Harry Martinson-rummet på Olofströms bibliotek förbättrat och förskönat

 

Rune Liljenrud 

Klappret av träskor en fattigdomssymbol för Harry Martinson

"Så gick de under klubban till minstbjudande, det vill säga den som ville ha dem för minsta möjliga kommunala ersättning fick ta dem. Martin klubbades bort till ett ställe som hette Vilnäs. Kommunen skulle betala fem kronor i månaden och för denna summa påtog sig Vilnäsfolket att uppfostra honom, hålla honom i skola, klä och föda honom, hålla honom i syssla och för övrigt på alla sätt taga vård om hans öde intill nästa årsstämma.   

 Av socknen fick han ett blommigt knyte som innehöll ullstrumpor, träskor och tvål. Vänliga själar visade honom på en stig som försvann in i en skog. Eftersom han var rädd för alla människor nu och allra räddast för Kommunen - vilken han utmålat för sig som en hemsk varelse - var det ingen svårighet att få honom att försvinna in på skogsstigen där granarna snart slöto sig om honom och hans skygga träskoklapper dog bort i suset.  

 De andra barnen skickades med respektive knyten i väg åt andra håll."  

  

Harry Martinson beskriver så i Nässlorna blomma situationen för sig, (han kallas Martin) och syskonskaran på sju barn efter faderns död, då Harry var bara sex år, och modern Bettys oförklarliga flykt till "Karlifornien". Klappret av träskor som en fattigdomssymbol följer under barndom och uppväxt sockenbarnen och i Harry Martinsons diktning finns detta med som en grundton ända fram till Nobelpriset i litteratur 1974.  

  

Martin hatade träskor. Varje steg påminde honom att han var fattig. "Verkligheten satt konkret på hans egna ben och följde med vart han än gick: stora inflammerade ankelsår som han ständigt sparkade upp så de lyste färska och blodiga, det var skälet till att han hatade träskor, och träskor var det första hårda svepskälet till att han hatade verkligheten."   

  

Också vintertid gällde träskor för Martin och han går under sin tid på Norda gård till den nitton meter djupa brunnen Grotte källe, som fanns femtonhundra meter in i skogen, för att därifrån bära hem vatten till ladugårdens tre stora vattentunnor. "En tidig senvintermorgon kom Martin längs den slingrande isiga stigen, yrvaken, full av mörkerrädsla. Spannarna skramlade och han var rädd för deras ljud, som tycktes honom för stort och utmanande i den stjärnstilla, obevekliga skogen. [...] Där tog han frysande av sig sin ena träsko och slog med den hål på källans buckla. När spannarna voro fulla gick han hem, hur visste han inte, han var alldeles borttagen av rädsla och kring strupen snörde sig liksom en snara av ett ståltrådskallt ingenting som liknade vinterkölden. [...] Som väl var var det skoldag och sedan han måkat och gjort en del morgonsysslor fick han kaffe och fick därpå gå till skolan. [...] Hurtig tog han om dörrvredet och nickade ett slags soligt lärjungeleende mot den ständigt duperade och gode Stav. [...] Han letade upp sina träskor som någon som hatade honom hade sparkat ut på golvet, där de lågo upp och nedvända som stjälpta ackjor. Han fick vått i ögonen och gamla slitna och tusen gånger omtagna tankar kommo fram: 'Min far är död och min mor är i Karlifornien.' Så störtade han sig träskoklapprande nedför stentrappan, ut att slå kana på isen bland bondbarn, som cirklade på skridskor omkring honom i överlägsna ringar, liksom hökar kring en kanande stridstupp som inte kunde komma ur vägen."  

Rune Liljenrud 

Om Alma Olsson från Gränum och Harry Martinson - Intressant Nässelfrossaprogram

 

Om Alma Olsson  från Gränum och Harry Martinson       Lärarna i de två skolorna i Nebbeboda  betydde mycket för familjen Olofsson från Nyteboda. Staaf i storskolan är ju  närmast en pedagogisk ikon skapad av  författaren Harry Martinson. Men vad betydde Fröken Alma Olsson i småskolan? Hon växte upp i Gränum. Lite nytt om  hennes betydelse lyfts fram ur "gamla"  källor och ur nyligen funna brev.  Berättare är Johnny Karlsson. Han talade om sockenbarnet Harrys träskovandringar. Blogg om träskor som fattigdomssymbol utlovas.  Harrys mor Betty gick och lämnade sina barn  hos sin väninna småskollärarinnan Alma, när det ibland var alltför stökigt hemmavid.   Onsdag 29 juni, kl 17:00      Plats: Nebbeboda skola, Nebbeboda Arrangör: Nebbeboda Intresseförening  tillsammans med Harry Martinson- och Salje-sällskapen

Rune Liljenrud

HARRY MARTINSON: "Juni natt blir aldrig av..."

 

JUNINATTEN

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor

som långt innan de har mörknat

spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort mot ljusa hav.

 

HARRY MARTINSON: Ur CIKADA, 1953

"Striden för livet och friden i aftonen" ur Harry Martinsons TUVOR

Striden för livet och friden i aftonen

mötas i solnedgången.

Ängarnas surr och utbredda vapenrassel

faller till tystnad i tuvornas gräs.

Koltrasten håller ett vackert tal om vapenstillestånd.

Daggsvalt avsynar den kistsvarta snigeln

spåren av dagen som varit.

Harry Martinson: Ur TUVOR

Vi var några vänner av Harry Martinsons rika diktning som i dag 12 juni samlats i Alvesta, där vi i Sällskapets Arbetsutskott brukade mötas under Åke Widfeldts ordförandeår för våra överläggningar om Sällskapets arbete.

I dag som alltid annars, har Åke någon text av Harry Martinson aktuell, i dag ur TUVOR och därtill Åkes kommentar till Bob Jonsons dikt

KOLTRAST

Vaknar, öppnar ett fönster.

Lyssnar till koltrastens

sång.

I sången blandas nutid

med tid som var en gång.

Runt sången sprids ett väsen

släkt med denna gåta

att kärlek blott förunnas

den som kan förlåta.

Tidlös är den tid

som alla tider ser.

Och tidlös är den sång

som koltrasten oss ger.

Bob Jonson

"Tack, Bob Jonson, för din fina dikt om koltrastens tidlösa sång som vi nu får njuta av i denna sköna försommartid. Harry Martinson har, vad jag vet, inte skrivit någon hel dikt om koltrasten, men i ”Striden för livet” (Tuvor, 1973) ägnar han en rad åt denna storsångare: ”Koltrasten håller ett vackert tal om vapenstillestånd” som en effektfull kontrast till ängarnas och dess insekters ”vapenrassel”. Och det är väl just en påminnelse om vapenstillestånd vi behöver i de ofredstider vi nu upplever!"

Åke Widfeldt

Vår gemenskap avslutades med Musikgudstjänst i Lekaryds medeltidskyrka, som har genomgått en väl genomförd inre renovering. Alvestakonstnären Sven Joanns fina glasfönster där, Såningsmannen med budskap om god sådd, skörd och ansvar, är nära andemeningen i Harry Martinsons diktning. I den sjungna Trosbekännelsens ord Sv.ps  766 ges kampglöd och identitet:

Jag tror på en Gud som är helig och varm,

som ger kampglöd och identitet.

En helande Gud som gör trasigt till helt,

som stärker till medvetenhet.

Rune Liljenrud

”Ensam dam bland 17 herrar” - Elin Wägner i Svenska Akademien

Marianne Enge Swartz
 i kopia av Elin Wägners Akademieklänning

I Bergs bygdegård, i en innehållsrik och belärande monolog av Marianne Enge Swartz: ”Ensam dam bland 17 herrar”, möter vi Elin Wägner på kvällen när hon kommit hem efter sitt inträde i Svenska Akademien den 20 december 1944. Marianne Enge Swartz som var med och startade Elin Wägner-sällskapet 1990 och var dess ordförande under två decennier, framträder här i en kopia av Elins Akademieklänning, som finns på Elin Wägners Lilla Björka i Berg. Programmet är Elin Wägner-sällskapets inslag i årets Elin Wägner-vecka 13-22 maj 2022 och tecknar Elin Wägner som Journalist, Författare, Feminist, Fredsaktivist, Miljökämpe och Civilisationskritiker. 

Harry Martinson, som 1949 efterträdde Elin Wägner på stol 15 i Svenska Akademien, nämner i sitt inträdestal något som upplevs högst aktuellt i det säkerhetspolitiska läge som just nu råder:

"Jordfrågan var för henne framtidens fråga framför alla andra. Att hon såg världens framtid ligga på landet och att hon predikade för denna sak, låg i klar linje med hennes livssyn i stort. Gandhi blev hennes Rousseau inte minst emedan han sagt att av alla svåra politiska problem var folkträngselns det värsta, därför att det förde alla andra problem med sig i en härva.

   Mot slutet av hennes liv stod det allt mer klart för henne, att det moderna kriget svarar mot den moderna stadscivilisationen, och att Buddas tanke om ett 'tingens hjul' var en sanning för alla tider. När hon upptäcker detta talar hon om den 'industriella skruven', vilket i själva verket är en klar och nysaklig översättning av det 'tingens hjul' Gaotama Budda varnade för. En högindustriell värld verkande i en tid utan god vilja, måste med nödvändighet göra krigen större, tätare på varandra följande och fruktansvärdare än förr. Den som gör sig blind för det faktum att det går en linje mellan exempelvis motorismen och striden om oljekällor är blind av självmotsägelse. Ty detta är att förneka orsaksbundenheten hos en materialism som man i övrigt helt och hållet bejakar.

   När Elin Wägner klart insåg det direkta sambandet mellan maskincivilisationen som sådan och de alltmer maskinellt förda krigen, närmade hon sig tankegångar som man kan återfinna hos den fornkinesiska taoismen där de finns uttryckta i tänkespråken om den lugna dalen, eller på vårt litteraturpris: idyllen.

   Vår tid är den fartberusande människans tid, där idyllen förtalas i sådan omfattning att det bukoliska, det halkyoniska och det arkadiska samtidigt drabbas av detta förtal. Man förstår Elin Wägners förtvivlan när hon upptäckte att våra krigs fartmodell är vår freds fartmodell.  Då talar hon i 'Vinden vände bladen' om den moderna människans missbruk av de skapade tingens tjänst. Detta hade Johann Arndt varnat för, och hon för vidare hans varning."

Rune Liljenrud 

Harry Martinson diktmetafor "Insekterna" ur Dikter om ljus och mörker, bjuder en tolkning av det nuvarande säkerhetspolitiska läget

Ukrainas och Sveriges blågula flaggor vajar tillsammans

här utanför Alvesta bibliotek

Insekterna

Insekterna som kilar på bladen och löven 

i över- och undersides gång över

knickade och knäckta grenverk 

och på de vindbrutna

grässtrånas broar.

Deras vakenheter ligger tätt inpå blåsten 

punktprecisa i nuens delar.

Ett blåstkast inte bevakat 

kan vara en olycka,

en hård blåst en bortförare

hän mot främlingsskap 

insektsmil fjärran från hemtuva och välbekanta löv.

Riktmärken förlorade, 

doftspår förblåsta och fjärran.

Tillvaron förvirrande.

Det blåser hela dagen i obekant land.

Och natten är lömsk bland stickande främlingar

som försvarar sina tuvor, sina invanda löv.

Så blir också människan driven hän,

kastad av och an

av en världsblåst med väldigare kraft.

Hon förvandlas till vilsekommen myra,

plötsligt kastad in

i kamp för sitt liv i främmande land.

Hon sänder ett insektsbrev hem

över förvirrande världskarta

som föreställer förändringens länder.

Hon är som en insekt med vapnet redo

eller som en slända,

vingskavd av stötar mot främmande strån

Sällan når hon hem igen om det hårdnar alltmera 

och blåser emot under dagar och år. 

HARRY MARTINSON: Dikter om ljus och mörker

I intervju om diktsamlingen Dikter om ljus och mörker, säger Harry Martinson till Carl Magnus von Seth: "Om det riktigt svåra skriver man lyrik". Med metafor från insekternas liv konkretiseras tillvaron, "en hård blåst en bortförare /hän mot främlingskap /insektsmil fjärran från hemtuva". 

"Det finns en ondska som delvis inte kan hjälpa sig själv att bli något annat och till dem räknar jag känslokylan och känslodöden. Det är ett problem så svårt att man skriver dikter om det, av den anledningen att man kommer lättast fram till att det måste antydas och att andra ska tänka vidare över samma problem. Känslodöden finns och utesluter ingalunda de grymheter som vi annars förbinder med raseriet eller fanatismen. Känslodöden kan vara så infernaliskt närvarande i världen..."

Harry Martinson diktmetafor Insekterna

bjuder en tolkning av tillvaron 

under nuvarande säkerhetspolitiska läge.

Einar Ekberg (1905-1961) var den andliga sångens främste tolkare. Under andra världskriget hade han också visor och fosterländska sånger på sin repertoar. Beredskapssången Hälsa till pojkarna där ute  

sjöng Ekberg in för Sonora november 1939 till Willard Ringstrands orkester, få månader efter krigsutbrottet.  

BEREDSKAPSSÅNG 

Hälsa till pojkarna där ute  

som står vakt kring vårt fädernehem 

Hälsa till pojkarna där ute  

att vår tanke är ständigt hos dem. 

  

Här spirar brodden i vårliga regn 

här ligger stugan i skogarnas hägn 

här brusar forsen i skummande svall 

här susar nordan i granar och tall. 

  

Fädernas fejder gav fredliga nejder  

där vi fått bygga och bo 

arvet vi akta, värna och vakta 

runt våra kuster i fosterländskt mod. 

  

Hälsa till pojkarna där ute  

som står vakt kring vårt fädernehem 

Hälsa till pojkarna där ute  

att vår tanke är ständigt hos dem. 

  

Vi bjuder i vänskap all världen vår hand 

en önskan få leva i ro på vår strand 

och hoppas att hundraårsfreden består 

hur än stormar runt själen går. 

  

Hälsa till pojkarna där ute  

som står vakt kring vårt fädernehem 

Hälsa till pojkarna där ute  

att vår tanke är ständigt hos dem. 

  

_____________________________________________

Rune Liljenrud 

.