"Den som fascineras av ett visst författarskap, intresserar sig gärna också för vederbörandes liv och biografi."

Det är ordföranden i Werner Aspenström-sällskapet Per Helge, som i Sällskapets Medlemsblad 2, 2016 skriver så, och detta bör nog gälla för varje litterärt sällskap.

I Harry Martinson-sällskapet ser vi det som en mycket stor förmån att ofta ha med oss vid våra samlingar, Harry och Ingrid Martinsons båda döttrar Harriet och Eva Martinson. Vid vår senaste årshögtid gav de ett mycket uppskattat program "Nu går solen knappast ner, skärmar bara av sitt sken..." - Harriet och Eva Martinson samtalar om sin far tillsammans med barndomsvännen Lena Havland-Erlandson. 

I styrelsen har vi diskuterat om detta samtalsprogram kunde redigeras till en årsbok, just därför att "Den som fascineras av ett visst författarskap, intresserar sig gärna också för vederbörandes liv och biografi", som Per Helge framhåller. Men det gäller att i tid ta vara på möjligheten till autentiska minnen!

På samma sätt förhåller det sig när vi möts i Saljesällskapet och får lyssna till författarens båda söner Gert och Esbjörn Salje, just därför att "Den som fascineras av ett visst författarskap, intresserar sig gärna också för vederbörandes liv och biografi", som Per Helge framhåller.

Ordföranden i Werner Aspenström-sällskapet Per Helge har lämnat sitt tillstånd att här på Harry Martinson-sällskapets blogg återge hans hälsning i Sällskapets Medlemsblad 2, 2016:

Ordförande har ordet

Sverige, brukar det sägas, har världsrekord i antalet litterära sällskap. DELS, De litterära sällskapens samarbetsnämnd, har ca 120 sällskap som medlemmar. Nya bildas hela tiden, de flesta för att vårda redan döda författares minne och verk; i några fall är den författare som får sig ett sällskap tillägnat ännu i livet.
   Den som fascineras av ett visst författarskap, intresserar sig gärna också för vederbörandes liv och biografi. Med jämna mellanrum har denna koppling ifrågasatts, av kritiker som menat att ett litterärt verk bör stå på egna ben, läsas oberoende av personen bakom, och att paralleller mellan verk och biografi leder uppmärksamheten bort från det centrala, alltså texterna.
   Att så många litterära sällskap, där ju tonvikten också läggs i hög grad på författarens person, frodas och lockar medlemmar och andra intresserade, liksom det faktum att det ännu skrivs regelrätta författarbiografier, vilka intresserar en stor läsekrets och ofta leder deras intresse vidare in till verket, motsäger dessa estetiskt överambitiösa kritiker, liksom det gläder alla som har det motsatta synsättet. Kännedom om människan bakom verket fördjupar helt enkelt behållningen av det man läser.

Förbindelsen mellan liv och verk är varken enkel eller rak. På samma sätt som vi alla, författare eller inte, bearbetar våra upplevelser, omvandlar dem till erfarenheter som många gånger får en viktig inverkan på våra uppfattningar och värderingar, stöper författaren förstås om det råämne som livsintrycken innebär till lödigare erfarenhet. Men den som, exempelvis, fördjupat sig i Werner Aspenströms poesi och prosa, har mycket att vinna på att besöka födelsestället Skräddarbacken och dess omgivningar i byn Torrbo och vidare i södra Dalarna. I den mästerliga lilla barndomsskildringen Bäcken (1958) döljer han på intet sätt kopplingen mellan levt och gestaltat liv; många läsare har också noterat vilken avgörande betydelse det fick för hans poesi, vid tiden för Bäcken och framöver, att han lät sina grundläggande upplevelser av viktiga platser ur barndomen få ta plats i författarskapet. Dikten ”Bergslag” i samlingen Hundarna (1954) markerar en tämligen tydlig gräns i det avseendet.
   Detta är anledningen till att vi i Werner Aspenström-sällskapet inte bara verkar för att hans verk hålls levande och tillgängligt utan också möjliggör för intresserade, medlemmar och andra, att besöka platser som just barndomslandet Torrbo, sommarvistet på Kymendö och den mogne poetens kvarter på Södermalm i Stockholm, allt under sakkunnig vägledning. Det fördjupar helt enkelt glädjen och förståelsen inför verket.
                                                                                           Per Helge

~ ~ ~ ~ ~

I ett mejl med löftet om publicering här av "Ordförande har ordet" skriver Per Helge om Harry Martinson att han för mig genom många år har varit en viktig, central och inspirerande författare, och att det är roligt med kontakter mellan de olika sällskapen.

Tack Per Helge!

Rune Liljenrud

Klockrikestipendiat nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2016

Harry Martinson-sällskapets Klockrikestipendiat 2011 Carina Karlsson, Åland tilldelades i februari pris av Svenska Litteratursällskapet i Finland, för sin roman Mirakelvattnet. 

När hon år 2011 tilldelades Klockrikestipendiet, var motiveringen "för ett mångsidigt författarskap i Harry Martinsons anda, som berör och från olika sammanhang öppnar frågeställningar med reflektion över nuets ansvar för natur, hav, miljö och mänsklig utsatthet."

Carina Karlssons Mirakelvattnet publicerades första gången 2015. Romanen finns anmäld här på Harry Martinson-sällskapets blogg 10 juni 2015.

De nationella medlemmarna i bedömningskommittén för Nordiska rådets litteraturpris har nominerat 14 verk till Nordiska rådets litteraturpris 2016. 

Bland dessa nominerade finns Carina Karlsson, Åland med romanen Mirakelvattnet
och från Sverige 
Katarina Frostenson: Sånger och formler 
Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Nordiska rådets litteraturpris inrättades 1962 och utdelades då första gången. Priset ges för ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska ländernas språk. 

Någon pristagare från Åland finns hittills inte.

Vinnaren offentliggörs och mottar priset på 350 000 danska kronor den 1 november i DR Koncerthuset i Köpenhamn i förbindelse med Nordiska rådets session.

Svenska pristagare har varit:

Eyvind Johnson (1962)
Olof Lagercrantz (1965, delat med Färöarna)
Gunnar Ekelöf (1966)
Per Olof Sundman (1968)
Per Olov Enquist (1969)
Karl Vennberg (1972)
Ivar Lo-Johansson (1979)
Sara Lidman (1980)
Sven Delblanc (1982)
Göran Tunström (1984)
Tomas Tranströmer (1990)
Kerstin Ekman (1994)
Eva Ström (2003)
Göran Sonnevi (2006)
Sara Stridsberg (2007)

Rune Liljenrud

Harry Martinson publicerade 1930 i Arbetare-Kuriren nr 18 sin dikt "Nytt i Kalamazo" Motiv efter Carl Sandburg visar på kollektiva minnen

År 1900 skrev Walt Whitman  "I Hear America Singing" och 22 år senare skrev Carl Sandburg "The Sins of Kalamazoo" med frågan: "I hear America, I hear, what do I hear?" De båda poeternas sånger om Amerika betonar olika kollektiva minnen av nationen.  

Harry Martinson publicerade 1930 i Arbetare-Kuriren nr 18 sin dikt "Nytt i Kalamazo" med Motiv efter Carl Sandburg. Carl Sandburgs dikt "The Sins Of Kalamazoo",  har gett motiv till Harry Martinson.

Nytt i Kalamazo

Farmen har fått en traktor.
Den drar en plog som gör trettiosex fåror åt gången i den gamla, romantiska präriejorden vid Kalamazo.

Tjugo spann mulor skälva i dess kropp av stål.
Grymtande bökar den - bättre än det någonsin blivit bökat 

vid Kalamazo.

En ny farmardräng, som förstår motorer, sjunger den nya slagdängan 

från Broadway. Han kör utmärkt. Ingenting fattas hos honom 

om man ser det från horisonterna av Kalamazo.

En gång var det jag som strödde präriesvordomar och gamla 

kärleksvisor till svalorna. En gång var det jag och tjugo 

rykande mulspann som plöjde upp kullarna vid Kalamazo.

I år är det stora året. Löftets år - då mor väntar något från sonen. Jag måste tigga ett frimärke och skriva att jag har

det bra. Och att jag och mulorna trivas utmärkt i Kalamazo.

Jag har ristat in bilden av en mulåsna i det gamla redskapsskjulet 

och på den gamla plogens trä - och jag har gått bort från Kalamazo.

Snart skall man ropa: Hallå Harvester-John ! i hallarna långt borta i Kolorado, och fråga: Kommer du för att skörda?

HARRY MARTINSON

Lena Peterson Engseth, som har släktrötter till Kalamazoo, (hennes far hade där en kusin och hon har en syssling där),  menar att Carl Sandburgs dikt "The Sins Of Kalamazoo" är en svår och tungsint dikt, men hon uppfattar och ser framför sig sig en plats, både i 20-talets USA som hon kan föreställa sig den, och idag. Då var den pyrande och expanderande, nu är den tynande, eländig, närmast övergiven. Carl Sandburg tycks ha haft ett öga som skådade in i vår nutid. 

Diktsamlingens namn "The Sins of Kalamazoo" styr ens uppfattning av dikten och dess titel är nog oklar. Men Lena Peterson Engseth anser, att dikten handlar om den amerikanska drömmen som visar sig vara en falsk bild, om löften som inte infrias ifråga om drägligare liv och livsvillkor och om framtidshopp som urholkas. Om en tung meningslöshet som man inget kan göra åt, för att förändra. Ett grått liv som man har att acceptera och där man likväl finner något som man tycker om. Det kunde vara närmast vilken plats som helst som fått ge geografisk hemvist åt dikten, men Kalamazoo på 1920-talet var en industriellt framgångsrik ort i industribältet i norr. Platser som Kalamazoo var kuggar i ett maskineri betydligt större, där industrialism med kapitalistiska förtecken, tullade hårt på miljö, naturtillgångar och människor.

Kalamazoo kisses a hand 
to something far off. 

En plats vilken som i USA, ett USA där friheten officiellt hyllades men detta i ett land som ännu då inte hade och fortfarande idag inte har löst problem och frågor kring etnicitet och rasism, kring jämlikhet och en skälig välfärd för alla. Det förefaller vara en mycket dyster plats och därtill, eller snarare, en plats inom oss, som vi inte kommer undan. Carl Sandburg ser vad framtiden kommer att innebära.

Kalamazoo, both of us will do a fadeaway. 
I will be carried out feet first
And time and the rain will chew you to dust 
And the winds blow you away.

Carl Sandburg antyder att också han för en tid trodde på drömmen, men inte längre gör så. Likväl noterar han korta glimtar och minnen av ljus, av färg, av något han tycker om. Och en tillhörighet.

Carl Sandburg har, som Lena Peterson Engseth gett akt på i flera av hans dikter, en förkärlek för färger. Han beskriver dem inte med unika ord eller i ovanliga kombinationer, men har ger akt på och nämner dem gärna.

Harry Martinsons dikt "Nytt i Kalamazo" - Motiv efter Carl Sandburg, 1930, anges låna motiv av Carl Sandburg, men Harry Martinson beskriver en helt agrar situation där maskinen/traktorn tar över; en nog så intressant reflektion och beskrivning. Carl Sandburg rör sig mest i staden med dess ekonomiska villkor och former. 

Lena Peterson Engseth blir nyfiken på om Harry Martinson enbart lånat idén om människan i relation till miljö och i synnerhet till industrialismens frammarsch, eller om han har en särskild avsikt med att betona den geografiska platsen - som parallell eller motsats...

Lena Peterson Engseths tankar är intressanta att relatera till årets tema för Nässelfrossa "Människan och maskinen" och om den tekniska utvecklingen och maskinerna gjort att vi i alla avseenden mår bättre.

Per Helge, ordförande i Werner Aspenström-sällskapet, ger i sin bok "Mellan prärien och evigheten" (2014) en intressant exposé över tiden: "det horisontella och det vertikala, nuets och minnets dimensioner, möts och slår följe, öppnar dörrar till underliga, för länge sedan bortglömda rum."

Han visar på en litterär tolkningslinje alltifrån att han i gymnasiet vågade sig på att översätta Carl Sandburgs dikt om gräset: Jag är gräset, jag täcker allt, "vars korta rader sjunger enkelt och vemodigt som präriegräset självt, över de platser där människor en gång dött i massor i det ena eller andra krigsslaget." 

Lena Peterson Engseths Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets (2016) visar till flera dikter med dessa tankar

Per Helge skriver om Carl Sandburg, Elin Wägner, Harry Martinson, Sten Selander och många flera som hjälper att vara kritiska inför "menlöst bejakande av allt nytt". Dessa tankar stämmer mycket väl med det som Nässelfrossas ordförande Gustav Fredriksson skriver i årets programblad:

"Vi vill att 2016 års tema Människan och maskinen ska stimulera till tankar om vad som bidragit till det samhälle vi lever i idag. Men också kunna ställa frågorna om vad maskinen har betytt för människan. Vilken roll har människan haft? Har den tekniska utvecklingen och maskinerna gjort att vi i alla avseenden mår bättre?" 

Rune Liljenrud

HARRY MARTINSON: "Man lever och man dör, trogen det gröna gräset, först ovan ifrån och sedan under ifrån. Om människorna bara ville inse - - "

"trogen det gröna gräset" 

 "Ett brevutkast 1950 av Harry Martinson,

skrivet efter läsningen av 

Orwells Nittonhundraåttiofyra, 

anslår ett Aniaramotiv", 

skriver Ingvar Holm i sin bok

"Myter Målningar Motiv" (1960)

Ingvar Holm framhåller att i orden

"trogen det gröna gräset" 

komprimeras ett tema som i Aniara 

skulle bli dikterna om jordens lycka:

"Vi kom från jorden, Doris land / klenoden i vårt solsystem..." Längtan till Doris får en Amandaelegiens trånad - "Blek, suckande, hånad, / jag enslig skall gå, / Skall evigt, Gudinna! / Likt stjärnan dig se / högt över mig le / och aldrig dig hinna". 

Jorden själv, Doris, avkläds sin stofflighet och inträder i myten, sedd från rymdskeppets kabin:

Den varma Doris och den goda Doris,
den fjärran Doris som en ädel stjärna 
att längta till. Nu är hon stjärnors stjärna.

Till Doris dal, en gång hade den kallats Johanne dal och midsommardalen, återvänder rymdresenären i sina tankar, liksom förut den avmönstrade sjömannen i det framtidsrusiga året 1930, den av inre oro jagade vid tiden för Natur och Nässlorna blomma och den inför teknikens möjligheter lamslagne under Finska vinterkriget. En hyllning till hans diktnings Doris var det som framgick ur dagen för Hiroshima på ön Hondo.

NOTER "Myter Målningar Motiv" sid 310

Aniara, s.179 

Aniara, s.45

Lena Peterson Engseth visar med sin bok Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets (2016) på gräset som en metafor för tolkning av existentiella frågor. Detta är en viktig studiebok, som lär känna författare och öppnar fördjupande tankar.

Bland de cirka 115 författare som citeras i boken, finns Ann Margret Dahlquist-Ljungberg (1915-2002), författare och bildkonstnär: 

Utanför på gårdens frostbrända gräs
leker mina pojkar, leker soldater
(ANN MARGRET DAHLQUIST-LJUNGBERG: 
Ur Rapport om öar)  

Detta citat är från dikten lysistrate i år. Däri finns ett engagemang för fred, som knyter an till en symbolik från antiken, Aristofanes teaterpjäs från år 411 f.Kr. Lysistrate, kvinnan som tillsammans med andra kvinnor i Aten och Sparta söker tvinga sina män till att sluta kriga, genom att annars vägra dem sin kärlek.

Vad är mitt ansvar som kvinna
Måste jag sälla mig till kören av gråterskor
vid männens gravar?
Finns det ingen som vågar fortsätta ropa
när mannen kommer med sitt stöveltramp, sitt hån:
"vad nyttar dina tårar
vad nyttar ditt lilla rop?"
VAD NYTTAR KRIG
ropa tills bara detta rop finns
(ANN MARGRET DAHLQUIST-LJUNGBERG:
slutstrofen ur lysistrate i år)

glasspröda grässtrån
(ANN MARGRET DAHLQUIST-LJUNGBERG:
Ur Rapport om öar)

Från trappan gick jag ner i gräset med småtvätt
att hänga
(ANN MARGRET DAHLQUIST-LJUNGBERG: 
Ur Rapport om öar)

Gräs under snö: varken sömn eller väntan
(ANN MARGRET DAHLQUIST-LJUNGBERG: 
Ur Rapport om öar)

och skälvegräset för mitt frysande hjärta
(ANN MARGRET DAHLQUIST-LJUNGBERG: 
Ur Rapport om öar)

Gräs, gräs -
jag fyller min själ med gräs
med suset av gräs, med vågor
av gräs i vind, med det vekaste, segaste
av allt liv
(ANN MARGRET DAHLQUIST-LJUNGBERG: 
Ur Rapport om öar) 

De tre senaste citaten här är från dikten gramina som visar på författarinnans fredsengagemang, och dikten slutar med en bön till gräset:

Gräs, läkande gräs
[...]
Väx, läk mina sår
efter människans spetälska

Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs dikt gramina har titel hämtad från latinet och samma titel har finlandssvenske diktaren Bo Carpelan (1926-2011) givit sin diktsamling 2010 GRAMINA. Ann Margret Dahlquist-Ljungberg har i sin bok flera citat ur Bo Carpelans diktsamling:

I det styva gräset
gudarnas fotspår


Spåren i daggfriskt gräs:
här gick någon, sökte dig,
fann dig inte.


Ej annat sällskap
än gräsets doft
gramina
den älskades bild


Krossade ligger orden
i det torra gräset, likt stjärnor
snabbt slocknande -

stannar vid havet och ser
vågor, som om de stod stilla.

Glänsande vapen slängda
i blodstänkt gräs


President Barack Obama har som USA:s första sittande president nyligen besökt Hiroshima och lagt ner en krans vid dess minnesmärke, där USA fällde världens första atombomb i andra världskrigets slutskede 1945. USA:s atombomber mot Hiroshima och Nagasaki kostade omkring 300 000 människoliv. "För 71 år sedan kom döden fallandes från himlen och världen ändrades", yttrade presidenten och uppmanade till en kärnvapenfri värld.

Harry Martinson har i sin diktning mycket som för tankarna till atomkraft och dödsbomberna som fälldes över Japan i andra världskrigets slutskede. Inte minst rymdeposet Aniara vittnar om detta. Den stenstumt döves och Den blindes berättelser i Sång 26 om Doris död, har detaljer så skakande, att ingen läsare kan och inte heller får glömma.

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.

Ann Margret Dahlquist-Ljungberg tog helhjärtat ställning för pacifism och mot kärnvapenrustning. Hennes varningsbok STRÅLEN - Koreografisk vision - som utkom 1958, två år efter Harry Martinsons Aniara, "är en mörk bok, fylld av en lidelsefullt brinnande kamp för ljuset, en vision - i prosaberättelsens form - om det som kan bli vår framtid och kan vara vår samtid", skriver Förlaget Norstedts i sin anmälan av Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs vision.

Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs bok STRÅLEN från 1958 utgavs som "PANbok" av Bokförlaget PAN/Norstedts 1969. Stig Carlsson skriver: "Verkligheten själv tillhandahåller materialet till denna svarta bok - vars bärande tema är kampen för ljuset."

Vi kom från Jorden, Doris land

Vi kom från Jorden, Doris land
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde.
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.

HARRY MARTINSON: Aniara, Sång 79

Harry Martinsons ord i Aniara (1956) och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg boktitel HJÄLPLÖS GUD OCH LIKA HJÄLPLÖS SATAN (1995) har samma varnande budskap. Båda minns Hiroshima, varnar och manar mänskligheten till besinning.

HIROSHIMA PÅ NYTT
OCH PÅ NYTT

Aldrig jag sett
sådana rosor blomma
som här i Hiroshima -
blomma som i desperation
för att glömma
eller också för att aldrig glömma
vad som hände -
[...]
- månen        månen
ser ner på oss
och förundras
över vår     omätliga dårskap      våra
självbedrägerier

ANN MARGRET DAHLQUIST-LJUNGBERG:
Ur HJÄLPLÖS GUD OCH LIKA HJÄLPLÖS SATAN


Ann Margret Dahlquist-Ljungberg har i tidningen Vi 1958, nr 13/14 en illustration till Harry Martinsons dikt GÖKSÅNG, ur diktsamlingen Gräsen i Thule (1958).
I ett brev av den 8 maj 1958 till konstnärinnan, skriver Björn von Rosen om illustrationen, att detta "är det originellaste och starkaste grepp som någon svensk lyrikillustratör hittills har tagit." 
Carl-Otto von Sydow har i sin Harry Martinsons Bibliografi 1 - Harry Martinson-sällskapets årsbok 2005 - infört Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs illustration av Harry Martinsons GÖKSÅNG.

[...]

Ack finge mitt hjärta slå upp sina kamrar och tala

om sommarens tid tills jag fölle i backen och dog.

[...]

HARRY MARTINSON: Ur GÖKSÅNG 

HARRY MARTINSON: "Man lever och man dör, trogen det gröna gräset, först ovan ifrån och sedan under ifrån. 

Om människorna bara ville inse - - "

(Ur Ingvar Holm: "Myter Målningar Motiv", sid 310)

Rune Liljenrud

Harry Martinson-plantering på Ekdungen "Ålderdomshem av sten"

Under Nässelfrossa 2016 invigs måndag den 27 juni Harry Martinson-plantering på Ekdungen - "Ålderdomshem av sten" i Harry Martinsons Nässlorna blomma.

Planteringen är inspirerad av Harry Martinsons dikter. Olofströmshus trädgårdsmästare Marina Eaton Wernersdotter berättar om växtvalet.
Bibliotekarie Lena Engkjaer läser dikter av Harry Martinson och Vägdröjarna Bengt & Roney svarar för musikunderhållning. 
Möjlighet ges till rundvandring i utemiljön på Ekdungen.

Husen som man idag ser på denna plats är senare tillbyggnader till Jämshögs ålderdomshem. 

Den ståtliga, nu rivna huvudbyggnaden,
 var tre våningar hög

 "Ett ofantligt hus, byggt av granit och vitrappat på hela fasaden, så att det var skrovligt som ett rivjärn och strävt som huden på en sjöstjärna."

Så skriver Harry Martinson 

i den självbiografiska boken

Nässlorna blomma

Ålderdomshemmet uppfördes 1910 som ett av de modernaste i Sverige. Huset användes fram till 1987. Det revs två år senare. På detta hem installerades 1916 den elvaårige Harry Olofsson som fattighjon (det hette fortfarande så). Blivande Nobelpristagaren Harry Martinson bodde kvar här till början av juli 1917.

Föreståndarinnan hette Anna Almkvist och hon kom att betyda mycket för pojken. I Nässlorna blomma har han förevigat henne som Fröken Tyra, en stor och varmhjärtad kvinna som blev en ersättning för den mor som hade flytt till Amerika. När "Fröken Tyra" hastigt avled 1918 vållade det den Unge Harry stor sorg, vilket gripande skildras i romanen. Där finns också färgstarka porträtt av de inhysta gubbarna och gummorna - hjonen. 

(Ur text på Olofström Kommuns informationstavla)

Inne på nuvarande Ekdungen finns konst

Här en målning av gamla byggnaden 1910

och två tavlor av Jämshögs stora författare

Harry Martinson och Sven Edvin Salje

Författartavlorna finns också på Författarmuséet

som finns helt nära Ekdungen i Jämshög

Ing-Mari och Bengt Bejmar

Harry Martinson-sällskapets hedersmedlemmar

berättar gärna på Författarmuséet om 

Harry Martinson och Sven Edvin Salje

Rune Liljenrud

HARRY MARTINSON: "Så blir det ofta tusen mil till närmaste sanning."

- Sokrates
"Så länge jag har livet och förmågan i behåll kommer jag aldrig att sluta ägna mig åt filosofi. Jag vill klargöra sanningen för alla de personer som jag möter."

Detta utgör en sekvens i den kinesiske författaren Lao Ma's pjäs för teatern, Sokrates. I många år har Lao Ma (född 1962) arbetat som professor vid Institutionen för filosofi vid Folkets universitet i Beijing. År 2013 utgav han Tre pjäser - Bakhtins karneval, vari pjäsen Sokrates i åtta akter ingår. Boken har år 2016 utkommit på svenska i översättning av Roger Eriksson på Bokförlaget Wanzhi.

Klockrikestipendiaten 2015 Chen Maiping nämnde om Lao Ma under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Jämshög/Olofström och hade då också med Lao Ma's Tre pjäser i översättning.

Filosofen Sokrates' tankar möter oss i Harry Martinsons diktning och aktualiseras genom Lao Ma's pjäs.

DEN LILLA ÖN

Det fanns en liten ö i varje sekel,
en ö av tid med oförgänglig glöd.
Omkring den fanns en ocean av nöd,
och krig och förödmjukelse,  förtryck och död.
Och ändå var den ön vår enda räddning.
På den satt före döden Sokrates,
på den satt i ett annat hav en Budda
och på en tredje vid sitt kors Satt Kristus.

Den lilla ön blev aldrig mycket större.
Det sannas värld har alltid suttit trångt.
Var finns den lilla ön i dag i världen.
Det vet om tusen år de som då leva
om de om tusen år nått lika långt.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

I slutakten av Lao Ma's pjäs Sokrates, när den dödsdömde 70-årge filosofen Sokrates tagit farväl av sina tre minderåriga söner, hustrun Xantippe och de många vännerna, sänder han en sista hälsning till sin, om dödsdomen ovetande och icke närvarande elev och vän, Platon (428-348):

"Han behöver läsa mycket och vandra långt. Han ska använda hjärnan, studera och lyssna. Då kan han lära sig av andras visdom och verkligen utveckla sitt tänkande".

Efter att ha tömt giftbägaren i Aten år 399 f.Kr, utsäger Sokrates (469-399) sju filosofiska sanningar, som också utgör slutet på Lao Ma's pjäs Sokrates:

1. Måttfullhetens kärna är självkännedom.

2. Sanna filosofer är beredda att dö för sin övertygelse. Döden fyller dem inte med skräck.

3. Visdom bringar under alla förutsättningar tur åt en människa.

4. Den som inte har någon ondska i sin själ är den lyckligaste.

5. All kunskap som inte åtföljs av rättvisa och god moral är rent bedrägeri.

6. Ett besluts korrekthet avgörs inte av hur många som stöder det.

7. Det verkligt viktiga är inte att man lever,
    utan att man lever . . .)


BLAD

Det enkla som ändå är allt och bärande
finns överallt att fånga.
Ändå måste det länge sökas.
År efter år kastas det av och an bortblandat
i förvirringen,
dolt av fallande spillror eller spirande groddar.
Strömmar och krafter omkring dig förrycker alla grepp efter
nyckeln.
Så blir det ofta tusen mil till närmaste sanning.

HARRY MARTINSON: 
Ur Blad, Dikter om ljus och mörker 

Rune Liljenrud