Författaren och litteraturvetaren Staffan Bergsten skriver i sitt översiktsverk
Den svenska poesins historia (2007) om fyra linjer i Harry Martinsons lyrik:
”En kan beskrivas som ett i Linnés anda kärleksfullt registrerande av minsta ört, en annan utgör landskapet som bild för själstillstånd och stämningslägen. En tredje linje, med upprinnelse i det tidiga 1800-talets romantik, syftar bortom det levande och växandes sinnligt förnimbara färger, former och dofter, ner till naturens metafysiska grund. Den fjärdes anor går tillbaka till klassisk lärodikt och gammal psalm […] Hos Martinson löper dessa linjer samman, och högst når han i samlingen Passad (1945).” Som exempel på dessa huvudlinjer i Harry Martinsons lyrik nämner Staffan Bergsten fyra dikter ur
Passad, ”Duvkullorna”, ”Barndomslandskap”, ”Kväll i inlandet” och ”Li Kan talar under trädet”.
Augustprisnominerade Tomas Bannerhed träder med sin roman
Korparna (2011) in i denna författartradition och de fyra huvudlinjer, som Harry Martinson har i sin lyrik, går att finna i Tomas Bannerheds debutroman. Han har ett prosalyriskt språk med stora psykologiska insikter och detaljrikt målande naturskildringar, såsom ”Masken: den underjordiske bonden som aldrig får sova”, ”asparna flimrade som sillstim”, ”vintergatans stjärnrök tvärs över himlen” och ”köldrök”.
Ett avnupet asplöv får utgöra symbol för romanens huvudperson Klas och dennes svåra kamp emellan traditionens makt, symboliserad av flera generationers slåttermosse, och framtidsdrömmarna om att göra något annat än fortsätta i generationers fattiga slit. Över hans val vakar något av ett
Odens öga, som kunde se allt som hänt och allt som ska hända.
Korparnas symbolspråk är påtagligt och religiositetens påverkan i hemmet får en blixtbelysning när man sätter sig till bords: ”Mamma slöt ögonen och tackade Gud för maten hon själv hade lagat: ett knappt hörbart mummel ner i klänningsknät.” Vid matbordet hörs fars malande oro för vädret, uteblivet regn, atomkraft och neutronbomber medan radion spelar ”Gråt inga tårar” med Thorleifs. ”Nu äter vi, sa mamma, innan maten kallnar. Människan spår och Gud rår.”
”Jag nöp av ett löv från Blixtaspen och blev sittande med det i min löjliga flickhand. Jämförde de båda lövhalvorna med varandra, studerade det långa tillplattade skaftet, nervernas oändligt fina förgreningar, bladskivans oregelbundna fält som påminde om flygfoton av risodlingar i fjärran länder. Det färska lövet med de självlysande gröna nervtrådarna, tunna och sköra som kapillärarna i ett ögonlock. Den gula missbildningsfläcken vid skaftet, de rundade uddarna och de grunda vikarna som löpte längs hela kanten. Jag lutade mig fram och luktade på det, la det på tungan och förde in det i munnen som en oblat. Aspen och jag, tänkte jag. Vi som darrar för minsta lilla.
Homo tremula. Det är jag. […]
Jag gjorde ett K med lillfingernageln, la lövet på vattnet och lät det flyta med – ut till diket som farfar och far hade grävt, ner till Kanalen och bort mot Madsjön, genom smalrännan i vassen och tvärs över den avlånga fågelsjön, under valvbrons hundraåriga eko och in i ån på andra sidan, förbi svedjelanden och skogsbetena, slåttermaderna och myrodlingarna, genom mörkerskogar, utägor och sumpgölar och ända ner till kusten, ut på det väldiga havet som man inte visste något om. Mil efter mil över glidande svarta strömmar på den stora vattenvägen som aldrig tar slut – ”
Läraren som hade Klas i skolan, hade aldrig haft någon så begåvad elev, och samma sak sades om pappan. Att Klas är begåvad framgår utav hur lätt han lär sig utantill från
Stäppvargen av Herman Hesse. Detta gör han för att imponera på flickvännen Veronikas far, som läser Hesse. När Klas är på väg till ett möte med Veronika har han lärt sig utantill ur
Stäppvargen, ifall hennes far skulle vara på det humöret: ”Han kände sig som en absolut avskild individ – än som ett original eller en patologisk enstöring, än som en abnormt välutrustad, genialt anlagd person, höjd långt över genomsnittstillvarons futtiga normer.”
Tomas Bannerheds roman
Korparna har flera djupskikt i registrerandet av naturen och landskapet som bild för själstillstånd och stämningslägen ända ner till naturens metafysiska grund. Som en klassisk lärodikt bjuder romanen - där texten ”håller öppet” - läsaren att vara medskapare. När Klas söker att få möta kärleken, så är det en kall vinterbild som ger honom hopp om ”något som skulle finnas för evigt”.
”Det var vitt överallt, vitt och gnistrande kallt så att man fick klister i näsan bara man andades. Kölden nöp i kinderna. Trädstammarna och stängselpålarna var ludna av frost. Till och med de rostiga taggtrådarna glittrade i vitt, och grässtråna och fröställningarna som stack upp ur snön. Granarna hade fått på sig vinterpälsen och stod orörliga som vaktposter längs vägen.
Det kändes som om jag var en del av ett historiskt ögonblick, att jag genom att cykla här i denna stund fick vara med om något som skulle finnas för evigt, att mina hjulspår ristades in i en ofantlig bok och min andedräkt innehöll meddelanden till en annan värld.
Himlen var isblå och oändligt stilla, rökpelarna stod raka som piprensare ur skorstenarna och i fönstren tindrade de sjuarmade ljusstakarna. Över åkrarna slingrade sig harslagen som hemliga nattstigar till aspdungar och höstråg. ”
Stämningen i denna vinterbild av Tomas Bannerhed för osökt tankarna till Harry Martinsons ord:
En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud. Denna Harry Martinsons psalm publicerades i Storkyrkobladet 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna i 1986 års Sv. Psalmbok, nr 202 med musik av Erland von Koch.
Tomas Bannerhed ~
Augustprisnominerad Rune Liljenrud
