Harry Martinson säger i en intervju att "om det riktigt svåra skriver man dikter, av den anledningen att man kommer lättast fram till att det måste antydas och att andra ska tänka vidare över samma problem."
I Vänbok till Hans Ruin Symbol och verklighet, Gleerups 1951 bidrar Harry Martinson med TVÅ DIKTER Glidande glömska och Skogsbilder.
Ingvar Holm berör Symbol och verklighet i sin essä i Vänbok till Hans Ruin: "Att genomskåda naturens symboler och tolka dem blev den romantiske diktarens uppgift. Materien hade sin önskan och längtan, men det var endast diktaren som kunde tyda dess liv, berätta vad månskenet viskade eller bäcken drömde. /.../ Poesin blir ett medel att gripa det absoluta." Ingvar Holm påminner om hur "Gunnar Ekelöf har påpekat att i all riktig poesi finns en strävan att frigöra ordet från dess definierade mening, att ge det en ny doft, en ny klang, en ny plats i läsarens medvetande. /.../ I romantiken och symbolismen ligger de viktigaste förutsättningarna för vår nutida syn på den litterära symbolen."
Ingvar Holm skriver i sin innehållsrika artikel: "Ett par av de viktigaste källorna till dikt är alltid ordförälskelse och tingförälskelse, det är något diktarna själva alltid varit måna om att framhäva. Orden blir lösenord, som skall befria det bundna hos diktare och läsare. Tingen blir representanter för något större och rikare än tingen själva. Ur den tvåfalden uppstår symbolen, men ur den uppstår också den realistiska dikten." Ingvar Holm avslutar sin essä Symbol och verklighet med några rader ur Pär Lagerkvists dikt I stället för tro:
Jag vet att bortom det jag dunkelt anar
finns nya ting, mer sällsamt underbara
än de jag höll förundrad i min hand.
Jag vet. Och jag är rik som ingen.
Jag håller i min hand de gåtfullt vissa tingen
och deras bröder vänta mig i dolda land.
"Dikten talar om jordens ting och upplevelser som symbol för andra och större. Den talar om symbolens och samtidigt också om diktens innersta väsen som befriare och tolk "
Glidande glömska
Glömskan glider, allt glider
från steg till steg.
Det man älskat försvinner.
Tiderna glömmer varandra,
gör varandra till historia.
Kanske har trofasthet mot gången tid
aldrig funnits annat än i visor och sagor.
Dikten får bota vad verkligheten förbryter,
men de som inte ens ha sinne för denna bot
dem kallar jag de slappt krossande,
de slött förtrampande.
De talar om framtiden som om en maträtt, en sensation
eller en demonisk möjlighet,
eller som en grovarmerad lycka som inte kan falla.
De är kalla lyckomurare åt trygghetskulten,
den materiella massivitetens utropare,
tomhetens pionjärer.
Hos dem har längtan ingen förbindelse bakåt
och deras förväntan framåt är lystet slapp.
De är skräpet som följde med ur stenåldersgrottan.
Nu är de hastighetsdårar,
den glidande glömskans påskyndare.
Låt därför ingen förstöra dina minnens marker
med talesätten om att utvecklingen har sin gång.
De flesta av dem som krossa det ömtåliga är slappa krossare
och alltid medåkare bort från allt
som de själva varit för slappa att sakna.
HARRY MARTINSON: Glidande glömska
Skogsbilder
Här är ödetorpet med sina stensårade fönsterrutor.
Allt är tystnad här medan man gissar i vemod.
Det toviga gräset vrider sina luggar i vinden.
De trasiga fönstren stirra likt ögon som brast för länge sedan.
Vandalerna bör få veta att här en gång bodde andra än
vandaler,
och att det finns hus som är martyrer.
Detta hus ligger oförskyllt kränkt med stenade ögon.
2
Den lilla pyrolan under granen verkar stark i sin blomma
som vore den fint utsnidad ur gulvitt ben.
Den står vid den grova roten
där myrornas arbetshästar vältra fram.
Här spelar aldrig någon syrsa i fnittrig glädje
och ingen humla kommer annat än på genomresa.
Men tusen mygg
sjunga i kör de tunga granarnas melankoli.
3
Vita gräsfjärilar fly längs marken, stöta ohörbart mot,
vitpudra i lingonriset.
Och långsamt medan du lyssnar i sommarkvällen
vidgas din lyhördhet hän genom skogarna.
Då hör du det fjärrvida med horisonterna längre och längre
utlagda
för de ödsligt vita molnens skull
som går över myrarna högt.
Och långt skilda från varandra i lyssnande afton
höras två gränsklockor av fågelsång.
HARRY MARTINSON: Skogsbilder
Bilderna här är från Johnny Karlssons innehållsrika program under årets NÄSSELFROSSA "Om Alma Olsson från Gränum och Harry Martinson".
Johnny Karlsson lyfter ur gamla källor och nyligen funna brev fram fakta om
vad Bengtas väninna Fröken Alma Olsson betydde för sockenbarnet Harry.
Brevbilagor och Harry Martinsons diktsymbolik levandegör det gångna:
"Glömskan glider, allt glider
från steg till steg
Det man älskat försvinner.
Tiderna glömmer varandra,
gör varandra till historia.
/.../
Dikten får bota vad verkligheten förbryter"
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar