Barnens högtid
Då var om jularna en så glasklar klang: ett inre jubels liv,
att själen var som en bjällra. Den kittlade strupen till skratt.
Vägspårets isfrost var som tunna rån
och istappen blev sugepinnen som våra heta läppar besegrade.
Alla tillfrusna skogsdammar var stora och breda
som liggande lantliga skyltfönster åt vattenbaggen.
Vi såg den på bottnen, den levde än och kröp
i övertakad vattenskog bland fridstyst slam.
Och vi förväntade allt medan vi slog kana däröver.
Träbottentofflorna med sina fula skrubbsår av grus
upplevde friktionens död på det stelnade vattnets glatta glas.
Och naturen förstod vår oskyldighet och dammen gav gensvar
som vore den klangbotten i en mossig brun nyckelharpa
av vatten och skog.
I vårt hjärtas dröm var julljuset redan tänt, mer än det
någonsin skulle komma att tändas av en verklighet.
Och i rimfrostens trädgård teg vår domherre
emedan dess sång annars aldrig skulle ha tagit slut -
Och allt i övrigt var sådant, att dess like
aldrig sedan dess har funnits
för dem som voro med.
HARRY MARTINSON:
Östgöten 20.12.1940, bil. (Julnr)
samt Skillingtrycket och Vildgåsresan 1994
Johan Lundberg kommenterar denna dikt i
DEN ANDRA ENKELHETEN
Studier i Harry Martinsons lyrik 1935-1945
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar