Carina Karlsson skriver I väntan på solen:
”Jag litade aldrig på vetenskapsmän som klöv atomer och förtroendeingivande svamlade om promillens olycksrisk, skyddsanordningar och oförstörbara förvaringsrum för det livsfarliga avfallet.
Vart tog solen vägen? Jag ska leva så länge att jag får se solen igen, så ska jag orka med detta.
Jag har alltid trott och litat på livets kraft, på naturens envisa försök att reparera och ställa till rätta det tanklösa människor förstört. Kan någonting bra och vackert gro också ur denna totala förödelse?
Jag minns min glädje över de maskrosor som tjurskalligt buffade upp sina blad och blommor genom asfalten. Räcker maskrosornas tjurskallighet till för att besegra också detta mörker?Aldrig ska jag gnälla över vitrotens trilskhet mera. Lyckas jag bara hitta ett grönt strå ska jag vårda det så ömt som vore det det vackraste äppelträd. Jag måste glömma alla mina gamla värderingar. De duger inte längre.”
I inledningen av det vinnande bidraget om en framtida vårdag i skuggan av Tjernobylolyckan, frågar sig Carina Karlsson ”befinner jag mig i en mardröm?” och hon slutar med ”Så ska jag sätta mej ner och vänta på solen.” I detta påminner hon om Harry Martinsons inledningsdikt till Cikada, som enligt vad han låtit Werner Aspenström förstå, bygger på en Hans och Greta-dröm. Werner Aspenström skriver i Fragmentarium om ett möte med Harry Martinson 14.10.1954, då Martinson berättade också om en annan viktig dröm:
”Han berättade en fruktansvärd dröm, som tydligen berört honom starkt, en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt. Han värjde sig mot dem som ville betrakta honom som en naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just därför vill han belysa och betona de motsatta värdena. En riktig tanke, förefaller det mig, riktig i hans fall. Mörkret finns, är äldre än allting annat, låt oss därför dikta om solen!”
Även vetenskapsmän måste i tid veta att
hejda sig innan den hugger hål
i det som är själva vetandets bärande botten.
HARRY MARTINSON: Ur GYRO
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar