Anderssons efterföljd”. Espmark påminner om att Holm talar om ”en Dan-Andersson-inspirerad Norrskensballad”. Den dikten av Harry Martinson ”Norrskenets flammande strålknippen spraka” publicerades i Arbetare-Kuriren,1927. Kjell Espmark skriver att Harry Martinsons tidigaste författarskap ”visar honom i stort sett fången i poetiska konventioner som hindrar hans egenart att komma till uttryck. Hans väg till ett personligt genombrott i modernismens tecken är emellertid förbluffande kort.” ”Sanningssökaren” var den första dikt som Harry Martinson publicerade under eget namn och detta skedde i Arbetet 27 augusti 1927. ”Från ’Sanningssökaren’ till de första frapperande styckena i egen tonart – sådana som ’Har ni sett en koltramp komma ur en orkan’ – förflyter mindre än ett och ett halvt år.” (Spökskepp, 1929).


Kjell Espmark ger i sin bok Harry Martinson. Mästaren, 2005 en initierad bild av Harry Martinsons väg till mästerskap.

Johan Lundberg gör en anmälan i SvD 10 oktober 2005 av Espmarks bok under rubriken Naturens mästerliga iakttagare: ”Det är en lots med imponerande materialkännedom och stilistisk skärpa som visar oss genom Harry Martinsons författarskap. Det precisa språket i Martinsons naturlyrik ger honom en plats i världslitteraturen, enligt Espmark. Harry Martinson är och förblir den svenska 1900-talslitteraturens lyriska underbarn par préférence."

Sonja Erfurth har skrivit fyra böcker (1980-1989) om Harry Martinson. De är i första hand biografiska. I de två sista, Harry Martinson och Moa 1920-1931 samt Harry Martinsons 30-tal, finns uppgifter om den unge Martinsons sökande efter sitt litterära språk. Hon skriver: ”En ovan poets första stilövningar är ofta dåliga, och för en proletärförfattare med enbart folkskola måste övningstiden bli betydligt längre än för tidigare svenska författare som hade en högre bildningsgång med läroverksstudier och studentexamen. Martinsons första dikter är osjälvständiga efterbildningar av dikter som han läst. […] Med sin språkliga talang och sitt goda minne hade Martinson lätt för att härma och efterbilda diktare som han läste och fattade tycke för. Jack London, Dan Andersson och Viktor Rydberg var Martinsons tidiga förebilder och han började också ’härma Kipling’, som han själv säger.”
Sonja Erfurth finner att signaturdikten ”Ur en ung flickas dagbok” har Dan Andersson-rytmer. Denna dikt publicerades i Brand 7 augusti 1926 med signaturen Hjalmar Harris. Martinson skrev sina första dikter med signaturerna Martin, Harry Bleking och Hjalmar Harris. ”Sanningssökaren” var den första dikt som Harry Martinson publicerade under eget namn och detta skedde i Arbetet 27 augusti 1927. Trubaduren Gunnar Turesson (1906-2001), som var Dan Anderssons svåger, sjöng i början av 1930-talet till eget ackompanjemang på luta, sina tonsättningar av Dan Andersson och av Harry Martinson, bl a hans ”Nordsjöhöst”, ”Tistel och blomma” samt ”Månen och negern”.

Bengt E. Anderson skriver i sin doktorsavhandling Att rannsaka en barndom. Harry Martinsons Nässlorna blomma: Tillkomst och tematik, 2000: ”Forskningsöversikten har visat att medan Harry Martinsons lyrik (och biografi) har varit föremål för ett betydande intresse bland litteraturforskare, har hans prosa hittills lockat endast till antingen partiella, preliminära eller ofullständiga studier.” Bengt E. Andersons avsikt med sin studie har varit, att granska förutsättningarna för och omständigheterna kring Nässlorna blommas tillkomst. Bengt E. Anderson gör troligt, att Harry Martinson i sin strävan att föra upp berättelsen från en specifikt individuell nivå till en mera allmängiltig, kan ha låtit sig påverkats av diktare som Dan Andersson (1888-1920), kanske Joe Hill (1879-1915), Langston Hughes (1902-1967), Rudyard Kipling (1865-1936), Carl Sandburg (1878-1967) och Viktor Rydberg (1828-1895) .


Det skall bli intressant att komma med Harry Martinson-sällskapets årshögtid till Brunnsviks folkhögskola under tiden 6-8 maj 2011, och där samarbeta med Dan Andersson Sällskapet.

Rune Liljenrud