Aningsbarnen
Det sägs, det fanns en gång en fredens tid,
en gyllenålder undanskymd av myten.
Nu vet vi endast: detta finns ej mer.
Avsläktad från sin grund går människans stam
och samlar våndorna ur mellanskeden
som skymma sikten mot den glömda freden
och fredens glömda konst: vår urmystär.
Det sägs, det finns hos barn emellan åtta
och tio år en underlig glans
av ro och samling, själfullhet och stillhet,
som varslar om en ro som undangömdes
i fjärran urtid innan myter fanns.
Och från en tid förmultnad och förstummad
kan barnet ana någon ton som dröjt
sig kvar i minneslivets urtidskårar
dem ingen strid och ingen vånda böjt.
Nu lysa hektiskt stjärnorna kring tiden,
men någon gång då hetsen rastar stum
kan aningsbarnet genom tiden höra
urmödrars nynnande i fjärran rum.HARRY MARTINSON: Aningsbarnen
Konsumentbladet 1936, nr 25
samt
Skillingtrycket och Vildgåsresan 1994
Johan Lundberg kommenterar denna dikt i
DEN ANDRA ENKELHETEN
Studier i Harry Martinsons lyrik 1935-1945
Gott Nytt År 2023
önskar
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar