Elin Wägner (1882-1949), journalist och författare med fred, miljö och kvinnosaksfrågor som sina hjärteintressen, lät på 1920-talet bygga sitt hem i Berg, ett par mil norr om Växjö. Arkitekt var Carl Bergsten. Numera är huset kulturminnesmärkt och bjuder plats för kulturaktiviteter av olika slag, utställningar, föredrag och litterära samtal.
Elin Wägners inval i Svenska Akademien år 1944 gav tyngd åt vad hon skrivit, alltifrån försäljningssuccén Pennskaftet,1910 till det litterära genombrottet med smålandsromanen Åsa-Hanna, 1918. Omdömen finns många om Elin Wägner och hennes författarskap fram till och med den sista stora smålandsromanen Vinden vände bladen, 1947.
Bilder av Elin Wägners arbetsrum och skrivmaskin samt från en utställning på Lilla Björka i Berg, Lammhult
Siri Derkert har skulpterat Elin Wägners huvud
(Finns på Lilla Björka)
Gustaf Hellström visar i den självbiografiska romanen Det var en tjusande idyll, 1938 hur hans alter ego Stellan Petreus, träffar och blir tjusad av en ung journalist, ett "pennskaft" som Elin Wägner-sällskapets tidigare ordförande Marianne Enge Swartz, i ett föredrag på Lilla Björka röjer vara Elin Wägner och hon har också skrivit om detta i en artikel "Ett glödande pennskaft". Det är intressant att vid läsningen av Det var en tjusande idyll tänka på att dessa båda, Gustaf Hellström (Stellan Petreus) och Elin Wägner (Pennskaftet) senare i livet skulle samtidigt vara två av de aderton ledamöterna i Svenska Akademien.
Ur GUSTAF HELLSTRÖM:
Det var en tjusande idyll, 1938
(Från kapitel "Hösten" s. 236f.)
[...]
Det var en tjusande idyll, 1938
(Från kapitel "Hösten" s. 236f.)
[...]
"Hon var verkligen - som kåsören uttryckt det - en ny typ. Själv hade han aldrig träffat hennes like. Hon var inte bara olik de gamla emancipissorna med deras reformklänningsfodral, manshattar och karlfusionomier. Hon hade inte heller någonting gemensamt med universitetsstudentskans ängsliga jungfrulighet eller med Ellen Keyarnas tempelinstängda rökelseromantik. Hon var frisk och naturlig, något av godsägardotter och friluftsmänska, van vid bössa och hästar, en amazon med två bröst. Hennes sätt att tala om mannen, hans obotliga konservatism, hans fördomsfullhet och sentimentalitet kom Petreus att tänka på vad han läst om de olika partimedlemmarnas sätt att behandla varandra i engelska underhuset: som medmänskor och till och med kamrater, som man stod på förtrolig fot med, utom vid debatter och parlamentsval; då var det kniven på strupen!
Hon hade också humor, en speciell kvinnlig humor, sinnet för en situations eller en mänskas anomalier, kvickögd, lagom elak och skälmsk. Hon var fördomsfri och samtidigt reserverad, frimodig i sitt tal och på samma gång vetenskapligt kysk i sitt sätt att tänka. Hon kunde beröra de mellan man och kvinna ömtåligaste ämnen utan prydhet och utan att verka punschdrickande och cigarrökande medicinska.
Hon var ny för honom. På samma gång okonstlad och kvinna. Hon hade sagt honom, att hon aldrig legat vid något universitet, aldrig haft lust till det. I stället hade hon rest en del. Mest i England. Han undrade om det nya hos henne låg i att hon inte schematiserats, inte påtvingats eller självmant insupit en viss jargong i tanke och språk. Eller var hon verkligen som kåsören sagt - en ny typ, representanten för ett flertal, som vuxit fram ur större förhållanden, ur en vidare erfarenhet." [...]
Harry Martinson talar i sitt inträdestal i Svenska Akademien på högtidsdagen den 20 december 1949, om företrädaren på stol nr 15 Elin Wägner. Talet finns nu att läsa i Harry Martinson-sällskapets utgåva 2014 av Harry Martinson i Svenska Akademien med kommentar av Odd Zschiedrich, kansliansvarig vid Svenska Akademien.
På Harry Martinsons inträdestal i Svenska Akademien svarade Akademiens direktör, akademiledamoten på stol nr 4, författaren Sigfrid Siwertz bl.a följande:
"Ni har om Elin Wägner yttrat mycket vackert och väsentligt. Hennes väsen hade en trofasthet, som är ovanlig hos diktarnas oroliga släkte. Hon höll ut i de kämpande kvinnornas led och i kampen mot kriget, männens krig. Det har under de sista hundra åren skett mer med kvinnorna än med männen. När mycket buller tystnat och mycken smärta och ångest somnat, skall kanske kvinnoemancipationen stå som vår epoks betydelsefullaste rörelse. Det var Elin Wagners liv och lycka att ständigt bäras av dess jättevåg, hon hörde till de avundsvärda, som aldrig stå lamslagna av tvekan utan i varje stund veta vad de skola kämpa för. Hon slutade sina dagar mitt under ett hängivet studium av den svenska kvinnorörelsens pionjär Fredrika Bremer, denna lilla spröda dam, som bar sin övertygelses låga över hav och kontinenter och gjorde sitt liv till en långt intressantare roman än dem hon själv skrev." [...]
Nära huvudbyggnaden Lilla Björka finns Elin Wägners skrivarstuga. Stigen dit leder över en stenmurstrappa
Från interiören i Elin Wägners skrivarstuga
Lutad intill skrivarstugan finns
Siri Derkerts järnrelief till "Väckarklockan"
- Kanske avsedd för Elin Wägners grav -
Elin Wägner håller tal
Siri Derkerts staty av Elin Wägner har möjliggjorts genom många givares generösa gåvor. Statyn har varit avsedd att placeras på Odenplan i Stockholm. Platsen har ändrats till St Eriksplan, där den kommer att avtäckas torsdag den 21 augusti 2014, mitt emot Vasaparken och på samma sida av Torsgatan som Bonnierhuset
En god beskrivning av statyn finns att läsa i
Elin Wägner-sällskapets Skriftserie 24/2013
av Marianne Enge Swartz & Per-Olof Swartz
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar