Poetiska naturbilder som själstillstånd

"Ett språk ligger ofött inom oss, och

det språket siar: vi äro på väg mot nya 

artikulationer av ännu knappast 

halvväckta tankar och ingivelser."

Kjell Espmark inleder sin omfattande studie

Harry Martinson erövrar sitt språk (1970)

med detta citat från kapitlet "I gröna riken" 

ur Svärmare och harkrank 

VAN GOGHS SJÄL  HARRY MARTINSON: NATUR (1934)

Fånga stänglarnas solbugningar
i eldig orange-scharlakan.
Smyg sakta penseln in i snåret,
fäst där i blått
din trosvisshets ögonprickar.
Skynda ut från häckens vindelgröna
att fånga gräsets drivor av apelsingult
innan färgen krälar in i skogarna för att bli 
                                                   kantareller.

Du måste mota hem färgernas alla vilda djur:
kakadoor, vargar, lejon, får och humlor i tav-
                                                       lans stall –
Stjärnlös kväll faller svart med starr.
Natt skall dröja vid andens rutor.
Ingen eld att rita sin ångest i imman.

Issken sneglar in.
Andas människomun! Andas hål!
Öppna! 
Öppna, Gud! 

VAN GOGHS SJÄL 
trycktes redan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings julnummer 1933 

VAN GOGHS SJÄL finns också i NOMAD (1943)
Illustrerad av Torsten Billman

Diktens början i NATUR
"i eldig orange-scharlakan."
har i NOMAD ändrats till 
"i eldig orange och ginst."

Till Stellan Mörners målningar  - Av Harry Martinson blir en hjälp för tankar om  "Poetiska naturbilder som själstillstånd"  -  "tydningar bortom ord och vanor".

Harry Martinsons förord daterat maj 1936, när ett danskt förlag bland skrifter om surrealismen och "symboler i abstrakt konst", gav ut en liten bok om Stellan Mörner. (Ur Ingvar Holm: Harry Martinson - Myter Målningar Motiv, sid. 203)

Med litteraturvetares hjälp "förstår jag dem;
förstår dem långt djupare än mångt och mycket
av det som jag i vanelivet påstår mig ’förstå".

Till Stellan Mörners målningar  - Av Harry Martinson maj 1936

Jag kommer in i hallen, där tavlorna som jag inte ’förstår’, hänga.
Det är drömtavlor.
De ha ingen målad grammatik 
och äro inte tillgängliga för andra tydningar än själens
egna: - - tydningar bortom ord och vanor.

I dessa tider, då vanorna mer än någonsin tvinga oss in i
vanetingens bekväma eller obekväma tvångströjor
och auktorerna härja oss,
är drömtavlorna ett uttryck för själens självförsvar.

De är källvatten. Och då förstår jag dem;
förstår dem långt djupare än mångt och mycket
av det som jag i vanelivet påstår mig ’förstå’.

___________________________________________

Kjell Espmark undersöker i sin studie
Harry Martinson erövrar sitt språk (1970)
van Goghs betydelse för Martinson:

"Martinson har här skapat ett kongenialt porträtt av en av expressionismens stora profeter, en föregångare inte bara till det expressionistiska måleriet utan också en betydelsefull lärare för de expressionistiska diktarna. […] En fundamental detalj i Martinsons dikt är titeln. Porträttet siktar till van Goghs själ. Det vill ge den bild av den inre människan som är expressionismens mål. Dikten är tvådelad. Dess förra hälft gestaltar den måleriska skaparakten, medan den senare ger en tvärt kontrasterande bild av natt, mörker, köld, instängdhet och ångest, en bild som förlänar en häftig angelägenhet åt uppmaningarna i den förra delen, dessa "skynda ... att fånga ... innan färgen krälar in", "Du måste mota hem ..."  - detta som måste göras innan själens natt faller, en natt då det inte går att "rita sin ångest i imman". I båda fallen är det ett själsläge som får en omedelbar gestaltning. I det förra stryker Martinson på ett märkligt sätt ut gränsen mellan skaparen och hans verk. Han fångar konstnären mitt i färgernas häftiga dynamik - det gäller att skynda "innan färgen krälar in i skogen". Men han låter oss inte se van Gogh framför staffliet i arbete med färgen utan låter honom finnas inne i den tavla han skapar: "Skynda ut från häckens vindelgröna / att fånga gräsets drivor av apelsingult ..." Det är sant att vi ser penseln i rad tre men den smygs "in i snåret" i tavlan - för att där fästa de blå ögonprickar som är en konkretisering av målarens trosvisshet. Vad dikten låter oss se är själen inne i sin skapelse medan denna ännu tar form. Bilden av van Gogh i sitt skapande har ett ord för den själsliga hållningen - "trosvisshet". Den kontrasterande bilden har ett annat "ångest".  […] "människomun" och Gud mot varandra. Slutraderna glider från ett förtvivlat "Andas människomun!  Andas hål!" över i ett miserere: "Öppna, Gud!"
_______________________
Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning 
Årgång 112. 1991
Svenska Litteratursällskapet
____________________________________________

Håkan Möller: Vincent van Gogh i svensk modernistisk dikt /SAMLAREN  Årgång 112.1991, ger här exegs av Martinsons dikt VAN GOGHS SJÄL:

"I desperation söker här den isolerade och svårt prövade själen en utgång mot himlen. Ett återförenande genom ett individuellt utslocknande eller en sista desperat hänvändelse vars anrop ekar i tomheten? Dikten ger oss inget entydigt svar. Däremot kan detta sista anrop  läsas med en biografisk sidokommentar: van Goghs tidvisa religiösa hängivenhet och hans genomgående trosiver är en ofta omtalad sida av hans personlighet och liv (minns också första strofens formulering: »din trosvisshets ögonprickar»).

Med detta i minnet kan det slutligen finnas en möjlig förlossning inskriven genom den tänkbara kopplingen till Markusevangeliets sjunde kapitel där Jesus med utropet av 

det i texten bevarade arameiska ordet Effata/, som översätts med just »Öppna dig!», vänder sig till den dövstumme vars öron då öppnades »och hans tunga löstes...». Till detta kan avslutningsvis knytas den välbekanta, under renässansen i estetiska sammanhang ofta turnerade och med särskild intensitet i och med romantiken återuppblossande, nyplatonskt inspirerande, föreställningen om konstnären som »Skapare», eller kanske mer precist som en gudalik (semidivin) skapare. Den värld, vars successiva undergång vi bevittnat, är ju ett resultat av den suveräne bildskaparens akt. Men kreatorn följer här till sist sin skapelse i förintelsen och böneropet gäller väl i detta perspektiv närmast en bön om att återfå de gudomliga skaparkrafterna: »ögonen öppnades och hans pensel löstes."

Utkyrka

Höjdernas knotiga kyrka,
                     timmerlandens Notre Dame,
rävlya, björnide, sagoprinsessa
speglar i tjärnen sin höga panna,
tranplogen ringer samman i molniga tornet.
Granarna vagga med själaringning
                     fram över roslingsmyrar.
Furan i bugning trampar 
bergets orgel.
Stormen kommer i nordankappa;
lyfter undan murket timglas och mässar
med nordanväder vid sommarens konvaljgrav.
Utan att dölja något täljer han om stormarnas natur.

HARRY MARTINSON: Utkyrka 
BLM (Bonniers Litterära Magasin) 1934, nr 8

Stefan Sandelin i Skillingtrycket och Vildgåsresan: 
Dikten Utkyrka anknyter stilmässigt
till diktsamlingen Natur (1934)

Goda önskningar

  Våren 2020

  Rune Liljenrud

"I oxögat" (2019) av styrelsemedlem i Harry Martinson-sällskapet Ida Andersen, är bland de tolv nominerade till ÅRETS BOK 2020

Nu röstar vi fram ÅRETS BOK 2020. 

Sök på Google "Årets bok 2020" och 

finn där de tolv böcker som nominerats

till priset. Nu är det upp till alla litteratur-

intresserade att rösta!

Du röstar enkelt genom att fylla i din 
e-postadress och klicka Rösta.
Röstningen pågår t.o.m. 23 augusti 
och vinnaren meddelas och belönas 
på bokmässan i Göteborg i slutet av 
september.
Du kan rösta en gång om dagen 
under hela röstningsperioden.

Ur det litterära nyhetsflödet 

Rune Liljenrud 

"Det krävs en viss distans för att sätta saker i perspektiv, kunna skriva om dem."

SVTs Nyheter meddelar idag 16 april 2020 att Jönköpings läns museum dokumenterar coronatiden genom att nu samla  in coronamaterial från allmänheten. Materialet ska sparas för framtida historieskrivningar om den coronatid som vi lever i. Hittills har 15 personer skickat material till Jönköpings läns museum som knyter an till deras coronavardag. I huvudsak har de bidragit med nedskrivna berättelser från sina liv. Webbplatsen minnen.se är öppen för alla länsinvånare som vill bidra med foton, berättelser eller filmer. – Vi vill fokusera på det vardagliga, det enkla, och hur vardagen ser ut för människor i coronatider, säger Patricia Hallman, etnolog på Jönköpings läns museum.  Materialet är inte i första hand tänkt att visas upp direkt, utan ska sparas för eftervärlden när man i framtiden vill titta tillbaka på coronatiden. – Det här materialet ska man kunna titta på om 50 år för att få svar på frågor som ”hur tänkte vi när pandemin pågick?”, ”hur kände vi?”, säger Patricia Hallman.

"Det krävs en viss distans för att sätta saker i perspektiv, kunna skriva om dem.  […]  Kanske behövs det alltid någon sorts utanförskap för att skildra något inifrån?" Så  skriver Ida Andersen, ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse, i en essä i Smålandsposten 11 april och hennes roman I oxögat är ett mycket gott bevis för detta. Efter ett mycket omfattande researcharbete lyckas hon att på ett övertygande sätt, och med god språkkänsla, teckna 1700-talets livsvillkor, dess människor i liv och tänkande. Ida Andersen har lyckats mycket väl med det som Jönköpings läns museums arbete med dokumentation av vad som nu sker, vill hjälpa framtida författare med. 

I en recension av Ida Andersens I Oxögat sammanförs den med Elin Wägners Åsa-Hanna:

Två tidlöst viktiga romaner med hundra års mellanrum i utgivningarna

-  Elin Wägners Åsa-Hanna (1918) och Ida Andersens I oxögat (2019)

I Ida Andersens roman I oxögat (2019) har prästen från predikstolen profetiskt och med förvissande stämma lovat att berget skulle föda dem alla. I berget fanns den gnistrande stenen, blemsten, kiselsten, som krossades och användes för glassmältning. Fattigdomen skulle brytas genom glasbruket som skulle byggas; den gnistrande framtiden. Det ankom på människorna att bryta upp blemstenen och därigenom arbeta sig bort från fattigdoms förnedring. Pigan Sissel och drängen Eskil förenas med denna förhoppning i det grågröna daggiga bakom urålderseken. Detta var dem nu rikt givet som fästefolk i midsommarnatten. Naturen är mästerligt beskriven, här liksom återkommande i den 390 sidor stora romanen. 

"Fader vår som är i himlen, tillkomme ditt rike", ber Eskil upprepat "Och inled oss icke i frestelse; utan fräls oss ifrån ondo." Kanske detta ändå var fel, grubblar Eskil och i ett sockenförhör om påstått lönskaläge får de två unga tungt bortom byskvallret stå till svars för otukt och göra avbön inför Guds vrede. Det är i berättelsen mannen Eskil, en god timmerman, som mest kämpar med vad som är rätt och fel enligt kyrkans stränga moralläror och han söker andlig hjälp hos den lagiske församlingsprästen, medan Sissel hämtar råd och vägledning från annat håll, i folktro och vidskepligheter, vilket Eskil anser vara syndigt och han nödgar Sissel till besök och själavårdande samtal i kyrkan med prästen. 

I Elin Wägners roman Åsa-Hanna (1918) är det kvinnan, den tjugoåriga Hanna som står upp för kristna trosvärderingar och hon har prosten som själavårdande stöd om "det rättas väg". Den trettiosjuårige Frans, som gifter sig med den unga Hanna är mindre nogräknad med vad som gäller kristna trosnormer och hans leverne symboliseras i romanen mycket väl med bilden av kopparn i hans eget hem, vilken är putsad bara på utsidan, som folk ju såg, men oputsad och ärgig på insidan mot spiselmuren. Vad som Frans har sitt hjärta fäst vid framgår också utav den skamligt breda förlovningsringen av glimrande guld, som han fäst på Hannas hand. Detta blir i byskvallret en förklaring till varför unga, fattiga Hanna från Åsen ville bry sig om den mycket äldre, men väl burgne handlaren Frans i Mellangården, som det ryktades om att han också hade mycket tvivelaktigt i sitt förflutna. Hanna tror att hon har givits en särskild kallelse och livsuppgift att hjälpa Frans. Hennes beredvillighet till offer för livskamraten får sitt kanske allra starkaste uttryck i det som funnits som omslagsbild på första utgåvan av Åsa-Hanna, hämtad från epilogen i prövningsromanens näst sista kapitel, Lukefärdigt, där Hanna är också fysiskt skadad: "Hon låg med slutna ögon nu och armen hängande ner mot golvet. Armen och handloven voro randade som en förklädesväv med smala röda blodsränder." 

Prosten hade varnat Hanna: "Minns du det språket jag skrev in i din postilla, när du konfirmerades: Vad hjälper det människan om hon vinner hela världen och tager skada till sin själ? Tro icke dig själv om för mycket kraft att böja hans sinne, du är yngre, du är kvinna, akta dig, att det inte blir du, som blir böjd". Hanna kunde väl frukta att få det tungt mången gång som Frans hustru, men en ting var viss: "det rättas väg, den mor och prosten lärt henne vandra, den skulle hon inte vika ifrån, vad som än skedde. - Ja, vandra då troget Herrans vägar, mitt barn, och sök att leda din man dit också." Så är budskapet ur själavårdssamtalet i berättelsens kapitel "Guds rådslag". 

Hela tiden på skjutsen till prostgården hade Hanna haft en psalmversstump i huvudet: "som guldet genom elden prövas, så prövas själen genom kval" - och hon bara grunnade på att när hon kom åt någon gång, ta ringen med eldtången och hålla den i lågan för att se om det höll streck. Elden skulle komma, som en rannsakande prövning, när Hanna upptäcker en förödande brand i Nygård, "där hon haft som ett hem hela sin barndom. Mot sin vilja blev hon gripen av den övergivna, sorgliga synen av ett hem, som hjälplöst var givet elden i våld och måste bjuda sitt eget bröst till pris åt förhärjarens glans och ära". Ingen brandförsäkring fanns gällande betald. Hanna handlar omtänksamt och mycket klokt i räddningsarbetet under branden. Om sig själv tänker hon "att hon nog ändå inte var en så usel människa, som hon brukade tycka ibland i sorgsna stunder". 

Också i Ida Andersens roman I oxögat rasar en förödande brand, som får prövande och vittgående följder när "av glashyttan återstod bara en stor glödande hög av knastrande stockar och stenar. Den rök stilla och gav ifrån sig en olidlig hetta." Glashyttan i Kosta hade högtidligen invigts 27 juli i nådens år 1742 ”med bön och nedkallande av Guds välsignelse över hyttan och arbetet däri samt alla dess arbetare på det att det måtte gå dem väl, och förhoppning att det skulle bestå för all framtid, till gagn för orten och till stolthet för hela Svea rikes glasproduktion. I ett år och tre veckor hade hyttan varit en livaktig arbetsplats, innan lågorna förtärde den med hull och hår. Den hade blivit en del av våra liv, vår bygd och vår framtid. Vi såg på glasblåsarna och varandra och undrade vad som nu skulle ske". 

"Vi människor måste omskapa. Bygga nytt. Vår lott är att ständigt börja om. Hugga i, arbeta och slita i ett evigt kretslopp. Människan är inte den skapande Guden, även om hon ibland tror sig om det". Med denna uppfordran slutar Ida Andersens starka romanI oxögat. 

Det är nästan jämnt ett hundra år mellan de båda romanerna Elin Wägners Åsa-Hanna(1918) och Ida Andersens I oxögat (2019). De livsöden som starkt skildras däri har mycket gemensamt. Varje generations människor har sina existentiella livskamper att föra. Människorna söker stöd hos varandra och i olika trostolkningar för att leva väl och rätt bruka sina gåvor. Båda författarna har mycket goda kunskaper om den tids villkor och förhållanden som skildras och deras människoskildringar är djuplodande och belärande.  

Ida Andersen har varit stipendiat på Elin Wägners Lilla Björka. Hon har kunnat känna in den litterärt starka atmosfär som där alltid råder och hon har fått inspireras av dess talande, tysta andliga miljö. Läsaren måste beundra den faktakunskap som bär Ida Andersens berättelse genom 1700-talets förutsättningar och livsvillkor. Mycket noggrant researcharbete för att kunna skriva romanen måste ha tagit väldigt mycket energi och Ida Andersen levererar fakta, som väcker intresse till vidarestudier inom de ämnen som berörs. 

Ida Andersens faktabok Stenminnen (2007) väckte beundran och stort erkännande, hennes debutroman Här slutar allmän väg (2016) kan inte lämnat någon läsare oberörd. Hennes översättningarbeten från italienska har gott språk. Till detta kommer också Ida Andersens lyrik, som bäst kan karakteriseras med vad Nobelpristagaren Harry Martinson har uttryckt så: "Om det riktigt svåra skriver man lyrik.” Ida Andersen har i år invalts som ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse. År 1949 efterträddes Elin Wägner på stol nummer 15 i Svenska Akademien av Harry Martinson. Ida Andersen känner båda dessa författare väl. 

Elin Wägners Åsa-Hanna och Ida Andersens I oxögat hör samman i skildring av människans strävan efter "det rättas väg" och vad kamp som detta medför. En positiv tro på människans förmåga att klara livets prövningar och svårigheter finns, det som Harry Martinson uttrycker så "Ty människan själv är och förblir det första och det sista”. Dessa ord av Harry Martinson ur Kap Farväl! (1933) i kapitlet STENKOL - ÅNGA får en tydning i det som Sonja Erfurth skriver därom i sin bok Harry Martinsons 30-tal: "Sjömannen Martinson filosoferar över världens situation. Dåliga politiska ledare kommer att störta världen i ruiner, men människan kommer alltid åter efter kriserna.'Ty människan själv är och förblir det första och det sista.' 

Detta credo kan sammanfatta Harry Martinsons hela författarskap. Det gäller också för Elin Wägners och för Ida Andersens diktning. 

Rune Liljenrud 

Påskmönstret är den bärande koden i tillvaron

Söndagsintervjun i P1 idag Påskdagen 2020 bjuder tankar i coronatid med förre ärkebiskopen K.G. Hammar. Han ser tiden just nu som en "påtvingad retreat" och ensamheten som en möjlighet att komma bortom de ytliga tankar som stressar oss. Vi är en del av något större än vårt eget jag. Relation är större än konsumtion. Påskmönstret är den bärande koden i tillvaron.

K.G. Hammar visar till Dag Hammarskjölds VÄGMÄRKEN, "som en sorts 'vitbok' rörande mina förhandlingar med mig själv och Gud", som Dag Hammarskjöld själv beskriver VÄGMÄRKEN:

Förstå - genom stillhet,

handla - ur stillhet,

vinna - i stillhet.

Soll das Auge dig Farbe gewahren so muss es serber zuvor aller Farben entkleidet sen.

22.4.56

Harry Martinson säger uttryckligen i en intervju för Radio Blekinge, där han talar om liv och diktande: "Jag tycker mycket om folk som tänker; något tänkvärt och inte bara realistiskt dösnack". Tankeboken Vägen till Klockrike, kan sägas vara genomsyrad av detta allvar. Bilderna av luffaren Bolle, hans medvandrande luffarkumpaner och de fastboende, förtydligas i Bollesagor med en upphöjt rik metafor:

"Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats." 

Tankens kartotek i Aniara betonar detta liksom livstolkningen hos kvinnan ifrån Gond och hennes man, som läst i Himmelens prospekt och i sin avskedsbön förblir trygga, allt medan andra "förtvivlade om Löftets land." Harry Martinsons förord till en senare utgåva av Aniara visar Harry Martinsons ansvarsfulla livstolkning och mening med sitt tidlöst viktiga verk Aniara:

"Aniara handlar om allt som vi inte personligen bemästrar, men som vi ändå ingår i och sammanhör med. Hur vi än lever så sker det inom ramar som på ett eller annat sätt är obevekligt bestämda. En av dessa ramar är den biologiska. Vi föds, mognar, åldras och dör. Redan inom den ramen ryms all glädje och all skräck. Dessutom lever vi inom de ramar människan tillsammans med naturen skapat, de sociala, de politiska, de religiösa och de vetenskapliga. Hela vårt liv är en serie av försök att inom dessa ramar förklara världen för oss själva, intill gåtans eller skrämselns gräns, eller att avskärma den och skydda oss med hjälp av inåtvändhetens symboler, driftens metamorfoser. Att vi måste göra det bästa av denna totalsituation är en gammal sanning eller truism. […] Den blir så att säga vår ödesmiljö, den som vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till människor."

Genom atomernas skaror

världsalltets gnistfina änglar i kör

andas det evigas Gud,

oräknat evig,

gåta och mängd.

HARRY MARTINSON:

Ur Oräknad värld / Dikter om ljus och mörker

Rune Liljenrud

PÅSKHÄLSNING

Vår hedersmedlem Donald Fransson skriver i sin mycket värdefulla krönika Vänskap och poesi, som finns i föregående blogg och som nu är tryckt i Doris 37/2020, om teman i kursen Martinson och musiken. Harry Martinson var mycket väl förtrogen med den andliga sångskatten. I samband med att Evert Taube-stipendiet för år 1968 tilldelades Harry Martinson, fanns i Tidningen Vi 1968 en intervju med honom, där han vittnar om det som Donald Fransson i sin text påminner om, att "Sång är en besvärjelse mot döden". 

Någon skall vaka i världens natt,

någon skall tro i mörkret,
någon skall vara de svagas bror.Gud låt din vilja ske på jord!Hjälp oss att följa ditt bud.
-
Herre, du vakar i världens natt,
Herre, du bor i mörkret.
Herre, du visar oss Kristi dag.
Mitt under livets tyngsta slag
är vi hos dig, du vår Gud.


Sv.Ps 413 Svein Ellingsen



- - - 
Karin Boye: Ja visst gör det ont
Ur diktsamlingen "För trädets skull"  (1935)

Då, när det är värst och inget hjälper, 

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                               som skapar världen.

Dikten ingick i en festskrift, Bergsluft 1932, som kom ut till Elin Wägners 50-årsdag. 

- - - 

Stefan Edman begrundar Elin Wägners tankar och  han citerar henne i sin bok 

"Mot alla odds?" (2017):

   "Världen är en levande organism som hålls igång av ett hjärta. Detta hjärta sänder ut oss och tar oss tillbaka. När önskan och bön, två flöden ur samma källa, stiger ur vårt väsen, möter de en kraft i universum som inte begär bättre än att tjäna oss och låta sig betjänas av oss. Världens hjärta sänder ut oss och tar oss tillbaka och varje liten blodkropp har sin funktion. 

   Men är världen inte hjärtlös, då kan vi fatta mod. Åter finns där plats för det outforskade, det hemlighetsfulla och gudomliga. En dag får människorna åter höra världen andas igen."

(Ur Elin Wägner: Väckarklocka, 1941) 

- - - 

Harry Martinsons psalm 202 hjälper oss att tolka tryggheten i texternas tilltal och att våga önska Glad Påsk:

En sommarpsalm jag sjunga må /i själens vinterdagar och låta tungsint tanke gå /och mana sommarns hagar att träda fram till sinnets stöd /i vinterns långa själanöd, att djupt i minnet skåda Gud /i evig sommarskrud. 

Rune Liljenrud

DONALD FRANSSON: Vänskap och poesi

 "Donald Fransson är en del av Sällskapets historia genom ett bidrag till dokumentationen av symposiet från Sällskapets grundande 1984: 'Harry Martinsons landskap'. Han representerade där författarens otaliga läsare och rubriken på hans medverkan vid symposiet var betecknande nog 'Läsarens röst'. Han har alltsedan lämnat ovärderliga bidrag, som en av Sällskapets tänkande Martinsonläsare och fortsatt att vara en inspiration för alla som får höra honom." */

*/Från hemsidans rubrik
 HEDERSMEDLEMMAR
hämtas presentation av
DONALD FRANSSON

VÄNSKAP OCH POESI
Av Donald Fransson 

Genom vår levnad gör vi spår och tecken - och en del tecken kan bli folkrörelser om de inte stäckes av diktatur. De litterära sällskapen är en liten men oerhört betydande folkrörelse. Den har det fria ordets tecken och konstens dignitet, och Harry Martinson-sällskapet är i högsta grad en sådan förening, direkt från poesins hjärta. Lycklig är jag att vara med i detta samfund, som byggdes upp av en sådan lysande livstecknare som Harry Martinson. Lite kort vill jag försöka berätta om min väg till detta livsbejakande forum, där språket spelar och sjunger.

Från barndomens sagor "Bland tomtar och troll", indianböcker, kioskdeckare och tecknade serier till biblioteket "Mera Lycka" - ja det är namnet på den IOGT-loge, som tillsammans med ABF bar upp biblioteket i min hembygd, då jag i januari 1948 lånade mina första böcker.

I sena tonåren lånade jag bland annat Anders Österlings antologi "All världens lyrik" och då blev jag förälskad i poesin. Några år senare upptäckte jag litterära sällskap och de första jag blev medlem i var Dan Andersson- och Hans Larsson-sällskapen. Åren gick och litteraturen, konsten och musiken blev en terapi, en hjälp att leva.

Långt senare läste jag Marcel Proust och tillskrev Gunnel Vallquist. Jag hade blivit betagen av hennes essäer och översättningar. Av en slump var jag i Stockholm när det där skulle bildas ett Marcel Proust-sällskap och jag gick dit, men visst var jag lite ängslig över min ringa lärdom i det sällskapet. Det blev ett mycket givande besök och vännerna där förde mig sedan till Harry Martinson-sällskapet.

Sedan länge var jag fängslad av Martinsons författarskap. Jag var berörd av hans skrifter och hans liv. Hur glad blev jag inte när "Dikter om ljus och mörker" kom ut 1971. På kvällen skyndade jag mig hem från fabriken för att höra intervjun med Martinson i radio. Vilken fröjd att höra honom. Han talade ju nästan i aforismer och en del antecknade jag, till exempel:  "Godheten är inte något menlöst för den appellerar till begrundan." - Det var underbart olikt den tidens retorik.

Kritiken kunde ibland vara inskränkt och till och med elak mot Martinson och sådant känns även av en läsare. När Harry Martinson och Eyvind Johnson fick Nobelpris 1974 var kritiken i några fall grym och hänsynslös. Ibland låg det trångsynt ideologi bakom, ibland kanske avund.

Jag försökte skriva en dikt som en hyllning till Martinson. Försöket skickade jag till Gunnel Vallquist för omdöme, för jag ville inte publicera något som skulle förfördela Martinson. Svaret från Vallquist dröjde och jag förlorade tron på det jag skrivit, så jag skrev ett brev till henne att vi inte skulle bry oss om dikten. Samma dag som jag postat brevet kom ett brev till mig. Hon hade talat med Östen Sjöstrand och båda bejakade publicering. Jag blev så glad för deras värdering.

Ingalisa Munck, Eva Alexanderson och Gunnel Vallquist var de som hjälpte mig ner till Harry Martinson-symposiet i Jämshög maj 1984. Det förändrade mitt liv. Ingalisa och jag hade brevväxlat en tid och denna visa kvinna i åttioårsåldern, höll på med en avhandling om "Matriarkatet hos Martinson".

En dag ringde Ingalisa och berättade att det skulle vara ett symposium i Jämshög, och ett sällskap skulle bildas. En av föreläsarna kunde inte komma, så hon föreslog att jag skulle framträda som "Läsarens röst". Först blev jag rädd, jag fruktade att börja stamma och tappa rösten, men efter betänketid bejakade jag trots allt förtroendet, ty jag skulle också få säga en del direkt från hjärtat.

"I Marcel Prousts fotspår" kallades en resa med Proust-sällskapet i maj 1983 och som jag hade glädjen att deltaga i. En stund talade jag då med Gunnel Vallquist om Harry Martinson. Då berättade Gunnel att hon mött honom något år innan han gick bort. Hon hade tydligen suttit mitt emot honom vid ett middagsbord. Kanske var det strax efter Nobelpriset? Gunnel sade att hon blev skakad! Martinson sade: "Man har halshuggit mig". Gunnel svarade: "Det är väl ingen som räcker upp". Hennes fyndiga replik gömmer jag i mitt hjärta.

I juli samma år bilade jag ner till Nyteboda och Jämshög och hade god orienterande hjälp av Sonja Erfurths böcker. Var bland annat vid Näbbeboda skola, där jag mötte en gammal man som kände en av Martinsons systrar. Vid bensinmacken i Jämshög frågade jag om Hembygdsmuséet och den vänliga kvinnan ringde till någon som lovade att öppna muséet. Där mötte jag en kvinna i folkdräkt som visade mig runt. Senare förstod jag att det var Sven Edvin Saljes hustru. På natten tältade jag mellan Raslången och Halen, alldeles nedanför Alltidhult. Det var varmt och vacket och åskan gick. Inte anade jag då att jag året efter skulle medverka i folkhögskolan.

Maj 1984 trädde in med ovanligt vacker, skir grönska och värme. Min resa till Blekinge närmade sig och jag blev alltmer nervös, men levde också i en spänd förväntan. Jag skulle ju hålla ett föredrag på lördagen. Martinson-symposiet började torsdag 3 maj och dagen innan startade jag min färd mot Olofström och Jämshög. Jag hade beställt ett rum på Halens vandrarhem. Efter mitt besök året innan visste jag att folkhögskolan ligger invid Holje å.

Utmed den gamla vägen från Halen till folkhögskolan åkte jag genom ett silande ljus från de unga boklöven och i gläntorna lyste vitsippor, mera än jag någonsin hade sett. Det var torsdag och Sven Edvin Salje skulle föreläsa. Vårvärmen låg i ett stilla duggregn och dörrarna stod öppna till samlingssalen. När Salje började tala hade himlen öppnat sig i ljusblått. Han var som föredragshållare en lysande berättare och i den fullsatta salen lyssnade vi andäktigt. Själv bar jag på en bävan inför mitt stundande tal på lördagen.

Ingalisa och John var där och det lugnade mig. På kyrkogården i Jämshög skrev jag det lilla tal jag skulle hålla som "Läsarens röst". I ett hörn av folkhögskolan läste jag upp det för Ingalisa, för jag ville veta om det dög. Jag berättade om min nervositet. Om min röst inte bar så skulle en kvinna, som Ingalisa vidtalat, ingripa och läsa. Hon var bland annat skådespelerska och hette Ingegerd Bodner Granberg.

När Ulf Redmo läste upp mitt namn var jag mycket orolig, rösten darrade men den höll. Jag fick det sagt och ännu gladare blev jag när några kom fram och tackade. Allra bäst kändes det när Ingrid Martinson med döttrarna Harriet och Eva tog min hand. Alltsedan Ingrid gick bort har döttrarnas närvaro varit en glädje för oss vid olika samlingar i Harry Martinson-sällskapet.

Med stort intresse lyssnade jag till de starka föreläsningarna, och under en bussresa mot Boafall, Alltidhult och Nyteboda bjöd våren på sitt allra vackraste leende. Det var en stor gåva att få vara med.

Så bildades Harry Martinson-sällskapet med den eminente Ingvar Holm som ordförande, men det har Marianne Westholm så fint berättat om, och inte minst Ulf Redmo som på den tiden var kulturchef i Olofström och blev sekreterare i sällskapet.

Åren har gått och det är så många människor som jag ville nämna. Till alla vänner som jag mött och som har berikat mitt liv vill jag skriva att ni alltid är med mig i mitt hjärta.

Sällskapets förankring i Jämshögs folkhögskola, och inte minst Thorsten Paulins engagemang i styrelsen, gjorde att skolan arrangerade sommarkurser kring Martinsons tankevärld. I juli 1985 anslogs en enastående ton av poesi och vetenskap med veckokursen "Kom låt oss vårda grunden för vår liv", med tema hämtat från den postuma diktsamlingen Doriderna, 1980.

Kom låt oss vårda grunden för vårt liv.
Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola 
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.

Vi som hade glädjen att deltaga i denna sommarkurs lyftes upp av den anda som Martinsons diktning inspirerade till, från mikrokosmos till universum. Jag frapperades av hur olika härkomst vi hade i både ålder, yrke och utbildning. Detta gjorde mig glad. Här var vi människor tillsammans: jordbrukare, SJ-arbetare, professor, plåtslagare, sjuksköterska, lärare, författare, konstnär, trädgårdsmästare, psykolog,  bibliotekarie med flera. All min gamla rädsla för det upphöjda och fördomsfulla i själva titulerandet försvann bland dessa människor. Var och en hade sin erfarenhet att ge. Vi möttes i något gemensamt och delgav oss själva, lärde av varandra och sökte tillsammans. Visst kunde känslor och meningar bränna till med det fria ordets rätt. I grunden konstruktivt, och ett tecken för demokrati.

Bland sommarkursernas höjdpunkter var exkursionerna tillsammans med Thorsten Paulin. I skog och på äng var han en underbar guide, och i sommarens hägn kom hans hustru Inger med kaffe, saft och bullar från skolans kök. Thorstens och Ingers vänskap betydde mycket för mig, och på senare år hade jag förmånen att få bo hos dem när det var möten i Jämshög.

Kurserna bjöd på många lysande föreläsare och mitt minne är uppfyllt av det ljus de förmedlade.  Samtalen på raster och under fritid var oerhöit givande. En av kursdeltagarna var Mats Björkman, då professor i psykologi. Jag beundrade hans kristallklara intellekt, och inte minst hans vänsällhet.

Martinson hade i en essä om Evert Taube skrivit: "Sång är en besvärjelse mot döden", och det var ett av många teman i kursen "Martinson och musiken". En gång satt Gunnar Turesson och vilade sig under klockstapeln vid kapellet. Jag tog mod till mig och frågade om jag fick slå mig ned. Han var då i åttioårsåldern, blickade upp mot den klarblå himlen, pekade och sade: "Snart är jag där". Jag begrundar hans ord. Jag älskar hans sång och tonsättningar; hans syster Olga var gift med Dan Andersson. Vid klockstapeln hade nu inte Gunnar lutan till hands, men med tanke på dikten "Hemlängtan" så frågade jag: Går den så här? Och så nynnade jag melodin. Det stämde och han sjöng första versen: "Jag är trött jag är led på fabriken, jag vill hem till jordhöljt bo." Underbar sång och musik har presenterats under sällskapets sammankomster, och det räcker att nämna namn som Olle Persson, Tommy Körberg, Olle Adolphsson och Martin Bagge.

Min vän Ingalisa med sin vishet och varma personlighet gick bort efter något år i cancer och efter henne valdes jag in som ersättare i Harry Martinson-sällskapets styrelse. Vid Ingalisas död skrev hennes vän Eva Alexanderson i nekrologen: "Ingalisa var något så ovanligt som en total demokrat". Martinsons gamle vän Tord Hall var där, matematiker, astronom och en mycket fängslande talare. Jag fäste mig också vid den rara Agnes Wirén och Sonja Erfurth, som gjorde en bragd med biografin om Harry Martinson. Peter Hallberg var också en glädje att möta med hans stora kunskap om diktkonst, inte minst om Halldor Laxness och de isländska sagorna. När jag sade till honom att jag brukade smygläsa Njals saga i folkskolans läsebok, så skickade han mig sin bok om de isländska sagorna.

Kristin Olsoni och Martin Kurtén från Klockriketeatern i Helsingfors kom flera gånger och gladde oss med teater och samtal. Deras insatser är ett ovärderligt stöd för Martinson och humanismen. En gång hade Kristin med sig Stina Ekblad som begåvade oss med sin innerliga närvaro.  På aftonen läste hon dikter i kapellet, och när hon framförde: "Skönast bland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen, som ett vattenglim bland träden" och "Vem vördar daggmasken, odlaren djupt under gräsen i jordens mull" - då hade både min gamle vän Gustav Sjöberg och jag tårar i ögonen.

Var Ingegerd Bodner Granberg än befann sig så var hon en skatt, och oförglömliga är hennes recitationer, speciellt sång 80 ur Aniara.

"Flyktig är lyckan - en stundens

slumpvinst i soliga dagar.

Långt bortom larv och grymhet

lyser i sommarens hagar

kärlekens sommarstjärna

midsommartidernas blomma.

Vad förtjänte väl mera

att vi bleve glada och fromma".

Min vän Bengt Ullberg gick nyligen bort. Han var både en yrkesbroder och en broder i anden. Han var sjöman i några år och sedan arbetade han i SJ-s verkstad, Eskilstuna. Bengt spelade flöjt och tenorsax med sin själ i jazzmusiken. Han kunde nästan "Vägen till Klockrike" utantill och jag gav honom epitetet "Bolles bäste vän".

Peter Nilson var den förste som fick Martinson-priset; fysiker och astronom med hjärtat i Möcklehult, dit han återvände i sina skrifter. Hans lysande föreläsningar var starkt besläktade med Martinson. Att han gick bort alltför tidigt, är en stor förlust för den svenska parnassen, och jag sörjer honom. Carl-Erik af Geijerstam och Werner Aspenström lever också varmt och starkt i minne. Poeten Gösta Friberg och hans hustru Helena Brodin lyste upp en av sommarkurserna. Förutom Peter Nilson och Tord Hall var flera vetenskapsmän lärare och föreläsare, bland andra fysikern Nanny Fröman och astronomen Bengt Gustafsson.

Poesi och charm berörde oss när Nanny Fröman talade om "Regnbågen och glorian". En afton vid årsmötet i Borlänge fick vi åka buss till utkanten av staden, där Bengt Gustafsson hade ställt ett teleskop och ledsagade oss på stjärnhimlen. Professor Rolf Ekman, hjärnforskare, hänförde oss med att alludera forskningen i DNA till Martinsondikter.

Vid årsmötet i Göteborg 1989 var Tomas och Monica Tranströmer med. Sonja Erfurth ledde oss gruppvis i Hagakvarteren - just där Harry Martinson gått i unga år. Jag hade turen att komma i samma grupp som Tomas och Monica och det är så minnesvärt. Från avslutningen i universitetets aula har jag ett vackert minne. Vi skulle sjunga Martinsons Sommarpsalm 202. I lokalen fanns ett piano, och när sången intonerades nästan sprang Tranströmer fram till pianot och spelade med.

Jag känner förtröstan i allt som jag mött i det som är Harry Martinson-sällskapets poesi. Det är i grunden det fria ordets konst och livsbejakelse som upplyser skuggorna utmed den väg vi har att vandra. Alla ordföranden genom åren: Ingvar Holm, Ingegerd Bodner Granberg, Bertil Palmqvist, Åke Widfeldt och nu Semir Susic. Alla de som förenats i detta arbete: Göran Bäckstrand som mycket tidigt engagerade sig, Stefan Sandelin som gjort så mycket för utgivningen av Martinsons böcker. Camilla Odhnoff som alltid var redo att ställa upp, Johnny Karlsson, Judith Skörsemo, Rune Liljenrud, Lena Havland-Erlandson, Ingemar Lönnbom, Bengt Bejmar, Birger Johnson och många, många andra.

Emellan Harry Martinson-sällskapets möten samlades vi i en vängrupp på olika platser för gemenskap, natur och lyrik, såsom Klippan, Klockrike, Eskilstuna, Öland, Stockholm, Fårö och Store Mosse. Där var mina kära vänner Marianne och Rolf Westholm, Bengt Ullberg och Gerd Uggla, Gunborg och Kurt Larsson, Tommy och Elsa Holm-Ekvall, Birgitta och Lars Holmér.

Gun Ursing inte bara översatte lyrik, hon var poesi. Ingrid Thelander var konstnär och poet från skogarna i småländska Unnaryd, men älskade att vara på Fårö. Kurt Larsson var trädgårdsmästare och kunde recitera dikt som en skådespelare. Han var absolutist och idealist, en folkrörelsemänniska från Västergötland – men han hade även plöjt åker i Kanada. Sonja Glimstedt Hall för mig till ordet humanitet i den vackraste bemärkelse. Hon gav ut böcker och kalendrar med Martinsontema och var med i en krets av damer som kallade sig ”Fripratarna”.

Med stor tacksamhet vänder jag mina tankar till de människor som jag mött, och all den konst och de tecken som givits mig, som har berikat mitt liv och gjort det lättare att leva. Vilket ljus i tillvaron är inte konsten och litteraturen. Vilken god försyn att däri också möta vänskapen – som ger tro, hopp och kärlek.

Donald Fransson 

*********************************************

---------------------------------------------------------------

Peter Forsgren, professor i litteraturvetenskap 

vid Linnéuniversitetet, Växjö 

och

Donald Fransson möts vid de litterära sällskapen

under Bokmässan, Göteborg

Donald Fransson bjuder i sin föreläsning i samband med bildandet av Harry Martinson-sällskapet i Jämshög 1984 flera citat ur Harry Martinsons lyrik. Han inleder med "Tankar under ett svårt oväder" ur Passad, 1945

Där ingen lugn tanke uppstår, där uppstår inte heller

någon mänsklighet.

Där ingen estet lever utformas inte heller någon

nyanserad mening med människovärdet.

Donald Fransson bjuder 

Väl mött under katalpaträdet

och avslutar sin föreläsning med "Sanningarnas liv" ur Vagnen, 1960

En gemensam och enkel insikt om något djupt försummat

finns i tysthet hos alla, men brukas sällan.

Den är den verkliga anden,

den som skulle uppväckas hit till denna världen.

Varmt Tack Donald Fransson för Ditt rikt stimulerande föredrag "Läsarens röst" 1984 och nu också för Ditt blogginlägg "Vänskap och poesi", som Du generöst ger till Harry Martinson-sällskapet, för att - såsom Du i föredraget uttrycker det - "berätta om min väg till detta livsbejakande forum, där språket spelar och sjunger."

Rune Liljenrud