Den svenske filmregissören Roy Andersson har med unikt bildspråk och drastisk humor skapat sitt eget filmiska universum. Martin Blomkvist ger i "Sånger från folkhemmet" (2023) en rikt illustrerad berättelse om hans värld. Bland rika kulturkällor i Roy Anderssons värld, möter bl.a Harry Martinsons dikt "När solen skrattade" ur NOMAD, 1931

 

NÄR JORDEN SKRATTADE

Från stad till stad, på krokiga smala avvägar
går vagantens sökarstig. Med örat lyssnande till
människohoppet.

Då hör han en dag en småbarnskola skratta till
mellan träden i en liten rast på femton minuter.
Allt vad en köping äger av uppriktighet och naivism
skrattar i denna kvart.

Och hela kvarten sitter vaganten med benen i ett

dike
och dricker detta skratt till sitt beska bröd.
Och lindarna skaka blom i sommarstormen,
och tvätta ymnigt hans tvivelsjuka själ.

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD, 1931 

Rune Liljenrud

Världsbokdagen den 23 april uppmärksammas runt om i världen, genom UNESCO:s försorg, bokens betydelse. Gynna läsandet! Sprid böcker, sprid kunskap om böcker, sprid boklig kunskap. Sprid glädjen i att läsa en (tryckt) bok! Temat för årets Världsboksdag är urfolksspråk. I Sverige arbetar samerna med att revitalisera och upprätthålla de samiska språken. År 2013 gav Harry Martinson-sällskapet, som erkännande stöd åt samisk kultur, "KLOCKRIKESTIPENDIET till Harry Martinsons minne" åt samiska författaren och poeten Inghilda Tapio samt till samiska konstnären och designern Ulrika Tapio Blind, båda hemmahörande i Karesuando

Skogsstig

Tänk att finna stigen till en glänta,

en glänta där tankar tänkta

kan nästla sig in i mjukt gräs.

Lena Peterson Engseth

Sameflaggans färger och symboler:

Cirkeln är en symbol för solen och månen. Solringen är röd och månringen är blå. Flaggans färger, röd, blå, grön och gul kommer från den traditionella samiska dräkten, kolten. De fyra färgerna symboliserar viktiga överlevnadselement för samerna - liksom för oss alla.

Grön: Växter/natur – landet /Sápmi/ som är livsavgörande för samernas överlevnad
Blå: Vattnet som är ett livselixir
Röd: Elden – står för värme och kärlek
Gul: Solen som står för långsiktigt liv

Ringen: Den runda ringen i flaggan är symbolen för andlighet, som binder ihop de fyra elementen, omsluter tillvaron, människans liv från vaggan till graven och in i evigheten.

I samband med invigningen den 13 januari 1966 av nya Stadsbiblioteket i Kristianstad, hade Kristianstadsbladet ett samtal med Harry Martinson och i tidningen den 14 januari publiceras en artikel "Möte med Harry Martinson", där bl.a. följande finns att läsa om Harry Martinson bland böckerna på Kristianstads nya Stadsbibliotek:

"BIBLIOTEKET är som en lykta, den skall värma och lysa upp. Böckerna skall väljas med omsorg, man skall välja en bok som berikar ens vyer, livet är alldeles för kort för att man skall läsa underhållningsböcker. Man kan ta dessa som ett russin, men inte som huvudmål.

I en av essäerna NÅGRA TRÄD ur ”Det enkla och det svåra”, 1939 skriver Harry Martinson, som också illustrerar texten: 

”Rönnen slår buketterna samman, vänder ljusa sidan på bladen ut och bugar sig ned tills den ligger passiv vinkande i vindens strömdrag liksom särven och näckvimplarna bruka göra nere i rastlösa åar. Sedan rätar den upp sig, tar sprutkanneform, parasoll och pinjeform och blomparasollerna återgå för fem sekunders vindfrist i sina luftiga lägen. Blomsamlingarna flyta som havremjölsljusa öar. I nästa ögonblick åter hopfällning och bugning."

Denna Harry Martinsons nu 85 år gamla observation av rönnen, inspirerar Lena Peterson Engseth till att i sin nya tvåspråkiga samling naturlyrik Att sova gullris och andra dikter, 2023 fördjupa naturiakttagelsen i dikten Rönngrönt

 

Vid foten av trätrappan,

som leder ner till sandstensklipporna,

står en rönn med grönskande lövverk

översållad av blomknoppar i färd att slå ut.

Skalderna har beskrivit

rönnens välvda blommande klasar:

stora och tunga, havremjölsljusa, vitgrå.

Här än så länge outslagna, är de 

lika gröna som lövverket:

blågröna, grågröna,

rönngröna.

Lena Peterson Engseths nya diktsamling med poesi genom de fyra årstiderna, "speglar korta stunder då det alldeles vanligt dagliga sammanfaller med det magiska, stunder i vilka det outgrundliga kan upplevas". Också i Elin Wägners diktning med citat ur DEN NAMNLÖSA, 1929 finner Lena Peterson Engseth grund för sin natur- och livstolkning:

Skyndsamt

Är det dagarna

som hastar

eller jag som är långsam?

Nyss var månen

en spröd skära,

ikväll redan till hälften fylld.

"Tiden bryr sig inte om att minnas."

Hur lätt att glömma bort varje enskild dag.

Lena Peterson Engseth har hittills utgivet fyra samlingar med belärande naturlyrik. Maken Martin Engseth svarar fint för illustrationer och foto:

Att sova gullris och andra dikter, 2023

Ord i färg - naturpoetiska betraktelser, 2021

I det som med ens har blivit högt gräs - Dikter, 2017

Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets, 2016

Lena Peterson Engseth har rikt historiskt och aktuellt inkännande litterärt kunnande. Kanske ger dikten Örat i kudden hjälp till metaforisk tolkning:

 

Om natten

när alla sover

arbetar mitt hjärta,

bankar så fort och så hårt.

Vad arbetar den på,

vad hamrar den ut,

denna nattens smed?

Världsbokdagen den 23 april 2023

Rune Liljenrud

Tre röster om Medborgarskolan Fogelstad

 

Harry Martinson var väl hemmastadd på Medborgarskolan Fogelstad, där han var en uppskattad gästföreläsare.

Harry Martinson inleder Vägen till Klockrike 1948, med kapitel CIGARRMAKARNA. Osökt kommer detta i minne vid läsning av Fogelstad Berättelsen om en skola 1956, där Moa Martinson har en artikel FRÅGELÅDAN, en liten oansenlig, betydligt begagnad cigarrlåda, på vilken sitter ett lock med en springa som på en sparbössa. Lådan heter frågelåda rätt och slätt. Den finns på Medborgarskolan Fogelstad. Ibland står den på taffel i matsalen, ibland på en hylla i lektionsrummet. Någon kväll i veckan  på något av elevernas eller lärarinnornas rum. I de sistnämnda fallen brukar förseglingen brytas, de små frågelapparna läsas upp av den för kvällen valda ledaren och så börjar diskussionen.

En kväll fanns i frågelåda tvenne frågor lydande: "Varför älskar människorna varandra utan att känna varandra?" och "Varför mördar människorna varandra utan att känna varandra?"

Moa Martinson redogör i artikeln FRÅGELÅDAN för ett livfullt samtal utifrån frågorna och avslutar:

"Så där innehållsrik kan en oansenlig cigarrlåda vara. Vore intressant med en proportionell frågelåda mitt på torget där de tysta i landet, som aldrig vågar sig fram varken i press eller talarstol, diskret och på eget vis finge besvara de båda frågorna till litet ledning för dem, som styr och ställer med folks väl och ve, liv och död."

Artikeln avslutas med den bild som syns här ovan i bloggen.

Moa Martinson /Helga Johansson / var en engagerad kursdeltagare på Fogelstad

I Jag möter en diktare skriver Moa Martinson om den tid hon gick på Medborgarskolan Fogelstad, som var ett stort gods där Fröken Tamm bedrev en rationell skogsvård och hade drivning varje vinter på tusentals timmer. På skolan samlades idel elitfolk. Stipendiater från fabriker från olika städer i hela Sverige. Sångpedagoger. Internationellt kända kvinnor. Endast kvinnor förekom på skolan, skriver Moa Martinson.

"Det var som om jag svikt något med att gå på detta storslagna gods och ha det bra, bli populär bland skolans elever, få väninnor bland lärarinnorna - rektor Honorine Hermelin,  doktor Ada Nilsson, som jag kände sen några år förut, Ebba Holgersson, en praktisk skånska med anor långt tillbaka i tiden.

   Här togs nya skikt i min hjärna i bruk. Det jag läst och lärt på egen hand i torpet kom till nytta. Jag fick resonans för det jag talade om. Mina små talanger, både praktiska och rent litterära, kom till sin rätt, mina praktiska i skolans kök och trädgård, till och med vid vårfisket, min beläsenhet i lärosalen. Stora luckor hade jag i min uppfostran, litterärt och akademiskt sett. Men det fanns stora luckor i de bildades vetande också, vad det gällde samhället och anonymt folk, så det jämnade ut sig."

En dag kom ett brev som förändrade allt, till Fröken Helga Johansson. Eleverna och en lärarinna som sett den underliga adressen, såg lite förvånat på mig. Jag hade kommit dit som änka. Man hade sett listan, där det stod att min man hade begått självmord. Dessutom kallades jag Moa av alla på Fogelstad. Brevet var från Harry Martinson. Han undrade om han kunde få bo i mitt torp åtminstone en vecka, så han kunde samla sig och skriva något - en diktsamling hade han tänkt. 

[...] 

Så började Martinsons och mitt samliv. Han kom att stanna här i något över elva år."

Harry och Moa gifte sig år 1929 och äktenskapet varade fram till 1941. 

Elin Wägner tillhörde styrelsen för Medborgarskolan Fogelstad

ELIN WÄGNER: Människan är som en fågel

Människan är som en fågel med allt för trubbiga vingar

och hennes flykt är låg, gränsar ständigt mot fallet.

Missmodig slutar hon ofta upp med att flyga, tager i stället till benen och domesticeras.

Den frestelsen troligen blivit för stark för oss alla.

Men på Fogelstad exercerades vi till att flyga, lärde oss skämmas att vagga som ankor på marken.

Där ute i världen viskar oss Frestarn i örat:

"Nog vore det härligt att få vara nöjd med sin åsikt,

få gömma den undan för mothugg, risker och faror."

Men som elever av den sokratiska skolan

tvingas vi att åtminstone en gång på året

sätta vår älskade åsikt ånyo i fråga.

Inte ett faktum får man kringgå för rektorn.

Som vikingen svärdet mot klippan så måste man slipa sin mening,

får aldrig blunda för det som passar dåligt i stycket.

Sokrates mildare var i så fall än rektorn.

Och plötsligt är kanske ingenting kvar av ens eget.

Det som man kom med, hemgjort och konfektionerat.

Men då. Något nytt föddes till liv under festsalens bjälkar.

Något steg, och vi kände hur vingarna buro.

Det nyfödda äges av alla och har av alla en droppe

av kunskap, oskiljaktig från kretsen och stunden.

Och när samvaron löses, äges det hela av alla.

(14 april 1935)

Elin Werners dikt om Fogelstad finns på sidor 131-132

Rune Liljenrud  

ATT RESA - Av Harry Martinson

 

   På det tidiga trettiotalet, i en soffa på Fogelstad, satt den unge Harry Martinson, nyss hemkommen från en sanatorievistelse, och berättade om sina luffaröden. Honorine Hermelin hörde på honom med ett speciellt intresse - hon hade nämligen i färskt minne det luffarhotell, ett av de första i Sverige, som hennes farfar inrett på Gripenbergs ägor.

   "Säg mig", utropade hon full av vetgirighet, "hur går det till att gå på luffen? Går man bara utan plan, som vinden blåser, eller sätter man sig ett mål före?"

   "Man har alltid ett mål eller rättare ett kvantum per dag", sade den unge pojken allvarligt. "Jag vet vad jag talar om för jag har luffat fyra gånger mellan Malmö och Östersund."

   Och något av vandringslustens friska vindar blåser i hans skildring av "Att resa", som han vid den tiden nedtecknade.

Harry Martinsons "Att resa" finns införd i Fogelstad. Berättelsen om en skola. Red. av Elsa Björkman-Goldschmidt. Stockholm 1956, s.163-167. Enl. red:s ingress en skildring nedtecknad "på det tidiga trettiotalet". Finns införd i Tidevarvet 1934.

Rune Liljenrud 

"Varje människa har inom sig motstridiga tendenser. Det pendlar inom människan ständigt mellan det ljusa och det mörka, mellan det onda och det goda, mellan vad den ena parten uppfattar som ont och den andra som gott och tvärtom." HARRY MARTINSON

 

Harry Martinson berör frågor om ont och gott I en intervju år 1971som Carl Magnus von Seth gör om Harry Martinsons diktsamling Dikter om ljus och mörker, tankar som också finns i den år 2004 postumt utgivna diktsamlingen De tusen dikternas bok: 

"Min samling går ut på det att varje människa har inom sig motstridiga tendenser. Det pendlar inom människan ständigt mellan det ljusa och det mörka, mellan det onda och det goda, mellan vad den ena parten uppfattar som ont och den andra som gott och tvärtom. Jag har gjort alltså mitt eget jag till en sorts tummelplats för dessa tankar, motstridiga tankar och tendenser och på så sätt tycker jag att jag har kommit närmare vad jag i själva verket alltid har varit, haft motstridiga känslor om saker och ting här i världen... Det så kallade dialektiska spelet försiggår inom människan."

För eller emot. Vad?
Du är själv bådadera.
Du kan aldrig utesluta hälften av dig själv
utan att klyvas till döds.
Vad det verkligen gäller inom dig
får du fylla i själv,
i enlighet med din insikt.

HARRY MARTINSON: De tusen dikternas bok

Författaren Maria Küchen skriver i kapitlet  Kampen mot ondskan i sin bok  Söndagarna 2015:

"Tänk om det onda finns i mig? Tänk om det bara inte har visat sig ännu men skulle bli synligt i vissa situationer som jag har sluppit hamna i? Tänk om något gott kunde finnas i en SS-officer? Då bli det krångligt. Då bevisas det att kampen mot ondskan inte utkämpas mellan onda människor och goda utan inom var och en av oss - vi som är vanligt hyggligt folk, precis som de vanliga hyggliga tyskar på 1930-talet som av bekvämlighet blundade för vissa saker eller trodde på att det onda var rätt eftersom det var vad de mäktiga sa. [...] 

Den längsta resan är resan inåt, skrev Dag Hammarskjöld, och precis som varje färd värd namnet kommer resan inåt med strapatser. [...] Framför allt måste jag passera mitt eget mörker. Det finns ingen väg runt det. [...] Resan inåt är en motståndsrörelse mot mitt eget mörker, ett ljusets motstånd, och när jag gjort denna långa färd, först då, inser jag att den kortaste resan är resan till medmänniskorna. De andra är som jag: min brist, mitt ljus, och de är aldrig långt borta.[...]

Erfarenhet av mörker ger insikt om något och insikter är till för att spridas, och det är dessutom ofta lättare att förstå andras mörker än sitt eget eftersom avstånd ger perspektiv. Inte sällan är det vad den skrivande gör, säger till läsaren:

Ta mitt mörker och använd det. Använd det. Gör vad du vill med det. Sparka det tills det blöder ljus och sänd mig sedan ljuset tillbaka."

Maria Küchen anknyter här till den irländska musikgruppen U2, välkända för att stödja organisationer för mänskliga rättigheter bl.a Amnesty International 

U2 sjunger:

I'm gonna kick the darkness

till it bleeds daylight,

I believe in love

Rune Liljenrud